Puttar upp

Det är nog väldigt lika känslor… Men hur det utspelar sig utanpå är nog rätt olika:) Men ja, den/dom känslor du just beskrev är precis så man känner…

Jag tror också de känslorna är ganska lika hos män och kvinnor. Men som #2 skriver, så utspelar de sig nog rätt olika. Det beror ju på hur man är som person också. Men i grunden tror jag det är ganska likt.

För min del, så känner jag mig väldigt ledsen och övergiven. Det gör att jag inte finner någon anledning att gå ut. Om jag inte behöver handla, och det gör jag ca två till tre gånger i månaden. Jag går också ut om jag behöver åka till apoteket, eller om jag blir ordentligt sällskapssjuk. Vilket kommer över mig speciellt på helger. Då åker jag till mina föräldrar.

Alla dess år av samtalsterapi hjälper mig inte längre, för jag har blivit trött på att prata om det.

Men…jag måste ändå fråga…Ni som är ensamma, vad gör ni för att slippa vara ensamma…

Det är svårt för mig att slippa vara ensam, jag har liksom ingen att ringa eller göra saker med. Så, ofta åker jag till mina föräldrar och slår ihjäl lite tid…

Jag åker också ofta till mina föräldrar och ibland går jag ut på typ After Work för singlar (det är mest kvinnor där men man kan ju snacka bort några timmar med någon annan människa istället för att sitta hemma och glo på dumburken)

Men det måste väl finnas nåt man kan göra, för att träffa andra människor…för att skaffa sej ett mera socialt liv ? Något som ger nåt…

För min del, så skulle jag uppskatta typ väntjänster. (vet inte vad jag ska kalla det). Att någon faktiskt frågar mig om jag skulle vilja följa med på något roligt. Det kan ju vara allt från att ta en liten promenad till att åka till ett fint fik någonstans i vårt land.

Eller ur min sjukdomssynpunkt få hjälp med sånt jag inte fixar själv av en medmänniska.

# 9

Men du frågar inte själv ?

Varför…är det din sjukdom som hindrar dej ?

#10 man orkar inte fråga tillslut när man gång på gång blir sviken eller sårad av människor…

Min sjukdom begränsar mig, då den är väldigt tröttsam att bära på pga all smärta… och människor tycker att det är jobbigt att jag har den… i allafall dom som korsat min väg…

5# för att slippa ensamheten för en liten stund så gör jag väl en del lite desperata grejer som att gå och handla och småprata lite med kassörskan eller går till apoteket eller till biblioteket det brukar hjälpa lite i alla fall

för mig som är sjuk och handikappad och som ofta inte orkar med något umgänge så får man lära sig att uppskatta det lilla tyvärr

jag spelar även datorspel speciellt onlinespel som WoW (World of warcraft) och Lotro (Lord of the Rings online) där finns det alltid folk inloggade dygnet runt och man kan alltid hitta någon att prata bort en stund med eller bara lyssna på andras tjötande chatten på helgerna kan vara hysteriskt rolig då många har tagit sig ett glas eller två

men visst kan jag längta efter en vän att träffa och umgås med men man orkar inte fråga har blivit så sviken alltför många gånger och är trött på att höra tråkig man är för man inte orkar så mycket

#5Det är svårt att få nya vänner i vuxen ålder tycker jag. Det var lättare när man var barn. Har varit med i flertalet sångkörer, fågelskådningsgrupper,är med i naturskyddsföreningen och de har massor med utflykter och föredrag. Jag är medlem i Endometriosföreningen.Men i , alla de här sammanhangen, så har folk redan sina vänner och särskilt i sångkörer upplevde jag att de redan var sammansvetsade grupper som var svåra att komma in i.

Jag blir ( inget skryt - snarare ett problem för mig ) också ofta alltid populär hos män, utan att jag gör någonting, det är alltid karlar som tar kontakt med mig först, och då blir de andra kvinnorna sura på mig, och stöter ut mig.Jag vill ju inte vara otrevlig mot männen utan att jag känner dem, och jag är inte överdrivet glad heller.Så jag tycker de ju ska bli sura på karlarna istället.Så hos män har jag inget kontaktproblem, men de vill ju inte vara min vän, de är ju bara ute efter en viss sak, som ni säkert förstår vad det är.

Jag går på bibliotek, bio,promenader,cyklar,fågelskådar, går på museum.Jag känner väldigt många där jag bor, då jag bott i denna kommun sen barnsben, så det är många som stannar och småpratar med mig, men ingen jag umgås med längre sen jag fick min sjukdom, är de "rädda" för mig på något vis.

Jag har ett heltidsarbete, och där tycker alla om mig. Men de är endast arbetskamrater. Och jag tycker om alla också, men jag har umgåtts med arbetskamrater på fritiden förut, och det blir inget bra i längden. Många människor är inte densamma personen på arbetet som den är privat, så det blir bara konstigt för mig.

Några gånger har jag svarat på Vän-kontaktannonser, men jag har hittills bara träffat en normal person.Han är en vän som vi hörs ibland på telefon och mail. Han är också sjuk, så vi har bara träffats en gång. Har träffat 4 stycken sammanlagt, och de var väldigt udda människor, de var inget för mig.

jag har bra kontakt med lillasyster, lillebror , mor och far.Fast det är mest telefonkontakt. Min mor träffar jag ofta.Ja, det var lite om vad jag gör för att förbättra min ensamhet.

# 12   # 13

Härinne på FOKUS finns många bra sajter, och många härliga människor. Jag började skriva här, då jag förlorade en liten hund…hon sprang bort från mej en vinterkväll för två år sedan.

Människor härinne har skrivit till mej, gett goda råd, stöttat och lyssnat. Dom har blivit mina vänner, jag har fortfarande en fin kontakt med många, trots att vi aldrig träffats. Jag sitter här flera timmar om dagen och "pratar" med dom…ett nytt innehåll i mitt liv, som betyder mycket.

Kolla runt lite på FOKUS, försök att hitta fler sajter som passar er. Jag är säker på, att ni kommer att få många nya vänner. Bli inte avskräckta om ni någon gång blir avvisad…bara att kämpa vidare.

Sen en sak till…jag finns här! Ni får gärna pm:a mej, om ni känner att ni vill prata.

Lycka till och kramisar från Sisa

#14 Tack för ditt fina svar! Jag glömde ju nämna att jag är på olika forum på nätet, b.l.a iFokus så klart Det är jättebra när man känner sig ensam.