Jag som skriver detta är en tjej på 40 år från Ljungskile, som dras med svåra minnen av mobbning i barndomen och ungdomsåren och destruktiva förhållanden med män. Har aldrig lyckats behålla en vänskapsrelation. Hela min barndom och ungdom levde jag med ett känsloliv var satt på "sparlåga" och lät mig aldrig riktigt känna efter eller låtsas om att allt jag var utsatt för. Nu, 22 år senare, lever jag med panikångest om jag så bara måste gå ut och hämta min post i brevlådan.

Jag har dock en person i mitt liv som aldrig sviker mig. Min mor. Men, som jag känner, så önskar jag att jag hade en enda vän som jag kunda prata med. Om egentligen vad som helst. En enda vän att träffa då och då, om än bara några gånger om året.

I hela mitt liv har jag burit med mig en känsla av utanförskap. Förmodligen för att människor generellt sätt har svårt för att släppa in en främmande människa i sin gemenskap. Jag har väl heller aldrig känt mig riktigt sedd eller välkommen, förmodligen för att jag inte känt mig bekräftad. Människor är inte så öppna som man tror, det är min erfarenhet. Människor håller sig gärna på sin kant.

För snart 3 månader sedan blev jag förskjuten av en nära vän till mig som varit mycket betydelsefull för mig. Den smällen tog riktigt hårt, kan jag säga. Det värsta jag har varit med om faktiskt. Detta har bara ökat min känsla av utanförskap och nedstämdhet. Men samtidigt känns det som att jag först på grund av allt det svåra har fått upp ögonen för hur dåligt jag faktiskt mår inne i själen. Hur ensam jag egentligen är och har varit. Jag kände mig dock inte ensam med min senaste nära vän. Å andra sidan så kände jag mig inte bekräftad av honom.

"Övergiven av Gud". Kan jag i min förtvivlan tänka ibland. Mitt filosofiska jag säger att Gud inte har övergivit mig utan tagit emot mig. Men ibland så infinner sig vissa känslor, som jag med mitt logiska tänkande vet är fel, och dessa känslor vägrar att försvinna. Jag hoppas att jag en dag ska få känna mig älskad, verkligen älskad.

Att läka såren med samtalsterapi hjälper mig inte längre, för det är inte jag behöver. Men ett mänskligt stöd utifrån hade gjort mig väldigt gott.