Jo det är nog många som upplever det som kymigt.

Och så den klassiska frågan:

-Vad gör du på fritiden?

-Läser, skriver, rider, sitter på iFokus, cyklar terräng med mountainbiken, fotar, mekar moppe, tar hand om mammas hund…

-Träffar du inte kompisar?/Men kompisar då?

-Nä…

Alltid denna fråga…

Jag har inga!!!

Jag har en kompis, vilket jag är glad för. Älskar honom för den han är

Å andra sidan, hade jag haft en massa, så hade man blivit bjuden på fest mest hela tiden. O jag tycker att det är tråkigt att gå på fest när alla dricker alkohol.

Kommer inte skamen för de som inte ha valt ensamhet? Någon som tror att normen innebär tvåsamhet eller massor av vänner? Vad säger normen om ensamhet? Vad säger samhället om ensamhet? Vad säger du om ensamhet?

Jag tror det ligger i tiden att söka sig till ensamheten. Hela våran värld omges av information och människor. Det är ett tryck där ute! Alla blir påverkad, men de som väljer ensamheten hinner skapa sina egna tankar.

Ensamhet är inget farligt. Ensamhet är utvecklande för individen!

FrökenFrisk: Jag riktar min fråga till den som ÄR ensam på riktigt, som inte har någon. Alltså riktar jag inte min fråga till ensamma som valt sin ensamhet, för dom har ju inget problem med sin ensamhet.

Tyvärr så har du rätt kalendula:-(

Ofrivillig ensamhet är lite skam även fast d inte borde vara så..men nu är d så..

Jag är ensam i mina tankar..men jag har ett val..har inte alltid haft ett val..jag har förmånen att utveckla d om jag vill..livet i dag har ibland åxå tyvärr ett pris..sorry mina flummiga tankar..

måste jag svara på detta inlägg om jag inte orkar vill eller har lust *S*

ville bara skriva av mig lite av mina tankar that`s all..kram där ute.-)))

Oj! Är det verkligen så? Ledsen kan jag förstå att man blir, men känna skam … ?

Det verkar som om man ska skämmas för alldeles för mycket. Man ska skämmas för att man är tjock, för att man är ful, för att man inte har städat. för att man inte är social, för att man inte har en aktiv fritid, för att man inte har ett bättre jobb, och nu ska man skämmas för att man är ensam också? Och det spelar ingen större roll hur smal, vacker, välstädad, social, aktiv och jobbperfekt man än är, man ska skämmas ändå. I synnerhet om man är kvinna, verkar det.

Hur blev det så? När slutade "tillräckligt för mig" att vara tillräckligt? Hur kommer det sig att man alltid måste konkurrera på någon annans skala i en gren man inte ens vill delta i? Skumt …

Hm, men är det inte skillnad på skam o skam, beroende på vad man har skam för?

För egendel är skammen helt olika om jag jämför mellan att vara tjock o att vara/känna mig ensam.

Är det olika? Är inte båda skam som kommer utifrån? Skam grundad i "vad ska de tänka om mig"?

Jag är så skamlös att jag inte ens har vett att skämmas för att jag inte har vett att skämmas. De enda saker jag känner skam över är när jag har gjort ont och illa. Över saker jag gör, alltså, men inte över någonting jag är.

Då får du nog vidga dina vyer lite, därför för andra så är det annorlunda. O skammen kan kännas olika beroende på var som triggar den.

Det är klart alla är olika och att skam upplevs olika beroende på vad som utlöser den. Det är därför jag frågade om inte skammen för att vara tjock och skammen för att vara ensam är skam som kommer utifrån, från "vad ska andra tänka" - för att jag undrade hur det var med det, för dig och andra.

Eftersom andra fungerar på helt andra sätt än jag, försöker jag beskriva hur jag upplever saker och fråga hur andra upplever samma saker. I det här fallet skam. Det är ett led i att vidga mina vyer.

#3 Jag håller fullkomligt med dig där. Jag har också en riktig vän, fast vi pratar mest på telefon. Ses mycket sällan, för vi båda är sjuka, och bor en bit ifrån varann.Men jag känner många ytligt bekanta, vilket inte är mycket att "hålla i när det stormar". Jag gillar inte heller fester där det jämt ska drickas alkohol, folk är inte sig själva då.

Ibland tycker jag om att vara själv, jag är lite av en ensamvarg, men den måste vara självvald, annars känner jag mig ensam och den känslan är inget rolig. Då kan jag känna mig som den ensammaste i hela världen och då blir jag ledsen och nedstämd.

Det som jag kan känna är skamligt,är  särskilt när man får frågan:Berätta om dina vänner? eller om man ska iväg nånstans i ett sällskap och de säger;:Ta med några vänner.

Vilka vänner? Jag har ingen att ta med.Då skäms jag.

Marylin Monroe sade visst en gång ungefär så här:

"Jag känner mig som mest ensam när jag har flest folk runt omkring mig."

Det kan jag hålla med henne i.

Kram på er.

Jag har visst skrivit, det som Marylin sade , en gång förut, i Jereminas tråd/undersökning om att man kan känna sig ensam fast man inte är det rent fysiskt.Förlåt för upprepningen.

Allt bra tåls att upprepas

#15 Tack snälla du!

Min man dog när jag var 50 år.En efter en av mina väninnor har gått bort ganska tidigt Nu har jag 2 kvar som inte alls mår bra.Den ena har pricis kommit hem från sin fjärde hjärtinfart  Det blir mest telefonsamtal.Detta har fått mig att känna mig ensam.

Jag spelar bridge i lag , men när jag kommer hem tycker jag ändå det är skönt att vara ensam.

I går fick jag hjälp att göra höst i min trädgård.

Nu har jag lite att göra med att förbereda för en hantverkare som kommer i veckan.

Kram till er