På ett sätt känner jag igen mig, men på ett annat inte just nu. Jag har flyttat runt en del i mitt liv. Men har nu slagit mig till rot sedan 9 år tillbaka. När jag hamnat på en ny plats har det varit svårt att komma i kontakt med nya människor eller grannar.

Min ensamhet har jag haft i långa perioder i runt 22 år. Ibland stöter jag på en människa som tycks vara ens vän, sedan händer det sig att vi går skilda vägar för att jag inte orkar att inte bli sedd på mitt sätt. På det sättet som gör att jag känner mig känslomässigt sedd.

Jag känner igen mig mycket i det du beskriver och just gnagande är en väldigt passande beskrivning. Jag har visserligen inte flyttat långt, bor kvar i samma stadsdel och har i alla fall hälften av släkten i närheten, om inte mer. Men jag kan sitta tillsammans med hela tjocka släkten och ändå känna mig jätte ensam. Det kan kännas som att de bara är omkring mig för att vi är släkt, inte för att de verkligen vill. Men jag vet inte, jag har väl fel om det. Hoppas jag. men jag förstår ändå hur du menar.

Jag känner igen mig. Samma här. Även fast jag har vänner som bryr sig så är de långt borta. Och ingen att ringa bara till sådär.

Jag känner inte igen mig alls men jag kan däremot sätta mig in i eran situation och hoppas att ni finner vänner på nära håll. Kram på er!

Jag känner verkligen igen mig. Jag är också inflyttad i en storstad (Göteborg) och det är inte lätt att möta folk…det är precis som om man hade nån jäkla böldpest eller nåt

Alla mina vänner har försvunnit pga olika omständigheter och jag har mer eller mindre varit ensam i 10 år…bara haft nån enstaka "vän" som jag har träffat 2-3 ggr under denna tiden. Så antal ensamma dagar per år för mig är väl kanske 340, de andra dagarna är jag hos mina föräldrar.

Sn kan man ju även känna sig ensam hur mycket folk man än har omkring sig som ska föreställa vänner. Det beror mycket på hur folk är. Jag har alltid varit van med att bli utstött och allmänt illa behandlad av folk omkring mig….jag börjar liksom bli van….

…..åh, det finns ju förståss en massa sociala inrättningar i en storstad, men det sätter min sociala fobi och blyghet stopp för

Tjööööta, jag vet….men ibland vill man liksom bara tala ut!!

#5 Ja, man blir van. men ändå så tränger sig ensamheten sig på ibland. Och då gör det så himla ont i mig. Och jag får en fruktasvärd ångest…

Visst tränger det på, speciellt vissa dagar när man ser all lyckliga människor på väg till en fest eller nåt och själv så får man sitta här hemma och hänga. En fest med vänner har jag inte varit på i säkert 10 år nu.

På nåt vis blir man också en ensamvarg mot sin vilja…man börjar ofrivilligt dra sig undan när ingen ser en och det kan lätt bli att man börjar att stöta bort folk eller rent av hata dom…men det är ju absolut inte det jag vill innerst inne. Jag vill också ha ett socialt rikt liv….

"I´m human and I need to be loved…just like anyone else" - The Smiths