Ensamhet
Hej alla pojkar och flickor. Jag är medveten om att det finns mängder med liknande trådar som den jag tänker skriva nu, men känner att jag måste få skriva av mig, så här kommer min historia och känslor inför ämnet ensamhet.
Jag är då en man på 30 + som inte har en endaste vän. Jag försöker verkligen tänka tillbaka på när jag senast hade en vän, en vän som jag kunde ringa till och hitta på saker med. Vi får gå tillbaka ända till 9:onde klass på högstadiet. Efter det så har jag i princip levt helt i ensamhet.
Jag har ingen att prata med och har aldrig t.ex blivit bjuden på en fest eller liknande. De senaste åren så har jag tagit mod till mig att gå ut ensam till puben för att ta en öl och med förhoppningen att träffa nån att bara få bryta ett par ord med, men utan resultat. Sen att se andra i sällskap, skåla och ha trevligt gör att man bara vill sjunka genom golvet och försvinna, så har alltid slutat med att jag gått hem ensam och lagt mig i sängen. Har verkligen försökt starta konversationer med både män och kvinnor, men alla har mest stirrat på mig som jag är en pest och i fråga satt varför jag är helt ensam.
Under de senaste 20 åren så har det aldrig ringt i min telefon, förutom min mamma eller pappa. Likadant med besök, de enda som besöker mig är mina föräldrar. Man kan säga att min mamma är min enda och bästa vän. Hon är den enda jag pratar med. Ni hör ju hur sjukt det låter. Och då kan jag liksom ändå inte prata med henne om allt. Mina föräldrar tror fortfarande att jag har vänner som jag umgås med. De vet inte om att jag år efter år sitter ensam 24/7 och inte har nån att umgås med. Jag har valt att inte berätta för dom om min ensamhet p g a skam och sen för att jag vill inte göra dom ledsna. För skulle dom veta så hade de blivit ledsna för min skull, och det vill jag inte.
Jag gråter mig ofta till sömns för att jag inte har nån att dela mina tankar med. Drömmer ibland att jag hade en vän som man kunde ringa när som helst på dygnet och få prata med, oavsett ämne. Sen vaknar man upp och inser att det var bara en dröm.
I mitt fall har det nu gått så pass långt att jag pratar med mig själv. Tänk er att inte haft nån förutom sina föräldrar att prata med på över 20 års tid. Inte ett mobilsamtal, inte en enda påhälsning, inga inbjudningar mm mm. Inte ens på sociala medier skriver någon till mig, inte ens när jag fyller år.
Jag försöker och jag har 4-5 st ytliga vänner som jag skriver lite med på sociala medier, men det är personer som jag aldrig träffat IRL och de bor även i andra städer. Det vi pratar om är sport (en grupp jag är med i på facebook) där vi delar samma intresse.
När jag fyllde 30 år så kom mina föräldrar och firade mig. Efter fikat och så skulle de iväg för det tänkte väl att jag skulle iväg eller få besök av vänner som skulle fira mig. Ack så fel dom hade. Kvar satt jag helt ensam i lägenheten på min 30 årsdag och grät. Jag tänkte att jag är värd mer än detta så jag samlade mod och gick ner till den lokala puben för att se om det fanns nån man kunde prata med. Ingen tittade ens på mig när jag kom och det var inte direkt läge att bara gå fram till första bordet och fråga om man fick slå sig ner. Hur dumt hade inte det sett ut liksom.
Jag beställde i alla fall en öl i baren och hoppades på att nån skulle slå sig ner vid bardisken i alla fall så man kunde starta en konversation med nån. Men ingen satte sig, utan det var bara folk som gick fram och beställde för att sen sätta sig vid deras sällskap till bords. Min 30 års dag slutade med att jag drack upp ölen, gick hem och grät mig till sömns.
Sen som jag skrev tidigare så skäms jag så enormt mycket för att säga till mina föräldrar att jag inte har en endast vän, så när de frågar ibland vad jag hittat på under helgen så ljuger jag och hittar på att jag vart hos nån kompis och ätit tacos och kollat på film.
Jag har princip alltid i vuxen ålder, suttit ensam på alla storhelger, t.ex nyår, midsommar och aldrig haft nån att vara med. När man ser andra planera inför nyår, midsommar o s v så får man alltid en klump i magen. Man önskar så gärna att nån skulle höra av sig till mig och fråga mig vad jag ska göra och om jag har lust att följa med.
