Jag har varit mobbad redan från första veckan på sexårsverksamheten - till i slutet av gymnasiet. Det var först då jag insåg att jag faktiskt inte brydde mig om vad de andra sa. Jag fick mig ett par riktiga vänner, som inte höll med de andra, jag var inte dum i huvudet, utan faktiskt ganska klok ( om jag får säga det själv! ).

Idag är jag så enormt stolt över mig själv! Det har varit många gånger under årens lopp som jag har kommit fram till att enda lösningen på allt, är att ta mitt liv. Men oj oj oj, vad jag hade missat om jag gjort det! Jag hade inte fått vara med min underbara hund, jag hade inte blivit moster, jag hade inte lärt känna mina vänner. Och sist men inte minst, jag hade inte snärtat till de andra på näsan, genom att visa att jag visst kan! Jag är inte dum i huvudet, jag kan minnsan lika mycket, och lika bra, som dom!

GE INTE UPP! Det ÄR ljusare på andra sidan! Jag säger inte att ni ska ta skiten som ges, men försök att tänka framåt! Jag är så glad att jag inte gav upp, att jag till slut struntade i vad de andra sa, eller gjorde.

Tänk framåt, tänk positivt! En dag kommer ni att ha samma känsla som jag har. Och jag kan lova er, det kommer att ha varit värt den långa och krokiga vägen dit!

Ni kan, lika mycket, lika bra! De är de andra som är trångsynta, och tror att alla inte är lika värda. Men vet ni vad, ALLA ÄR LIKA VÄRDA! Det spelar ingen roll hur olik man är de andra ( för, alla är olika, eller hur!? )!