Ska ta det från början.

Jag känner att jag alltid har levt i skuggan av min 2 år äldre bror.
Det känns som om mina föräldrar tycker mer om honom än mig. Jag vet att mina föräldrar inte medvetet gör det men jag blir lite sårad av det.

Min bror är en väldigt social människa, har många vänner, är ute och reser, tar livet som det kommer, lever ett roligt liv, är intiativrik, spontan och är inte blyg alls.

Jag gillar att ta det lugnt, vill vara hemma, trivs med att vara ensam, jag har en vän, gillar att planera saker, alltså inte spontan.

Jag blir lite ledsen när mamma och pappa verkar tro att jag inte valt ensamheten själv. Det är då jag lider av den fast jag själv valt den. Det låter konstigt kanske.
Ibland kan jag höra mamma snacka med sina kompisar eller någon släkting i telefon "Fredrik har precis bokat resa med några kompisar!! det ska bli så kul så, ja han är ute på äventyr han" medans när det handlar om mig "Ja, Johanna hon har det bra i sin lägenhet…"

Alla är så positiva till min bror, medans jag bara viftas bort och det är väl egentligen ingen som vill snacka med mig.

När jag sedan äntligen gör något som jag verkligen tycker om! Något jag brinner för! Något som jag älskar över allt annat så blir jag bemött med _"Ajamen hur ska det fungera, tänker du nu efter noga så det inte blir fel"
_Jag skaffade hund och det gillade inte mina föräldrar alls. Även fast jag inte bor hemma så skulle de påpeka saker. Och sa bland annat "Du får inte låna bilen och ha den där hunden där" Fastän mina föräldrar själva har hund som åker bil. Men min bror, han får låna bilen i sitt jobb…

Det känns så orättvist att ibland vill jag gråta. Även om jag göra samma sak som min bror så blir han "hyllad" medans jag än en gång bara blir bortvifftad.

Det känns inte roligt att fixa något med familjen. t.ex. middag med mamma, pappa och fredrik för det är bara de tre som snackar medans jag kan sitter helt tyst hela kvällen utan att någon reagerar. Om jag säger något så blir jag avbruten eller så bara får jag till svar "Ja, ja så är det…" och sen fortsätter det att snacka om något annat. Även fast det är jag som bjudit hem dem till min lägenhet.

Jag är inte lika intressant, jag är inte lika rolig, jag är inte lika lättsam att snacka med. Men det beror ju på att jag alltid stått i skuggan av någon annan.

Jag är trött på det… Vad kan man göra? har snackar om det med mamma och pappa men pappa blir bara arg och tycker jag är löjlig och överkänslig. Mamma förstår kanske mer men det händer liksom inget. Dessutom känns det dödumt att ens ta upp det eftersom ingen lyssnar…

suck. Känner någon här inne något liknande?
Förlåt att det blev en aningen långt.