Det är ett vanligt problem som är välkänt bland oss med olika kroniska sjukdommar där man inte alltid kan vara så aktiv som man själv vill att man ska kunna

I och med att sjukdommen sätter vissa begränsningarr för ett aktivt deltagande så drar sig folk för att kontakta en och fråga om man vill vara med på olika aktiviteter

Jag känner i stort samma sak, tror kanske också att människor är lite rädda för att hjälpa till. Tex som med mig, som inte kan göra några tyngre göromål.

Vi har även det problemet med att vi från kommunerna inte får den praktiska hjälpen vi behöver för att kunna vara aktiva medborgare

Så kommunerna medverkar till att många blir sittande i sina bostäder helt i onödan och på d

sättet medverkar kommunerna till att ensamheten blir större än som är nödvändigt

..och sjukvården.

På vad sätt gör sjukvården folk mera ensamma menar du

Jag känner igen mig på samma vis.

#5

Många ensamma söker sig till vården på grund av ensamhetssymptom, som vården ignorerar. Ensamhetssymptom kan liknas vid deprissonssymptom, ångest symtom etc.

Då förstår jag vad du menar

Visst kan EDS sätta käppar i hjulet!

Men är man öppen om sin sjukdom behöver den inte göra det. Snarare kanske det blir något diskussionsämne med nya bekantskaper  Däremot om man inte säger klart och tydligt "jag har problem mad att göra det där till följd av min sjukdom" utan bara drar sig undan, då orkar nog folk inte bry sig utan tänker bara "jaha, hon vill inte vara med oss".

Kompisar är flexibla saker, många gånger kan man anpassa så att alla kan vara med.

Har hänt att det blivit så att när jag vart öppen direkt om min sjukdom och hur det yttrar sej så har de potensiella pojkvänner o vänner som jag mött  försvunnit !

Jag orkar inte mötas av det längre så jaghar slutat söka.

Kan ju tillägga att pga min FM så ha jag sök via nätet mestadels då jag inte har ork att vara social

#10

Jag har samma erfarenhet du du har…

310 Då är de faktiskt inget att ha. En riktig vän ställer upp oavsett.

Jag har 2 vänner som jag har kvar sedan förr.. men ibland undrar jag hur länge de orkar .. jag måste säkert vara tråkig o besvärlig

Men jag är mycket tacksam för de två som är närmste vänner..de står ut , orkar, förstår… :)

Bekanta har jag , men de är inget jag känner att jag sträva efter att kämpa för att behålla ..

Jag är inte diagnotiserad med något - vad jag vet.
Knaprar dock antideppressiva och är självskadare och matmissbrukare.
Många säger att det är bättre att slippa undan en diagnos - för har man en gång fått en diagnos, kommer man inte undan, man är stämplad livet ut.
Själv tror jag dock att en diagnos hade hjälpt mig i det långa loppet.
Jag hade lättare förstått mig själv och det hade varit lättare för andra att förstå också.
En diagnos hade liksom bekräftat att jag verkligen är sjuk, att jag inte är galen utan SJUK. och även om det hade känts tufft att få reda på, tror jag att det hade gjort det lättare för mig att leva.

Jag vet inte, nån som tror sig veta?

#14 För min del blev det lättare att hantera mig själv och min sjukdom när jag tillslut fick reda på det var. Men min sjukdom har människor svårt för att förstå. Och den skrämmer bort människor. För dom får ju frågor om dom kan hjälpa mig. Dom hjälper mig ett tag eller några gånger. Sedan tar det längre och längre tid för mig att få hjälp, för ofta skyller dom på att dom ska göra något annat.

Dom frågar mig om jag kan hjälpa dem med alla handa små saker som jag fixar, och det gör jag gärna. Sedan står jag där och hjälper dem, utan att själv få hjälp med det jag behöver. Då känner jag att det är dags att säga från, eller fråga varför det tar sån tid för mig att få hjälp. Ofta får jag ett mummlande svar om att dom har ju så mycket att göra med annat. Sedan rinner vänskapen successivt ut i sanden. Eller personen slutar att höra av sig om jag säger till att det måste vara någon slags balans i relationen och det skulle vara trevligt att få bekräftelse. Pang, så är vännen borta.

