Att det ska vara så svårt
Har en liknade bakgrund som många här. Mobbad som ung med tappat självförtroende o misstänksamhet. Har väl iom det på sätt o vis fått rå för själv att jag varit så ensam genom åren.
Har hört flera säga att för att få en än ska man vara en. Håller helt med, men det verkar inte hjälpa för mig..
Jag anstränger mig för vara glad och positiv när jag möter nya människor. Ofta dras de till mig, berättar om sina problem mm och jag lyssnar och stöttar. Men jag upplever att jag bara duger som "terapeut".
Hittade en "vän" här på iFokus, vi skrev ett tag, sen slutade hon bara att skriva utan nån förklaring. TROTS att hon visste att jag hade haft problem med att få vänner o att folk bara "försvann"…
Var på en fest för ett tag sen.. Det var kul. Jag bjöd till och var social och glad, pratade med många. Fick höra att jag var så rolig, folk ville ha med mig på allt möjligt framöver. Men, tro ni att nån hört av sig sen? Inte…
VAD GÖR JAG FÖR FEL???
Eftersom jag är sjukskriven + arbetslös så träffar jag inte folk på jobbet heller.
Har fritidsintressen o träffar då folk vid aktiviteter. Men det resulterar aldrig i någon vänskap..
Det är svårt att förstå hur ont det gör att känna sig utanför, bortgallrad. Ingen att riktigt kunna prata med, hitta på sake med mm.
Svårt att hålla tårarna tillbaka när man inser fakta. Som medelålders är det väl bara att sitta och vänta på döden… Ska det vara så? (Ja, kanske för en del?)
![[Tuulikki]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Åh vad jag känner igen mig i det där att man bara duger när det passar den andre. Det är så fruktansvärt trist! Så vill man inte tränga sig på eller vara tjatig heller genom att vara den som hör av sig jämt och ständigt.
Jag har haft flertalet vänner som bara hörde av sig när de behövde prata. Jag är inte vän med de idag, för alla sorters relationer bör vara en two-way-street. It goes both ways, om du förstår vad jag menar. Det handlar om att ge och ta, inte bara det ena.
Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar 
Jo jag känner igen det, folk påstår att man är trevlig och vill umgås med en. Men sen när det verkligen kommer till kritan så har dom ursäkter till att inte umgås och jag ger upp. Jag har stort hjärta och bryr mig om folk, jag är trevlig, man endå så duger man alldrig som sällskap, bara om dom har något problem så kommer dom och vill prata med mig om problemen, sen glöms jag bort igen.
Känner också igen beteendet. Folk känner av vilka de kan utnyttja. Hur som dåligt beteende av de som gör det. Funkar det inte att låta andra ta första steget? Hur gör du när du tar kontakt med andra människor (hur presenterar du dig själv inför andra)?
Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga
Starta ny diskussion