När jag gick på dagis, lågstadiet och i fjärde klass var jag precis som alla andra. Jag var glad och skrattade mycket med mina kompisar, som jag hade lätt för att vara med. Jag hade ingen speciell "bästis", alla var mina kompisar. Annars var jag ganske tyst och pratade inte så mycket med folk jag inte kände. Sedan, i femte klass gled jag lite ifrån de som jag brukade vara med, då dom blev lite… Jag vet inte riktigt. Alla förutom en iallafall. Vi höll ihop och var med varandra hela tiden.. Vi kunde skämta, skratta och höll varandras hemligheter. Men när vi hade börjat sexan gled även vi isär. Det för att jag hade börjat klä mig i svart, färgat håret mörkt och lyssnade på punkrock. Samtidigt som hon hade börjat sminka sig, gå i "det senaste" och sånt.

Och ingen ville ju vara med mig, för i den skolan lyssnade praktiskt taget alla på hip hop och gjorde/hade på sig det som var inne, och tyckte att alla som lyssnade på rock och klädde sig i svart var desperata och ville gå och dö.

Jag har, på grund av det, stött ifrån mig mycket och föredragit att bara vara för mig själv. Men jag dagdrömmer mycket. Ofta om en vän som accepterar mig, som är som jag.

Men jag är inte helt ensam. Musiken och djuren kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

#1

Jag ser det som att du är den starka som kan gå mot strömmen, att gå sin egna väg är ju jättebra. Kram

Jag har nog alltid varit lite pa kanten.
Fram till dess att skolan borjade hade jag, mig veterligen, inga problem med kompisar. Hos dagmamman lekte alla, och de tva tjejerna i kvarteret i min alder var mina kompisar. Dock bodde de grannar och tva gator bort, sa det blev oftare att de lekte tillsammans, an vi alla tre.

Nar skolan borjade var jag direkt den lilla tjejen som inte kunde gora nagot sjalv. Jag var jattekort, och en grupp tjejer i trean brukade bara runt pa mig for de ansag att jag var for liten for att ga sjalv. Var inte direkt utstott, men kom aldrig in i gemenskapen riktigt da jag standigt blev runtburen av tjejerna i trean. Fruktansvart blyg var jag ocksa.

I mellanstadiet blev allt mycket varre. Jag blev snabbt lararnas "favorit", vilket sa klart inte klingade bra i resten av klassens oron. Jag vet inte vad jag gjorde, for jag forsokte vara sa javlig som mojligt for att de skulle avsky mig lika mycket som resten av barnen, men jag lyckades aldrig. Jag utsags till talare pa skolavslutningen trots att jag grat av angest, och jag fick i uppdrag att rita en serie om varan skolresa som skulle publiceras i tidningen, och jag fick vara elevradsrepresentant for klassen osv osv osv. Och jag vet inte varfor, men varje gang nagon gjorde nagot fel sa fick jag skulden av lararna. Jag tror att de forsokte fa nagon slags reaktion i slag med "na, vi kan inte lata supersota och snalla Amanda fa skulden for att kasta suddgummi pa froken" fran klassen, men det lyckades aldrig. Ingen erkande sa klart, och jag fick ta all bestraffning, vilket gjorde mig ledsen och arg och "rebellisk" - vilket sa klart ocksa bestraffades.
Borjade aven umgas i ett storre gang med tjejer, men vi var "B-laget" pa popularitetsskalan, och det var mycket tjaffs som ofta delade gruppen i 2, och nastan alltid med mig i mitten, da jag inte riktigt kande mig hemma pa nagon sida.
I samma veva borjade ett par aldre killar pa skolan reta mig varje gang jag gick hem fran skolan. De kastade snobollar, kallade mig haxan och liknande nar jag drog sjalen over huvudet nar det regnade, gomde sig langs cykelbanan och skramde mig osv.

Gomde mig ofta i sjukskoterskans vantrum, eller ute pa garden bakom bjorkarna. Gick aldrig hem, for det var jag for feg for. Rasterna spenderades allt oftare i biblioteket, fast vi inte fick vara inomhus, lasandes.

I hogstadiet blev jag bara ensammare och ensammare. Tjejganget satt alla i biblioteket pa rasterna och spanade pa killar, och jag satt ensam pa min bank vid skapen och laste mina bocker eller ritade. Spenderade mestadelen av tiden hemma med att rita eller lasa ocksa. Blev en liten vandning nar det var konfirmations-dags. Blev med i Kyrkans Unga, och hangde nere i lokalen nastan varje kvall dar jag umgicks med de lite aldre ungdomarna. Det var nog "hojdpunkten" pa min sociala stege. Blev bjuden pa fester, hade en pojkvan (om an valdigt oserios) och retade gallfeber pa mina foraldrar med mina sena kvallar och "opalitliga" umgange.
Men festerna sinade, pojkvannen gjorde slut och tjejerna hade alla egna pojkvanner eller span.

Blev pa sommarlovet mellan hogstadiet och gymnasiet tillsammans med en pingstvan, och drogs med i frikyrkligheten. An en gang trodde jag att jag hade hittat en grupp manniskor som jag kunde titulera "vanner", men det hade jag naturligtvis fel i med. Jag var valdigt valkommen, och for forsta gangen kande jag att folk faktiskt ville umgas med mig, men jag kunde inte acceptera tron fullt ut (aven om det kandes ratt ok att kunna tanka att aven om jag ar ensam sa har jag iaf Gud), och nar jag borjade ifragasatta sa tunnades snabbt umganget ut ocksa. Jag var en "forradare".
Andra aret pa gymnasiet spenderades i vad som bast kan beskrivas som total isolation. Det hade tagit slut med pingstvanne-pojkvannen, och det var inget vackert avslut. Alla tog hans sida.
Tredje aret var lika dant, dock var folk lite vanligare och pratade med mig da och da och jag kunde sitta med klassen pa lunchen. Umgicks sporadiskt med tjejganget.

Sen flyttade jag ensam till England dar jag inte kande en sjal och hoppades pa en nystart, vilket jag fick. Skaffade mig snabbt ett ganska stort umgange, men det visade sig att det var en valdigt ytlig bekantskap, och nar jag inte langre orkade eller hade rad att ga ut och festa fem dagar i veckan sa tunnades bekantskapskretsen ur valdigt snabbt. Ingen var intresserad av att umgas utan alkohol. Umgas fortfarande (3 ar senare) till 99% bara med pojkvannen.

Sa nu har jag gett upp. Det verkar som att "vara sig sjalv" inte fungerar nar man vill ha vanner. Man maste passa in i en mall och man far inte ha andra tankar och funderingar, man far inte forsoka lara kanna varandra pa djupet, man far inte ha andra intressen och man far inte vara omtyckt av en tredje part.

#3 hur kom det sig att du flyttade till England alldeles själv?

#4 Fick ett erbjudande om att borja plugga pa universitetet har, och da jag inte hade nagot som band mig fast i Sverige sa tankte jag att det ar val lika bra att fa sig en rejal nystart :)

#5 Oj, vad roligt. Själv tänkte jag emigrera till England i 20 år åldern, men det kom en massa grejer ivägen. Men en dag kommer jag och ska titta på England och uppleva landet :O)

#6 Ja kom hit du! Inte varldens basta land kanske, men alla stallen har ju bade for- och nackdelar :)