Så har det varit för mig, andra har säkert en annan erfarenhet.

Vänliga Hälsningar

Sen jag fick min kroniska sjukdom, så är alla "vänner" utom en, som bortblåsta. På ett sätt kan jag se det som en positiv grej, att sjukdomen visade mig vilka som är mina sanna vänner, eftersom jag tydligen inte kunde se det själv. Jag har också så gott som alltid varit tillsammans med någon man, ända sen jag började med killar i 13-14 års åldern, så har jag alltid haft ett förhållande och i och med killen, fått "hans"/deras umgänge på köpet.

Nu har jag varit singel i flera år, sen jag fick min sjukdom. Jag hade ett förhållande i början av min sjukdom, men det visade sig, att det bara blev besvärligt. I alla fall om man som vi gjorde, bodde ihop.

Min sjukdom är Endometrios, och jag har kroniska smärtor, då blir det svårt för en annan människa att "stå ut" med mig. Jag är inte sån som beklagar mig, men de mår dåligt, när de ser att jag har ont, och då håller de sig hellre undan.

#16

Jag känner igen mig i det du skriver, och jag tycker att det är synd att dom mår dåligt för att man har ont. Är det inte bättre då hjälpa till så att man slipper ha så ont.

Jag har jättemycket tunga grejer som jag har som väntar på att göras. Men kan inte själv, så dä får det ligga på hyllan. Och vissa av sakerna har legat väldigt länge.

#17 Instämmer med dig.

Jag ska nog nämna här också att jag har i alla fall min familj,(min mor, far, lillebror och lillasyster/systerson fast vi träffas inte så ofta, men vi hörs på telefon. Jag har också ganska god kontakt med mina föredetta killar. Men vi ses inte, utan där är det också en del telefon/mailkontakt.

Jag märker på jobbet också hur folk drar sig undan så fort jag inte är pigg och glad. Det är precis som att man inte "får" må dåligt och ha ont för de orkar inte "ta in det".Då drar de sig också undan.

#18

Jag har min mamma o hennes gubbe och två av mina syskon (bröder allihop). Är halvt permanent sjukskriven. Men har inget jobb, har bråkat med f-kassan och sjukvården nu i 14 år.

Just därför väljer jag oftast ensamheten, för när en vän drar sig undan gör det mer ont än om man är ensam till att börja med.

svava

#20 Ja, det där håller jag med om. För min del så gör det ondare att förlore en tajt vän än att avsluta ett förhållande.

ja, så känner jag med. Det gör ont.

svava

Jag skäms för att jag glömde nämna mina arbetskamrater också, fast de är inga riktiga vänner , men ändå en del av mitt sociala liv. Just nu är jag sjukskriven för deppression och panikångest, så jag får "skylla" på att det var därför jag glömde nämna att de finns. Så just nu känner jag mig extra ensam. Men jag provade att fortsätta jobba ända in i det sista, men sen gick det inte längre. Det är ingen långtidssjukskrivning, så jag räknar med att snart vara tillbaka i arbetet.

Det värmer gott i mitt hjärta att jag fått 2 brev hemskickade från två olika arbetskamrater, att de tänker på mig och hoppas jag mår bättre snart. Det är också alltid extra trevligt att få hem, vanliga gamla traditionella brev i brevlådan. - Det var länge sen. Jag blev glad och har tackat dem så mycket - dock genom elektroniskt brev till den ena, och till den andra så ringde jag.

Fast jag glömde dom inte helt och hållet ser jag nu….i #18. Fast det var inget positivt jag skrev om dem….men den bittra sanningen tyvärr.

#24

Vi är alla glömska på ett eller annat sätt, det är mänskiligt att glömma.