Det går ju att ta tillbaka vänskap, om du tror att det är det du vill. Jag har gjort detta några gånger. Blivit arg eller trött på en vän och avslutat vänskapen. Sedan glömt och förlåtit (åt bägge håll förstås, eftersom jag ju eg var en usel vän som avslutade vänskapen) och blivit vänner igen.

Man kommer bara till en sådan punkt någon gång att man går varandra lite på nerverna. Det är helt normalt. Men man behöver inte avsluta vänskapen egentligen, utan man kan bara låta bli att umgås så nära ett tag. Och det kan vara allt från några veckor till flera år faktiskt. Inget konstigt med det.

De flesta av de vänner jag gjort slut med som jag ångrat, har jag lyckats vinna tillbaka. Men det finns en person som inte förlåter mig. Någonsin. Och anledningen är så himla knäpp. Jag sa åt henne att sluta skriva så nervärderande om mig i sina skrifter. Då blev hon arg. Och nu hatar hon mig 4ever. Eller ja, eftersom det gått 10 år eller så, så skiter hon väl i mig nu, men jag är likförbannat blockad överallt. Och jag saknar henne och jag är rätt övertygad om att hon saknar mig, för vi funkade väldigt bra ihop och jag gav hennes hjärna lite mothugg, vilket jag inte tror så många gör och jag vet att hon har stort behov av mental stimulans.

Lyssnar facket. Där behöver du inte hamna om du ställer lite krav. Pika inte, men säg till din vän att nu har du lånat ditt öra och vill gärna att hen återgäldar tjänsten. Jag är rätt bra på att pladdra om mig och mig och MIG och behöver bli påmind om att lyssna själv. Jag blir inte sårad när mina vänner säger åt mig att lyssna på dem också, utan jag behöver ju det. Så försök uppfostra dina vänner. De kommer inte att undvika dig, utan istället tror jag att de nu kan lita på dig mer, att du faktiskt säger till.

Fint svar verkligen, tack! Jo det jag helst vill är ju att återfå vänskapen till T men det är nog omöjligt dock då jag är blockerad överallt. Jag kommer inte "åt" honom så att säga… Självklart skulle jag kunna åka hem till honom men DET känns nästan lite väl påträngande så det vill jag inte. Han måste ju få välja själv vem han vill ha kontakt med utan att han får dem hem till sin dörr. Så hade jag själv känt iaf. Men det smärtar mig att den finaste och mest genuina vänskapen jag haft nu är borta. Usch! Ja, jag ska försöka ta ditt råd där, helt ärligt så tror jag nog att jag är ganska bra på att prata om mig själv också faktiskt. Jag har tränat på det under senare år. Det är dock fortfarande ganska tomt på vänskapsfronten :( Ja, livet går ju vidare men synd att det ska vara följeslaget av en överhängande känsla av ensamhet..

#2 "det smärtar mig att den finaste och mest genuina vänskapen jag haft nu är borta"

Åhhh, men kan du inte skriva ett brev? På papper. För hand. (och lägga i kuvert med namn, adress, frimärke och posta i gul låda). Där du skriver detta. Låt honom få veta. Tänk om han sitter där och känner precis samma sak, samt är lika ensam som du??? Ta chansen. (eller risken)

Om du verkligen känner så. Åh, vad jag själv skulle älska att få ett sådant brev. Tänk själv. 

---

Vi skaffar väl ofta vänner genom våra hobbys? Alltså när vi träffar folk IRL. Nu blir detta svårt för mig att förlika mig med, då jag inte tillhör familjen app. Jag lägger inte ner någon tid på att glo på en mobiltelefon med touchscreen. Kanske är det svårare att få vänner idag pga dessa mobiler som folk har? 

Jag har i mitt liv aldrig haft svårt att skaffa vänner, tills rätt nyligen. De vänner jag skaffat är folk jag träffat och pratat med på olika ställen. Ute i skogen, på loppis, på jobbet, på mataffären, på smådjursutställningen osv. (jag har dock ingen vän från brukshundsklubben inser jag… försökte men det rann ut i sanden tydligen)

Här där jag bor nu, finns inte många sätt att skaffa vänner. Kyrkokören, konstiga bymöten, affären/lunchrestaurangen, pubkvällar (de är ju inställda nu), skumma danser här och där (inte min musiksmak alls  utan sån där logdans typ). Sen vet jag inte. Jag har haft svårt att integrera här som utflyttad 08. Men det borde finnas massa sätt att träffa folk, vart man än bor, tänker jag. Det är tyvärr så, att ensamheten är bara vi själva som kan bota.

När du väl får ett telefonnr eller en fbprofil att adda, så våga ta kontakt. Tänk inte, att du ska låta personen vara ifred, inte störa osv. Träng dig på. Om du inte gör det, kanske det inte blir något. Så bara ta kontakt.

Det har jag faktiskt funderat på att göra, skriva ett brev! Som du säger så hade det varit fint att få ett sådant brev så varför inte chansa? Jag ska höra det redan idag faktiskt! Jag hoppas jag hittar orden som räcker till… Tack för att jag fått pratat ut och "bollat" med dig. Fantastisk sida, detta, verkligen!

#4 Åh så spännande. Jag ska nog försöka mig på något sådant jag också. 

Ibland har jag lust att skriva på facebook, typ: vill någon ha mig som vän? 

Och det är då riktat till mina 530 vänner där… haha… fast jag söker väl då umgänge typ… göra saker…

Men jag skäms och känner mig gammal o värdo, så jag låter bli.

Jag förstår din känsla till 100procent. Ibland kan jag också känna att jag bara vill ropa ut "hej, här är jag. Jag vill umgås" till resten av världen… men man vill inte vara "den som är den" heller,det blir på nått sätt för naket att skylta med sin ensamhet och uppmärksamhetsbehov. Jag har skickat mitt brev nu föressten! Jag tror inte att jag kommer få någon form av svar MEN nu har jag åtminstonde bett om ursäkt och kan känna att jag gjort allt jag kunnat samt tagit en chans.

Jäss, vad bra att du skrev och skickade det. Jag villtror du får svar. (villtror är ett ord! 😃)

Du förväntar dig inte ett svar, så du kanske inte fått något. Men jag är ändå nyfiken så här 2,5 månad senare. Hur känns det?