Jag har flera ggr gått i tankar att ta mitt liv. Ingen hade ens märkt om jag försvann, förutom mina föräldrar som hade blivit väldigt ledsna. Det är väl ända anledningen till varför jag lever fortfarande, av barmhärtighet till mina föräldrar som jag ej vill skada eller såra.
Jag önskar så innerligt att få en vän. Jag behöver ej ha flera, det räcker gott och väl med en enda vän. Men en riktig vän. Nån man kan prata med allt om. Nån som ringer till än, nån som skriver ett sms, nån som frågar hur läget är e t c ..
Jag har verkligen försökt att skaffa mig vänner, men jag misslyckas gång på gång.
Om ni orkat läsa ända hit så får jag säga tack <3
Va rädda om er!
- Redigerat 2022-05-30 00:52 av OrionZ
![[EM_L]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Ensamhet är väldigt svårt och man ska inte behöva vara ensam mot sin egen vilja. Ett tips egentligen är att kolla efter olika friluftsaktiviteter, andra aktiviteter såsom sport kanske? Behöver inte vara jätte komplicerade sporter utan kanske mer snälla mot kroppen såsom golf eller biljard.
Andra tips är ju att skaffa sig hobbies som man kan göra utomhus dvs fotografering, vandring, fågelskådning, plantering av växter och annan odling. Finns mycket man kan göra!
Annars finns det också sajter här på iFokus som inriktar sig på att man kan hitta vänner IRL som till exempel Vänskap iFokus där jag är värd. Vi välkomnar alla människor som söker en vän.
Jag hoppas att du snart inte behöver vara ofrivilligt ensam!
Hej, jag vill börja med att säga att det är modigt av dig att skriva här och att du försöker göra en skillnad ändå! I ditt inlägg skriver du om att du försöker ta iniativ och fråga andra när du är ute och det ska du känna dig stolt över!
Jag vet inte hur stor tröst detta är men jag kan relatera till din ensamhet och fy, hade aldrig någonsin velat att någon ska behöva gå igenom detta. Under högstadiet hade jag heller inga vänner och grät mig själv till sömns varje natt. Visserligen var det inte under flera årtionden men de åren var tillräckligt traumatiserande för att ge mig grov separationsångest som jag fortfarande kämpar med idag. Du är inte ensam och du är såklart välkommen här, även om det "bara" är på internet. Det kanske hjälper att veta att det finns fler som gått igenom liknande saker och kan förstå dig :)
Jag undrar dock, du nämnde att du hade vänner i nian. Var det gymnasiet som skiljde er åt eller finns det någon annan anledning till varför ni inte längre föreblev kompisar? Hade det kanske varit möjligt att hitta dem på facebook och slänga iväg ett meddelande? Man kan ju nämna det som att man gärna träffas någon dag, pratar om allt har hänt sen dess, om livet och gamla minnen. Kanske kan ni hitta tillbaka till er vänskap?
I dagens läge, studerar du eller jobbar du? Jag kan tänka mig att det är mycket lättare att skapa band med människor man träffar regelbundet på arbetsplatsen eller via studier än vad det är med främlingarna på krogen.
I övrigt, hur ser ditt liv ut annars? Vad intresserar dig? Om sporten är något du har gemensamt med dina "ytliga" facebookvänner, kanske ni träffas på en match till laget ni båda tycker om? Även om ni inte bor nära varandra kanske det ändå går, man brukar ju ändå få åka en bit om man vill titta på live sport-matcher. I och med att du redan har ett band till dem, om än "ytligt", så är det ju lättare att bygga vidare på den då ni båda har gemensamt intresse för sport.
Om du har fler intressen så brukar det vara det lättaste sättet att träffa andra. Till exempel om du intresserar dig för hantverk kan du ta kurser och lära känna andra på det viset. Om du gillar naturen finns det friluftsfrämjandet där man träffar andra. Konstkurser kan man ta om man gillar konst. Har du facebook grupper som diggar ett visst band kanske man kan hitta andra att gå på concerter med osv. Det är oftast lättare när man har något gemensamt för då har man något att prata om :)
Skulle du inte ha fler intressen så kan du alltid pröva något nytt! Gör något du inte brukar göra! Ta en kurs i keramik eller se om det hålls någon föreläsning (ämnet behöver inte spela roll) i närheten där du bor! I värsta fall avslutar du keramikurser eller så lärde du dig något på föreläsningen som du i värsta fall tyckte var tråkigt.
