Beklagar verkligen din situation.
Om du vill så skicka ett PM så får du mitt nummer om du behöver någon att prata med.

Vi tog bort vår hund i våras så jag vet tyvärr hur jobbigt det kan vara.
KRAM.

Ja det är tunga beslut som gör så ont. Min älskade Electra somnade in i Januari, sorgen stod som spö i backen. Så mycket man saknade.
Hon var mitt liv. Men i all denna sorg så fanns tacksamheten för allt vi fick av henne, alla soliga dagar och glädjeskutt. Att åka ensam är tungt, men man får tänka på att kärlek gör ont då man förlorar den, det är kärlekens pris. Om man inget kände hade man inte älskat. I hjärtat har hon för alltid sitt rum som jag besöker varje dag. Jag gråter ibland fortfarande då saknaden gör sig påmind.
men de lämnar oss aldrig, så länge vi minns så finns dom hos oss.
Jag är 73år och vi sade att nu var det sista hunden. Men det har flyttat in en liten Rysk flicka som haft det svårt. Hon skingrar ensamheten men tar aldrig Ellas plats(det var vårt namn på henne) hon har ett eget rum som vi fyller av minnen nu. Men att ta adjö av våra kära är hjärtekrossande , var där nära och tänk att du ger henne det tacket för ert liv tillsammans. Du klarar,men har du ingen vän du kan be följa med? Bodde vi i samma stad skulle jag följa med dig. Vår egen sorg bär vi ensamma i alla dagar. Jag tänker på dig och finns här om du vill skriva mera. Jag tror det finns en plats som kallas-regnbågsbron- där på andra sidan är alla våra pälsklingar- där är de unga på nytt! Sänder kramar, styrka och medkänsla! MVH/ Wonnalesan.

#0 Stor styrkekram till dig.💜🌸

På något sätt tror jag alltid att sorgearbetet är något man måste göra ensam, eller gör ensam. Och att det inte blir lättare med tiden. För varje hund man lär känna och älska, lär man sig älska djupare och mer intensivt. Trots att man VET att den dagen kommer då hen ska lämna jordelivet. Föga tröstande kanske, men ville bara säga att du inte är ensam i det. Kanske kan du finna en styrka i den tanken, att vi är flera som är ensamma i vår sorg över våra djupt älskade hundar.

Ja sorgen lever alltid, men de fina minnena får mer och mer plats i minnet. Med min sista hund så hade jag haft stroke och hon var min lilla sjuksköterska. Hon förstod att allt inte var okey. Därför blev sorgen bottenlös, jag grät i dagar för det är lite av strokens kännetecken. Alla hundar har sina givna rum i mitt hjärta. Men Electras rum är speciellt, det var en annan tid med henne. Det blev tyst från andra, men hon fanns så troget vid min sida hela hennes liv.
Hundar är våra medvandrare i livet. Någon sade människans bästa vän , ändå blir de inte så gamla. Jag ser att det i många fall är tur det. Jag har adopterat en liten Rysk flicka som behöver all godhet som jorden rymmer. Electra gav och gav, nu ger och ger jag. Det tröstar lite att få ge en annan hund något gott och livsglädje. Jag känner så med alla som måste gå den vägen att säga adjö. Jag säger-vi ses igen-. Hoppet överger mig aldrig. Jag tackar varje dag för vad mina djur har gett mig under livet. De vackraste gåvorna. Mvh/WL