Ja, det finns ju olika typer av ensamhet. En tid som inte längre finns kvar kan göra en känna ensam och man saknar alla från den tiden. Ibland kan det vara skönt att få känna sig lite ledsen över det som har varit sålänge det inte tar över. Ta hand om er båda 🌸

Jag saknar inte bombplanen, som flög över oss. Visst ja ett blev nedskjutet och störtade och brann 100 meter från mig. Jag klagade då över att jag inte kunde sova för att det rykte (så böjer barn ord). Jag saknar inte heller kylan och ransoneringarna, som gjorde att bananen på bilden var en historisk händelse när importen av vissa varor kom igång. Inte heller saknar jag betongklumparna, som skulle hindra stridsvagnar. Det tog tid innan vi fick riktigt godis, så fem år gammal tog jag en jämngammal lekkamrat med mig för att gå till mormor för att få en karamell vardera. Det var ju bara en mil att gå och det var inte så mycket trafik då även om vi bodde så centralt i Hälsingborg, som det bara var möjligt. Pappa hämtade oss, så vi slapp att gå en mil tillbaka också.
Vi hade en fin badstrand i Laröd, men man fick vara försiktig om det fanns något ilandflutet. Det kunde ju vara en mina.

Nej självklart. Jag menade människorna. Fy det kunde verkligen inte ha varit lätt för er, jag har aldrig upplevt krig så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Måste verkligen ha varit hemskt. Men det är ok att sakna människorna, de lever kvar i era minnen

#3 Jo, jag tog kanske i lite väl mycket. När jag startade tråden på Pyssel önskade jag få kontakt med någon (några?) andra, som ville berätta om vad de känner nu med tillbakablickar på det vi, i ett land som inte var ockuperat, men ändå kände av att kriget bara var några kilometer borta.
Det kan ju vara så också att jag nästan är ensam om de upplevelserna. Övriga medlemmar på iFokus är kanske yngre.

#4: Ja, det är nog rätt många här på iFokus som är för unga för att ha varit med om de upplevelserna. Jag undrar om det kanske finns någon internationell diskussionstråd/linje för människor som upplevt andra världskriget eller bara en diskussionstråd/linje för allmäna krigsveteraner och civila som upplevt krig? Man kanske kan diskutera om sina upplevelser där? Har däremot inte hittat några på svenska än så länge

#5 Nu är det dags att ägna sig åt trädgården, så egentligen har jag inte tid för annat än den och den försäljning av diverse saker jag tänker försöka mig på i sommar.
Jag vågar ju inte ha affären öppen längre, så jag tänker ha försäljning utomhus vid kanten av parkeringen , sätta upp två trottoarpratare och göra reklam på dem, så får vi se hur det går.

#6: Kan ju vara roligt att ha en snygg trädgård! Vad har du för blommor och plantor? :)

Jag förstår, hoppas du får saker sålt. Kanske finns det någon marknad du kan få sälja i till sommarem?

#7 Den marknad jag tänker mig består av de över 4000 fordon som kör genom min trädgård (eller kanske bättre sagt min mark) per dygn. Jag har ju haft en leksaksaffär (eller korrektare. jag har en leksaksaffär) som jag inte längre vågar släppa in folk i. Det är anledningen till att jag flyttar ut försäljningen i trädgården vid parkeringen till min affär.

I trädgården har jag massor av lökväxter nu på våren och sen många olika perenner i rabatterna. Det som intresserar mig mest i trädgården är sådant man kan äta. Det är så kul att driva upp träd från kärnor. Jag har ett persikoträd, som brukar ge mycket frukt. Valnötsträdet är stort och pampigt och ger massor av nötter. Även hasselbuskarna ger nötter, som jag kan ha glädje av om jag hinner före ekorrarna. Ett äppleträd ger frukt även de år de köpta träden ger lite. den senaste hösten har tre av mina träd, som jag dragit upp från kärnor, givit massor av goda frukter. Stycket med vilda hallon gav god skörd liksom jordgubbsplantorna som växte tämligen vilt.
De träd jag köpte på 70-talet ger fortfarande så mycket äpplen att jag inte ens orkade kasta all fallfrukt i komposten. Plommonen och päronen åt vi.
Nu blir det spännande om ytterligare ett träd bär något för nu har jag slutat driva upp fler från kärnor. Jag vill ju kunna ha glädje av frukten själv.

#0 Jag har själv inte upplevt krig under min livstid. Men när jag gick i nian så gjorde jag ett elevarbete om andra världskriget. Båda mina föräldrar var med då, mamma är född 1944, så hon kommer väl inte ihåg så mycket av själva kriget, utan hon minns mer efterkrigstiden. Men min pappa är född 1938 på en ö i havsbandet utanför Bodö i Nord Norge. När tyskarna kom dit i 1943 var min far fem år gammal och han minns det som det vore igår. Jag intervjuade honom och fick reda på väldigt mycket om hur det var att leva under andra världskriget.
pappa kommer ihåg att hans far, min farfar, och hans ena bror blev nerskjuten av tyskarna för att de inte ville lämna ifrån sig matvarorna från gården.

Min morfar körde olagliga tidningar och hjälpte norrmännen att fly till Sverige med tåg och båt. Han blev aldrig påkommen tack och liv, så han överlevde kriget.

Nu när kriget rasar i Ukraina, så får jag skälv en liten aning om hur det var att leva med kriget. Fast det är 275 mil med bil. När man tänker eftre, så är det inte avskräckande långt imellan. Om ryssarna får för sig att köra upp mot Sverige, så tar det inte så många dagar innan de är här 😞

Mina föräldrar har berättat om ensamheten, om den ofrivilliga isolationen och fruktan de hade under dessa år.

Det var så jag menade. Även de svenskar, som skonades från de värsta fasorna, kunde ändå påverkas av vad de vuxna berättade och upplevde.

Krigen skadar inte endast dem som råkar värst ut, utan många andra.

#10: Krig skadar alla. Även vi som bor så pass långt bort ändå, känner av krigets fasor, om än indirekt.

Jag har/hade en bekant, han ansåg att Putin inte gör något fel. Jag citerar: "Han skulle ju bara "ta" alla nazister som härjade i Ukraina. Jag blev jättechockad, och bara stirrade på honom ett bra tag innan jag kom mig för att säga något.

Nu vet jag att denna människa är väldigt ensam. Normalt skulle jag ta det väldigt lungt med honom, men nu brann det för mig.
När jag kom mig från chocken så utbrast jag i vansinne, är du dum i hela huvudet på riktigt. Det är inte så j*la konstigt att du är ensam.

Jag vet att jag var onödigt elak och vrång mot honom, och jag brukar normalt inte idiotförklara folk. Men den kommentaren blev för mycket för mig.

#11 Jag tror inte att du var onödigt elak.

#12: Kanske inte, men det känns lite så .

Jag lider så fruktansvärt med Ukrainas befolkning, så jag ser rött om någon ens försöker diskutera att Putin kanske gör rätt ändå.

Första bananen jag åt när äntligen importen kom igång igen hösten 1945