Har också varit där, i det "svarta hålet". HÅLL UT. Vet inte hur men konstigt nog kommer man, med mer eller mindre stor möda, upp igen hur otroligt det än känns när man är på botten.

Själv har jag minnesluckor sedan mina perioder av dåligt mående, antagligen en "försvarsfunktion. Jag liknar, när jag påminner mig själv och försöker förklara för dem som inte varit där, "hålet" vi en djup blank svart skål/bunke. Man står där på botten som en liten myra i förhållande till de oändliga glatta branterna runtomkring.

HOPPET i detta är att det är INTE ETT BOTTENLÖST hål och hur det nu går till så kommer man varje gång tillbaka upp på kanten. Låt det ta sin tid, antagligen behöver både kropp och sinne det. Att "stressa" fram "förbättring" straffar sig nog även om det inte skadar att se sig om i vad man har, de flesta av oss har tak över huvudet, varmt och mat nog att inte behöva svälta, och inte bara det man saknar/det som är illa.

Nu lever jag efter min "bild" av att jag måste akta mig när jag sitter där på "bunkens" kant och dinglar med benen, ett "felsteg" och jag ramlar lätt ner igen. HÅLL UT rätt vad det är så sitter du där på kanten och dinglar du också samtidigt som du inte riktigt vet hur det gick till.

Ja du.. fast det är just det som gör oss olyckliga vi lever i ett samhälle där vi får allt serverat på silverfat det var inte så människan var skapad…

Men i allafall.. Du har rätt med de du säger känner igen mig

Jag vet att det är inte enkelt alla gånger att ta sig vidare när man haar hamnat långt ner, men om man kan så kanske kan man försöka ta små steg en om dagen och försöka ta sig uppåt.

Om man har svårt att söka hjälp finns det ju linjen som man kan ringa där man kan vara anomyn, om inte annat så just kanske för den stunden kan man få känna att det finns en annan människa just i andra ändan som lyssnar och som förstår en och man kanske vågar att ringa fler gånger och kanske få råd och hjälp hur man ska ta sig vidare.

Jag säger….GE ALLDRIG UPP!!

När jag är som deppisgast o allt känns som mest hopplöst så brukar jag känna att det är inte värt att deppa ner mig heller. Utan tar tag i saken även om jag är ensam med det.

Jag hittar liksom tillbaka till humpfet o min Lotta- Ness igen ändå. Kanske för att jag tycker att det är så tråkigt att må som sämst o känna att saker o ting är hopplösa.