Hur kommer det sig att människor sviker andra människor?

Ur min synvinkel så tror jag att det beror mycket på att människor har svårt för att fråga personliga intima frågor om hur man vill ha det. Tex. en fråga som jag saknat i mitt liv, på vilket sätt kan jag hjälpa dig, och hur vill du bli hjälpt? På vilket sätt skulle du vilja att jag tackar dig för hjälpen du ger mig? Och, på vilket sätt kan jag känslomässigt visa att jag är så tacksam för det du gör för mig?

Jag tror också att människor är väldigt självupptagna och rädda för vad andra ska tro och tänka om man måste fråga. En del tycker inte att man ska behöva fråga för det är ju givet vad och hur man ska göra för att visa sin tacksamhet när man blir hjälp. Men egentligen så är det inte så givet tycker jag. Människor tar varandra förgivna bara för att dom själva vill ha det på ett sätt, och då för dom över det till andra. Men det är inte säkert att det är rätt för en annan.

Jag tror också att människor som sviker har FÖR mycket att göra både med sig själv och allt som händer och sker runt omkring dem, men jobb, barn, familj, sina egna föräldrar, träning, matlagning, köra barn hit och dit, få sina förhållanden att fungera. Och har dom då sagt att dom kan hjälpa, men inte gör det eller man får vänta i månader innan det händer något. Ja, då känner man sig ju sviken.

Jag tror att människor är tvungna att lugna ner sig i sina tillstånd att tro så mycket och i sina rädslor i vad andra ska tänka om dem. Och framför allt så tror jag att människor inte ska ta på sig så mycket måsten bara för att ligga bra till för att alla andra gör ju så eller har det så.

*bara lite tankar så här på morgonkvisten*