Jag lever själv med mina barn sedan många år tillbaka för det är något jag har valt själv att inte vara i relation och det beror mycket på att jag haft ett långvarigt missbruk bakom mig.

När jag var liten och i tonåren så hade jag kompisar men ändå fanns där en ensamhet och vilsenhet som gjorde att jag sökte hela tiden på något.

När jag drack var jag ensamen men jag skapade också mig en falsk trygghet och jag vet många gånger så var den där enssamheten smärtsam och det var nog för att jag inte fick den bekräftelse som jag ville ha och det kunde jag även när jag var i relation med män.

Sedan blev jag nykter och känslan av ensamhet fanns kvar och under många år.

Jag blev sjuk 2007 och där började också en isolering för allt blev så begränsat för mig. Och den ensamheten var nåt helt annat för jag började trivas i den men den var mycket destruktiv för jag började äta i min ensamhet.

Idag så tycker jag om ensamheten ett tag när jag behöver den när jag behöver vila och vårda min sjuka kropp men jag hatar denna isolering som blir när jag inte orkar träffa någon eller gå ut eller prata i telefon. Den ensamheten tycker jag inte om.

Men när jag är trygg i hela mig då är det behagligt med ensamhet.

I dessa dagar har jag varit mycket dålig och det har gjort att i min ensamhet har den blivit destruktiv, får ångest, blir ännu mer deprimerad och äter fast jag mår illa, självbilden och självkänslan blir dålig som den inte är i vanliga fall och det tar långtid att komma ur det här och det är jobbigt.

Kram