Svarta fåret
Jag känner mig verkligen som det svarta fåret som alla glömde.
Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel, men i slutändan känns det som det är fel på mig som individ. Det känns som om ingen eller inget vill ha med mig att göra och har varit så hela livet.
Jag har alltid varit lite unik och genom detta blev jag utsatt för mobbning, något jag själv aldrig uppfattat förren långt senare..
I vilket fall, jag har aldrig haft många bra vänner. Jag var den knubbiga tjejen i skolan som inte bara de mobbade mig för, utan släkt och doktorer påpekade detta. Vilket också lett till strikt bantning så folk tror att jag är anorektisk. (Vilket verkligen inte stämmer åt choklad precis och kan inte säga nej till kakor sen är jag normalviktig).
Saken blir inte bättre då jag aldrig haft en mamma och en pappa som jobbade alldeles för mycket och skickade mig hitan och ditan. Den som stod mig närmst familjemässigt dog och sedan gick allt utför när jag fick en ny person i familjen som aldrig behandlat mig på rätt sätt. Jag kan numera inte sätta min fot i hushållet pga denna person. Vilket betyder att jag inte kan träffa min mer eller mindre enda familjemedlem jag har.
Alla vänner lämnar en, de håller ingen kontakt fastän jag försökt och när man väl snackar är allt bra, de lovar att höra av sig men det gör dem aldrig och slutar jag så bryts allt. Jag blir konstant nobbad, utnyttjad eller dumpad fastän jag gör mitt yttersta för att vara en bra förstående vän och alltid tala sanning så att det inte skadar. Jag har försökt att vara en bra dotter men har aldrig fått tillåtelse att vara mig själv och har alltid varit den som blivit tvingad till att dansa efter pipan och göra som jag blir tillsagd och även då blir det fel. Jag försöker vara mig själv och stå upp för mig själv och det blir bara fel det med.
Vad jag än gör så slutar jag upp ensam, bruten och deprimerad.
Vad ska jag göra? Jag är absolut inte troende, jag förlorade min tro den dag då de tog den mest värdefulla person ifrån mig och när min bästa vän som bad var kväll och trodde på Gud, när hennes lägenhet brann ner och hennes familj är alla sjuka.
Det känns som om jag inte har något mål, inget att kämpa för och att jag alltid kommer förbli den där ensamma som folk kan titta på, kanske tycka är snygg (utseendet är det enda jag har) och tro att hon har en massa vänner när det inte stämmer..
Och hur gammal är jag? I 20-års åldern och kommer inte aldrig kunna fira jul med min familj mer. Det känns inte riktigt rätt..
Vad kan/ska jag göra?
Du har väl en bild av hur du vil vara? O du har en bild av hur du uppfattar att andra vill att du ska vara.
Sök upp den personen i ditt inre som du vill vara o börja umgås med den personen i dina tankar. Låter jättekonstigt, men snart kommer du fram som den du är.
Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.
"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"
Jo, till en del. Men till en annan vet jag knappt vem jag är längre. Just för att jag får höra saker som jag inte alls tycker stämmer med mig själv. Och då börjar jag främst ifrågasätta allt. Men det är också pga personliga saker som skedde när jag var yngre och folk sade till mig att jag var/gjorde saker som jag var helt oskyldig till, men eftersom de var så många så börjar man inbilla sig att man gjort det de sa.
Hur ska man kunna söka upp "sig själv" i sitt inre? När jag just nu inte ens vet vad som är rätt och vad som är fel?
Jag känner mig lite som en glasflaska som letar efter ett innehåll att fylla upp tomheten med..
Därför att du vet sanningen om dig själv. Ingen kan ta dig ifrån dig egentligen.
Jag har själv inte vetat vem jag varit pg.a att jag blev manipulerad av dom män som jag levt tillsammans med. Som var o förmodligen fortfarande är missbrukare. + mobbning i skolan från första dagen, tills dess att jag självmant slutade att gå till skolan.
Det tog mig 8 månader att hitta mig själv igen, efter att jag fick fly för mitt liv. För att han förvandlades till ett monster en dag. Men det krävdes en hel det tänkande o analyserande av mig själv. Jag gick alltså in i djupet av mig själv. Letade rätt på den människan jag en gång var + att jag la till en herrans massa styrka o mod.
Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.
"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"
Jag har inget direkt råd att ge eftersom jag inte har varit med om samma eller kännt riktigt likadant som dig. Men jag kännde igen mig i det du skrev om att "har alltid varit den som blivit tvingad till att dansa efter pipan och göra som jag blir tillsagd och även då blir det fel"
Och det är jätte jobbigt att ha höga krav på sig eller att bli anklagad för en massa som man inte är ansvarig för. Men jag brukar alltid tänka att "det här gör mig starkare" , då jag har en jobbig period.
Sen är det viktigt att vara stolt över sig själv med! och du nämner många saker i din text som du ska vara stolt över. Du står upp för dig själv , var stolt över det. Och när jag läste texten så såg jag inte dit utseende utan en smart tjej genom det jag läste.
Sedan så tror jag att det är viktigt att man pratar med varandra inte om varandra.
Det är ju så lätt att ställa te.x frågan. Vad skulle du vilja att jag gör för att du ska tycka att det är rätt?
Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.
"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"
#5 Håller med Lotta!
Starta ny diskussion