Ensamhet VS Bekräftelse

Kärlek är för mig att känna sig bekräftad, och genom att bli bekräftad känner jag mig omtyckt och älskad. I alla realtioner som jag har gått igenom så har den bekräftelsen inte funnits pga. antingen har personen inte viljat ge av vad jag behöver eller så har personen inte kunnat. Därför att det har stridit mot hans känslomässiga behov.

Så hur gör man då för att få den formen av bekräftelse som man är i behov av för att känna sig älskad? Ska man tvinga personen? Ska man gå skilda vägar? Eller kan man mötas på halva vägen genom att dels prata om det och dels faktiskt träna sig att ge den formen av bekräftelse som behövs för att "rädda" relationen.

(En relation kan vara vilken relation som helst, allt ifrån en sambo/äkta hälft till en vän till en förälder till sina egna barn)

Så det enda jag egentligen söker i en relation är bekräftelse i allt jag gör och ställer upp på.

I den sista relationen, vi var vänner så fanns jag där för honom, hjälpte honom att städa, körde honom om han skulle någonstans när han inte hade bensin, hämtade o lämnade hans barn. Lånat ut min bil om han skulle till andra vänner för att han inte haft bensin. Fixade ordning julen (2009) för honom o barnen förra året för att han inte hade pengar- Då betalade jag barnens julklappar o julmaten o lagade ordning maten på 4 timmar.

Åkt i väg vilken tid på dygnet som helst när han känt sig deppig o sällskapssjuk. Hämtat tvätt hos honom,eller han lämnade hos mig. Som jag kan ha ägnat dagar till att tvätta o torka o styka. Och gjort en massa småfix, som att hjälpa honom att städa sin bil ett antal gånger, vaxat delar av hans bil. Lagat kläder för honom och barnen. Klippt honom. Ring o påmint honom om viktiga möten Betalat tobak o snus. Bakat bullar till honom o barnen. O det är mycket som jag i handling faktiskt gjort för honom. Ska nämna att jag har bara gjort sånt som jag har kunnat göra för stunden. Har jag inte kunnat så har jag sagt nej. För i 2½ år så har han ringt mig flera gånger om dagen, jag var helt underbar i hans ögon. Och plötsligt är jag inte värd skiten under hans skor.

Och det enda jag ville ha som tack, var en kram då och då, som bekräftade att han tyckte om mig.