Söker men finner inget
Jag känner mig otroligt ensam. Men jag är inte ensam. Jag har mina vänner.
Jag söker vänner. Men känns alltid som om jag är ämnad för dem. Jag ska hjälpa dem. De ber inte om det utan är någon slags känsla jag har. Jag träffar en människa och blir vän med denna. Jag ser dess problem. Hjälper dem. Sen är det som om ödet skiljer på oss.
För mitt uppdrag är slutfört. Men jag då?
Nu har det blivit så illa att jag börjat kämpa för uppmärksamhet. Mer vara pajjas och rolig och stoja. Visst jag är humoristisk och skojar jämt. Men jag är inte på det viset att jag söker uppmärksamhet då. Utan gör det för att jag själv tycker jag är kul. Inte för att andra ska gilla mig.
Men nu har jag börjat göra det för att andra ska gilla mig.
Och jag är inte den personen. Den som alltid är sån.
Jag har alltid funnits för människor. Nu vill jag finna någon som kan vara där för mig.
Någon som vill ge och ta inte gegege eller tatata.
Börjar bli trött.
Jag vill gärna föreslå dig att du frågar dina vänner om dom kan hjälpa dig, för dom kanske faktiskt inte förstår att du med vill o behöver hjälp med saker o ting. 
Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.
"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"
Ibland är det kanske så att du som alltid hjälper och verkar sorgfri då du skämtar hela tiden, döljer att du behöver hjälp och en djupare relation?
Många människor har inte den empatiska förmågan att kunna se igenom den ytan.
Som kalendula säger så kanske du måste på ett mer allvarligt sätt meddela att du behöver hjälp, att du vill prata om något viktigt…
Men hur gör man det utan att verka svag? Ja det är där man får sänka sin sköld och kanske i ditt fall sluta skämta en stund….
Få skämtar o stojar hela tiden men många gör det som ett skydd för att avväpna en jobbig känsla. Var seriös och förök att inte kämta bort det när du pratar med din vän. i grupp är det svårt men en mot en kan du få en början.