Ensam och vilsen
Hej alla!
Jag snubblade över denna sida då jag läste på webben om ensamhet och tuffa perioder i livet. Jag har haft en stressig december månad med mycket jobb och flytt till ny lägenhet som andrahandshyresgäst med 1 år hyra med chans till förlängning. Samt att jag haft det lite kämpigt med min enda riktiga bästa vän, som nu ghostat mig. Vi bråkade och jag bad om ursäkt för mitt beteende. Vi har båda stöttat varandra och hjälpt i knipa när det verkligen har behövts. Idag såg jag att hon hade blockerat mig på facebook, messenger och telefonnummer. Hon och en annan väninna, som står henne närmre, gick ur vår grupp chatt som vi startade när vi träffades och delade allt. Jag förstod då att hon menade allvar, för det är så hon funkar när hon känner sig sviken. Men jag fick inget svar om vad exakt som hade hänt. Bråket menades på att jag kan ibland isolera min känslor och att jag kan vara egoistisk. Jag skämdes så efter bråkat och bad henne om ursäkt som hon godtog. Men jag skäms fortfarande och inser att jag förlorat en värdefull vän som jag tog för givet. Vi båda hade liknande start i livet där vår familj, främst pappan, hade utsatt oss för psykisk misshandel och hade behövt psykiatrisk vård för detta. Samtidigt som jag är extremt ledsen, chockad och avtrubbad så vet jag att hon har haft uppehåll med sin andra vännina (som var i grupp chatten), men dessutom det att hon är i 31 års åldern och har stort intresse för Asien, har börjat på universitetet för språk studier och engagerar sig i det och träffar nya människor på det sättet, så har jag insett att jag stått kvar på samma plätt i lång tid med ett jobb som jag inte trivs med, är rädd för att göra förändring för att jag tänker att jag inte klarar det, och endast haft henne som vän. Alltså står jag nu ensam.
Jag har en gammal vän som jag ska träffa i helgen för att "catch up", det ser jag ändå framemot. Men jag ser det som att plugga upp dem poäng jag har kvar på gymnasiet, där jag kan välja fritt för jag behöver bara poängen. Och sedan söka in till högskolan för att jag vill läsa till sjuksköterska, där igenom även träffa likasinnade människor. Men det är svårt. När man Samtidigt ska ta sig upp för en stor klyfta och precis blivit av med sin enda riktiga vän. Kanske en dörr som stängs, öppnar en annan dörr är sant? Inte bara med att träffa nya människor, men att styra upp mitt liv och inse vad jag kan lära mig av tidigare relationer?
Jag har talat med psykiatrin och fått en tid till läkare redan imorgon för att hjälpa mig och lägga upp en plan. Samt att jag talat med en sån fin kvinna på Mind.se och hon gav mig råd och pepp, samt att livet inte slutar pga en tuff period i livet. Det finns så fina människor där ute. Jag kände att jag behövde skriva av mig. Är det någon som skulle vilja ge råd eller dylikt så är det så välkommet. Om det är någon annan som är ensam där ute, hur gör ni för att träffa andra?
/ J
Jag är mycket äldre än du men har haft det tufft ibland som ung med kompisar.
Jag var så oerhört blyg och vågade aldrig känna mig som en i gruppen när jag pluggade. Om någon sa rent allmänt "Ska vi gå och ta en fika" så kände jag mig inte inkluderad om de inte direkt frågade mig. Jag upplevdes nog som rätt osocial och en som drog sig undan.
Jag vågade aldrig ta kontakt själv med andra utan väntade alltid att andra skulle ta kontakt med mig.
Jag hörde någon på radio prata om självkänsla och självmedvetenhet. Självmedvetenheten gör att man inte kan koncentrera sig på andra utan bara tänker på hur man tar sig ut i andras ögon. Man är så självkritisk och förväntar sig kritik. Det gör att man verkar avvaktande. Och det gör andra osäkra.
Så mitt råd till dig är att tänka på det. Släpp alla tankar på dig själv, all rädsla för kritik. Gå in för att verkligen se på och lyssna till dina medmänniskor. Ofta blir folk glada när man visar intresse för dem. Och börja inte leta efter en ny bästis. Sånt tar tid, man kan ha mycket roligt umgänge med andra människor också.
Din f d bästis var nog inte så bra om hon godkänner ett förlåt och ändå tar avstånd.
#1: Tack för ditt inlägg här. ❤️
Jag känner igen mig i att vara blyg och tillbakadragen, i alla fall mycket så undrr gymnasietiden. Idag är jag inte blyg, men snarare reserverad vilket också förmodligen kan uppfattas som osocial.
Det där om självmedvetenhet var väldigt klokt och det ligger något i det.
Att bli bästa vänner är något som kommer med tiden av att man umgås och går igenom positiva/ negativa perioder tillsammans. Och det hade jag och f d bästa vännen, och nu blev jag ghostad. All skuld kan inte enbart ligga hos mig.
Finns det folk på den här sidan som träffas IRL också? Skulle vara så skönt att träffa andra här.
Ta tiden att umgås med dig själv och bli starkare! Du verkar ha grejer på gång, en kontakt med psykiatrin och en plan framåt med studierna.
Att förlora vänner är svårt, men en del av livet. Det är ovanligt att en vänskap håller livet ut. Jag brukar försöka tänka att andra människor är menade att komma in i ens liv, men ofta i perioder. Det betyder inte att relationen och de erfarenheter och minnen man fick med varandra var betydelselösa. 😊
Jag har själv haft ett ganska isolerat år det senaste året, ingen familj och inga nära vänner i staden där jag bor. I stunder har jag känt mig väldigt ensam och övergiven. Men det här året har gett mig otroligt mycket! Jag har lärt känna mig själv och börjat trivas väldigt bra i mitt eget sällskap. Jag har förstått mer om min bakgrund och vem jag är idag, upptäckt nya intressen och styrkor där jag trodde att jag var som svagast.
Så, ta inte tiden ensam för given. Men se till att det finns ett yttre stöd och skydd (så som du gör, i kontakten med psykiatrin). Det känns som att du börjat reflektera över dig själv i kontakten med din vän. Både i hennes agerande och ditt eget. Kanske är det ett av stegen på din väg framåt. 😊
#3: Hej och tack så mycket för dina fina och kloka ord! ❤️
Jag vill verkligen lära känna mig själv bättre och bli min bästa kompis, men jag har lite svårt att veta hur. Kanske en dum fråga, jag vet inte haha? Trist att man ibland ska känna sig som ett UFO när det gäller en själv.
Jo, det är en del av livet men förlusten har jag tagit hårt, lite chockad och avtrubbad fortfarande. Lite som att jag inte kan fatta att det har skett. Jag misstänkte den sista tiden att vi hade börjat komma ifrån varandra för att vi utvecklas åt olika håll. Men inte att det skulle sluta på ett sånt sätt att hon ghostar mig. Men jag bär med mig upplevelsen.
Jag har känt exakt likadant, att man är övergiven och ensam, under en längre tid. Men hur gick du tillväga och hur började du med att ta reda på vem du är och vad du gillar, och hur du började trivas i ditt sällskap. Skulle verkligen behöva sånna råd för att stärka mig själv.❤️
#3: Kan inte annat än hålla med. Jag hade några år när jag ofta valde att vara själv trots att jag hade kompisar att vara med. Jag började trivas bra med mig själv. Läste, lyssnade på radio och pysslade. Jag kände mig stärkt och glad de gånger jag valde att vara med andra.
Starta ny diskussion