Jag har som dom flesta vet här väldigt få människor att umgås med. Den dom finns i mitt liv min kära mamma. Jag är i stort sett ensam väldigt mycket, om jag inte åker till min familj över en helg. När ensamheten blir för stor och påträngande. Det går dock att mildra ensamhetskänslan, genom att se mycket på tv och sitta vid datorn. Eller som jag gör städar.

Det som upprör mig i min ensamhet är att ingen egentligen är intresserad av att ta kontakt med mig. Inga sms som muntrar upp eller mail. Och det som upprör mig ännu mer är alla dessa människor som jag en gång hade i mitt liv, varför dom egentligen svek mig?

Förutom med min mamma så kan det gå dagar utan att jag kan prata med någon. Det sker i så fall om jag skulle stöta på någon granne eller bekant ute. Så om grannen säger hej, så hoppar jag högt och genast tänker jag tanken, vad sjutton vill h*n mig. Men oftast så hejar inte grannarna utan att jag hejar först. Beror det på att jag går med käpp och är rätt korpulent tro?

Tanken nu har då formats i mitt huvud, för jag ska få rullator. Min första reaktion på det var. Herre Gud, jag är 40 år och ska få rullator. Fy f*n vad jag skämdes. Och pratade med min mor om det. Hon sa rakt av att jag skulle se det som ett bra hjälpmedel. Men jag kände ändå att dom som ser mig med rullator i sammhället som känner mig kommer ju att ta ännu mer avstånd till mig. En tjockis med rullator, klart hon måste ha en sån för att hålla sig på benen, kan hon inte motionera istället. Inte många vet om att jag har ett bindvävssyndrom som. Vilket i sin tur gör mig väldigt begränsad till att motionera.

Det är svårt att ha gått i över 20 år när man ständigt blir sviken av människor. Man får ofta tipset att bjuda på sig själv. Och det ska Gudarna veta att jag har gjort. Jag har bjudit på mig själv, men känner många gångar att andra inte bjuder på sig själv. jag är inte personen som springer på kurser eller tar del av föreningsliv. För där finns ingen garanti att man blir vän med någon heller. jag dricker inte alkohol, så krogen är ingen idé. Dessutom tycker jag det är oerhört jobbigt med fulla människor.

Det jag däremot saknar är det vardagliga, att handla ihop, laga mat och äta tillsammans. Ta en tur med bilen, kanske en utflykt eller picknick. Ta en promenad ihop.

För mig verkar det vara omöjligt att hitta någon som jag kan kalla vän.Tänk vad skönt det hade varit att kunna ta ett piller som tog bort ensamheten och bara vara lycklig utan ensamhetskänlor.