Hej! Hoppas någon orkar läsa. Jag är nyligen fyllda 24 år och är höggravid med mitt första barn. Har en underbar partner sedan 6 år tillbaka och tillsammans har vi 2 katter och 1 hund. Vanligen har jag bra dagar om man bortser ifrån mina smärtor i kroppen som får mig att känna mig ganska värdelös då jag inte kan göra någonting alls utan att få extremt ont resten av dagen. Men vissa dagar känner jag mig bara så otroligt ensam trots att jag bor tillsammans med min partner som är min absolut bästa vän i livet. Jag har även en stor familj med många syskon och två separerade föräldrar sedan jag var liten och har inte riktigt några vänner längre som jag håller så mycket kontakt med. Den ena vännen har jag märkt att det är ju endast jag dom senaste åren som hört av mig och frågat hur hon har mått och hur allt går osv, men hör inte jag av mig så hörs vi helt enkelt inte av så nu har jag liksom tröttnat efter all denna tid då hon dessutom har hittat nya vänner som är i fokus. Den andra vännen har jag kontakt med ibland och är okej med så som vi har det i dagsläget förutom att vi sällan träffas då det alltid är något som kommer emellan. I min familj så känner jag återigen att det är jag som hör av mig för att kolla hur mina syskon mår eller hur dom har det i övrigt. (Förutom mitt äldsta syskon som också hör av sig och även visar intresse för graviditeten) Av mina föräldrar så är det endast min far som hör av sig och frågar hur jag mår och hur allting går, vilket jag uppskattar! MEN min mamma däremot hör aldrig av sig och jag känner mig så otroligt besviken över det då jag känner att jag vill ha mer stöttning i att det är min första graviditet och hennes första barnbarn.. Känner att hon inte bryr sig och har alltid massa ursäkter till att hon inte kan prata eller varför hon inte hör av sig. Det känns som att jag har tusen frågor angående graviditeten som jag inte riktigt får svar på av den som jag vill ha svar och stöttning ifrån. Hon var jätte glad över att bli mormor, men sen har det dött ut och det är nu jag behöver henne känns det som då det närmar sig BF och jag har uttalat mig att jag är så sjukt nervös och rädd och allt sånt. Allt jag får höra är: ”jag ringer dig sen/jag ringer dig imorgon” Men hon ringer liksom inte tillbaka. Är det någon som känner igen sig i detta? Som upplevt liknande? Vad skulle jag kunna göra i min situation förutom att kanske ta en diskussion med min mamma igen? (Uttryckte mina känslor lite vekt första gången)