Jag vet att det finns många vägar in via psykiatrin, har du någon kontakt med dem?
Vuxenpsykiatrin kan ge dig resurser till olika saker, t ex har jag ett boendestöd som hjälper mig att gå ut ibland då jag har social ångest. Du kanske bara vill träffa en samtalskontakt för att prata ut om livet och de kan komma med mycket råd och praktisk hjälp. Socialpsykiatrin finns för människor med psykiatriska eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och de brukar anordna aktiviteter, sysselsättning och stöd.
Jag vet inte hur din ekonomi ser ut men om du tycker om djur och har råd till det hade jag rekommenderat att du skaffar ett. En hund, kanin, fågel, mus, vadsomhelst. Du behöver inte längre känna dig ensam och du får lov att ta hand om ett liv som älskar dig tillbaka ovillkorligt. Finns inte ekonomin kan du alltid erbjuda dig att rasta hundar eller passa katter. Djur hjälper oss läka och de finns alltid för oss utan att de dömer oss. Jag har själv också lyckats träffat vänner via hundar och hästar. Om du har hund kan du gå kurser och träffa andra via hundklubbar, exempelvis SBK.
Här är en hemsida som listar olika appar som är till för att hitta nya vänner. Dessvärre riktar en del av dem sig enbart till kvinnor men det finns många som är till för båda könen.
Hoppas min text är till någon hjälp och behöver du prata med någon så finns jag här 🙂
- Redigerat 2022-05-30 14:10 av [Tismon]
Hej OrionZ!
Jag känner igen mig helt. Fast jag är 50+. (Och bryr mig inte alls om högtider, så jag gråter inte över att vara ensam då, utan mer över att jag faktiskt inte har någon att göra kul saker med, att ingen ringer, att ingen vill vara med mig…)
Till min tröst har jag djur. Det hjälper något ofantligt. Jag har hund och iller, båda mkt lekfulla och glada djur. Skulle du kunna skaffa dig något djur?
Hund är ju jättebra för då kommer man ut, får röra på sig OCH kan faktiskt få hundbekanta…
När jag hade en "normala" hundar så lärde jag faktiskt känna några människor på hundpromenaderna. Dessa är dock inga vänner och de hör aldrig av sig. Men det är trevligt att kunna prata lite… det kan förändra en hel dag… man kan bli så glad av så lite…
#0:
Hej
Jag lider med dig. Jag har exakt samma problem.
Jag är 41 år Jag har inte haft en vän på 14 år. Jag har aldrig haft en pojkvän😞.
Jag har med biologiska familj, varken jag eller mina syskon har vänner eller partners, men jag chanser på att jag mår sämst över min ensamhet. Ingen vet hur dåligt jag mår.
Nu har jag min familj att fira högtider med, men jag saknar nån att göra andra saker med. Sommaren värst när man ser alla andra umgås med sina vänner.
Jag gillar inte helgen, då jag aldrig har någonting att göra, så jag vill att den snabbt ska gå förbi.
Jag vet inte hur jag ska kunna lära känna människor irl 🤷🏻♀️.
Jag kan iallafall rekommendera Discordkanalen "Forum för Gemenskap".
Där finns många trevliga människor att prata med och det anordnas träffar ibland. Kanske kan du lära känna någon där.
https://discord.gg/wY7fXD94q4
Jag beklagar att människor plågas av ensamhet och det är nog värre för en ung person att vara ensam än för någon som är gammal. Människan är en social varelse och är inte skapad för att leva ensam. Ensamhet är inte individens fel - det är civilisationen som orsakar social isolering - människor som lever i naturen måste samarbeta för att överleva. I storstäder blir människor ännu mer isolerade än på landsbygden - ju fler människor som finns, desto mer ensamhet, verkar det som. Svenskar är reserverade människor och svåra att lära känna, men man borde kunna gå fram till vem som helst i affären eller på gatan och prata. Blir det krig i Sverige kommer dock svenskarna att ändra detta reserverade beteende. Går det inte att lära känna någon på denna webbsida som är om ensamhet?
Ensam i ensamhetens land.
#5: Det stämmer som du säger: det är ingens fel om de är ensamma. Jag tror också tyvärr att i vår digitaliserade värld där allt är stress och ska vara snabbt så hinner folk inte att träffas lika ofta vilket bidrar till mer isolation och ensamhet, tyvärr.
- Redigerat 2022-09-22 21:20 av [Tismon]
Starta ny diskussion