Är för tillfället lite trött, så snälla, döm inte mitt språk eller mitt sätt att skriva på! Tror nämligen inte att jag hade kunnat ta mod till mig att skriva här om jag var riktigt ''klar i skallen'', för att erkänna är det värsta som finsn för mig.
Det är att bekräfta att problemet finns där, och bara inte sopa det under mattan, som jag alltid gjort.

Jag vet inte riktigt vad jag ska börja - eller vad jag ska skriva, men jag känner mig ensam (naturligtvis, vad annars hade jag gjort här?)
Jag har liksom aldrig **passat in hos folk i min egna ålder.
**Har mycket lättare för mig att prata, och lära känna folk som är äldre än mig, vilket faktiskt är ganska problematiskt då det inte riktigt blir samma.
Visst, det är bättre med någon än ingen alls - men samtidigt kan en som är trettio inte förstå mig fullt ut, och jag kan inte förstå honom/henne, då jag själv bara är drygt sexton.

Samtidigt har detta även lett till att jag blivit uttnytjad av killar/män som är äldre än mig, just för att jag sökt bekräftelse. Jag säger inte att jag tror att detta inte hänt om jag bara hållt mig till killar i min egna ålder - men detta är endå något som fått mig att tvivla på kärlek, och det där.

Jag vet inte, men dte känns som om jag är sjuk, som om min hjärna är infekterad och som om något, någongång gick snett.

Vad är dte som gör att vissa utvecklas - i huvudet, fortare än andra, och som därmed gör dem ensama och vilsna bland jämnåriga?