Ensam kan kännas på olika sätt och visa sig på olika sätt.
Ensamhet kan kännas sorgligt, man tänker på människor som inte längre finns i ens närhet i ens vänkrets längre. Tänker på hur livet var, hur det har blivit och hur det kunde ha varit. Man gråter, man känner att livet kan vara hemskt grymt ibland. Man känner sig innerligt ensam och vill bara fly långt bort, kanske till en öde ö. Ibland så kanske man lyssnar på lite musik som gör att minnena från förr kommer tillbaka och man önskar att man kunde dra tillbaka tiden. Man känner sig tom och ensam, så ensam. Alla andra tycks ju ha någon. Utom en själv. Alla andra som är ensamma, bortglömda och känner ensamhet. Hur gör de för att vandra framåt i livet? Vad gör de när livet känns för svårt och allt känns hopplöst? Alla vågar inte eller kan ha svårt för att försöka hitta in i någon gemenskap och nya vänner. Men för än del kan ensamhet också kännas bra och behagligt. Eller kan det vara bara en fasad utåt? Så många människor på vår jord, ingen borde behöva vara ensam, ingen som inte vill. Skriv gjärna till mig, jag är en av de som är ensamma i vårt avlånga land.(monika)
Monika A
Självvald ensamhet och ofrivillig ensamhet. Självvalt kan man nog trivas med. Ofrivillig ska ingen behöva vara ensam.
Jag är inte ensam. Känner många. Har mamma, pappa, bror och svägerska några minuter bort.
Men att känna att alla andra verkar ha lyckats i kärlek och karriär när man sitter utan något i närheten av det kunde få mig att känna mig ensam. Oälskad.
Jag valde att skaffa hund istället för att söka kärlek och nu känner jag inte det där mer. Hunden ger mig så oerhört mycket att pojkvän blivit något som hade varit ivägen.
Har du provat gå på några sociala evenemang? I vissa städer ordnas träffar för ensamma. Inte för dating utan bara rent samkväm. Lite här och där finns det grupper på facebook var främlingar bjuder in andra främlingar på middag. Var på en sådan själv en gång. Vi bar 5 kvinnor i olika åldrar. En har jag sporadisk kontakt med flera år efter.
Var supernervös innan. Kände ju ingen. Men dom var så sociala att det blev naturligt att prata.
Har även träffat folk på iFokus. För många år sedan var vi ett gäng som träffades i hbg och gick ut på middag. En annan medlem visade sig bo i samma hus som jag. Vissa har jag som långväga telefonvönner.
Det finns många saker man kan testa. Bara man vågar ta steget.
Vi har flera fontänhus i Sverige. Dit kan man gå för att träffa andra, utföra jobb som behövs, ingen lön. Men inga krav. De är till för att hjälpa folk med psykisk ohälsa, försöker förbereda folk för att komma ut i arbete igen och hittar på trevliga saker. Extremt varierande åldrar och varierande mående. Men alla behandlas med respekt och uppmärksammas.
Det finns en rastlös ensamhet oxå.
När man bara vill ringa och prata, gå i affärer eller fika.
Helt kravlöst - utan att prata allvarliga saker eller problem bara umgås och må bra.
Kanske en ytlig vänskap men o så viktig.
Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.
#1: Bor i katrineholm. Verkar inte finnas så många ensamma personer här. När man möter folk ute så går de nästan alltid med någon annan tillsamans. (par och par) Jag vet inte vart man ska vända sig till eller vart man hittar nya vänner . Här verkar det bara finnas pro för äldre människor än mig och det är alltid svårt att komma in i en gemenskap som ny. (när man inte känner någon heller) Katrineholm är inte alls stort och de flesta har nog sina vänner redan från flera år sen .
Monika A
![[Tismon]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#3: Du har inte kollat på lokala facebookgrupper där man söker kompisar?
Finns det något friluftsfrämjande där du bor? Fritidsgrupp?
Finns det en hobby du gillar och kan träffa människor på den vägen?
Starta ny diskussion