Bara sådär.. Sitter här och kikar på "ensamheten" och såg ett inlägg - som jag inte hittar igen, där någon var lite sorgsen över bristen på kärleksobjekt ungefär. Därmed står jag i valet och kvalet, kasta det jag totat ihop (anv. world behöver stavningshjälp så det känns bättre så) eller klistra in det "någonstans" och hoppas att det ändå kan uppmuntra lite. Fattar inte riktigt hur det fungerar här på focus trots att jag tittar mycket på kolhydrater i f.

"Original" kommentaren var följande: vill bara glädja lite med att vips och kanske den man minst anar är "kärleken" där. Själv träffade jag min man, sedan snart 30 år, på ett oväntat, iaf. för mig, sätt. Kände till honom sedan tidigare men inte alls, eller snarare ABSOLUT INTE, gillade honom - MEN så kom då tillfället då vi av olika anledningar blev på tu man han och av ren "artighet" blev "tvungna" att prata med varandra. Det visade sig att vi kom bra överens och trivdes ihop så väl att vi blev ett par. Kanske har det aldrig varit himlastormande förälskelse, snarare en kärleksfull omsorg och vänskap som nu när barnen flugit ut och vi återigen är på tu man hand känns värdefullare än någonsin.

Att jag är här på "ensamhets" sidorna är kanske då konstigt kan man tycka. Visst jag har många vuxna barn, en bra man och ett "bra hem", ja kort sagt jag har det bra - MEN… Oftast är jag JÄTTEBRA på att sysselsätta mig med än det ena än det andra för att inte sakna vännerna som inte finns men just nu känns det tomt och just ensamt. Jag försöker också peppa mig själv genom uppiggande tänk, signaturen är t.ex. själsuggestion efter bästa förmåga. Gå på kurs eller annat vill jag, men ändå inte. Alla ÄR sina jobb, jag är sjukpensionär, har ingen "identitet" att komma med på jobbfronten. Mitt handikapp är inte synligt vilket dessutom gör att jag känner mig tvungen att "förklara" mig för vilt främmande människor, det är inte kul och jag avstår därför hellre från att "beblanda mig" med folk i "samhället".

Bakgrunden är att jag flyttade med min man till han hemort, en liten byhåla i norra Dalsland, där alla känner alla - utom jag. Jag hann liksom inte etablera någon vänkrets innan barn och då, för mycket jobb av ekonomiska skäl, därmed sjuksituationen nu gissar jag, fyllde mitt liv mer än nog. Det fanns vare sig tid, ork eller egentlig möjlighet (barnvakt) att ens lära känna makens dåvarande vänner, än mindre skaffa några egna. Nu sitter jag här, barnen lever sina liv i det höga tempo som dagens samhället framtvingar, jag vill verkligen inte vara sten på börda. Mannen jobbar heltid med ett krävande jobb som dessutom ofta "följer med hem". När han är hemma är han omtänksam men trött så återigen vill inte jag belasta med att jag känner mig ensam. Han måste ju jobba och att då dessutom ha dåligt samvete för det skulle knappast gagna någon av oss. Hans "vänkrets" är numera jobbrelationer på jobb tid, allt annat är han för trött för, däremot känner han alla jämnåriga, vi är kring de 50, här i hålan sedan barnsben och förstår nog inte riktigt hur svårt det är att vara "utböling", det förblir man dessvärre för alltid dessutom konstigt nog.

Jag har två bekanta, kan inte kalla dem vänner riktigt, som jag brukar, eller brukade, prata med i tel. nästan dagligen men det har ändrat sig. Den ena pratar mest om sig, sig och ännu mer sig med jämmer och elände som huvudtema. Inte ens när jag nämnde, vilket hon egentligen borde veta men man kan ju glömma, att jag fyllde år fick jag ett "grattis" tillbaka. Egentligen har vi ganska likvärdiga omständigheter och skulle kunna försöka pigga upp varandra istället, det vore betydligt mer givande för oss båda. Jag känner att hon är en energitjuv som ändå behöver mig (eller??) och eftersom jag är den solidariska trogna typen OCH är ensam själv vill jag ändå inte bryta kontakten. Den andra har nyss skaffat sig Facebook och de "vännerna" tycks mer intressanta än en stunds telefonerande med mig. När hon inte längre ringer tar jag initiativet och slår henne en signal ibland MEN ni vet väl hur det låter när någon du pratar med i tel. inte riktigt vill, oengagerat och frånvarande.

Börja med Facebook själv då tycker ni kanske. Det vare sig går eftersom jag innan jag träffade min man lämnade en misshandelsrelation och är LIVRÄDD att bli "hittad" av honom eller gamla kontakter som kan "skvallra". Dessutom är jag både kritisk och tvivlande till detta forum där "vänner" tycks samlas som poängpinnar för den egna betydelsefullheten. Tragiskt nog var det inte länge sedan vi kunde läsa att en kvinna, med över 1000 - TUSEN - "vänner" på Facebook tog livet av sig utan att någon slog larm trots att hon skrev om vad hon hade för planer.

Jag har tidigare sökt efter mail kompisar på olika sätt men utan resultat. Visst en man skrev men jag vill nog helst ha, "väninnor" i all enkelhet sådär, så det kändes bara konstigt och lite "otroget" mot min man. Jag är en ensamvarg innerst inne, tur är väl det, men vill ändå inte vara ensam jämt, hmmmm inte lätt. Turligt nog har jag en liten katta som håller mig sällskap och välkomnar mig hem när jag varit ute en stund, jo vi har ett konsum här man kan åka till för att se levande människor på dagtid, men hur söt och tillgiven hon än är så vore någon att prata (eller skriva) med ibland roligt. Att bara stampa runt i sina egna spår, sina egna intressen, sitt eget tänk känns "fattigt" och blir lätt deprimerande. Någon annans tänk, annans intressen, annans liv i glädje och sorg skulle, i lagom dos, berikar förhoppningsvis båda.

Jag har läst igenom många inlägg här på ensamheten i min ensamhet och känner med, känner igen mig i, mycket. Att som du Lotta prata hit och dit gör jag också, konstig är bara förnamnet på den blick man får från vissa okända, synd, men ofta kan det bli lite uppiggande med inte som en regelbunden vänskaps kontakt förståss. Hoppas det blev OK med inlägget här, även om det borde varit "där", fattar kanske bättre hur man gör med tiden. Och oj, långt blev det också, hoppas och räknar med att en till trots allt är välkommen här, blir vi fler kan vi ju alltid försöka uppmuntra/stötta varandra.

hakunama

Ang: Ditt inlägg

Så skulle jag uppskatta om du nästa gång inte hittar i forumet att du istället tar kontakt med värden för sidan så kanske man kan hjälpa till utanför forumet. Det går dessutom inte att maila dig för ditt konto är inte aktiverat.

Kram Lotta

Jaha, så blev då något som skulle kunnat vara roligt fel och dumt igen. AJÖSS!