Ensamhetens ansikte är mycket komplext, Jerry. Även om tanken är god.

Jag håller med och du har rätt. Det är bara så komplext som man gör det till. När man känner sej som mest ensam, det som känns är känslomässig smärta av att ingen "bryr sej" men vem vågar vara så ärlig på en gång? Den svenska sociala kulturen vill helst inte gå nära nåt som känns jobbigt så vi döljer det med att säga att vi mår bra än hur dåligt vi mår eller känner.

Vi kanske inte talar om samma ska, Jerry. Begreppet; "ensamhet", är komplext. Men en enskild indevids "ensamhet" kanske kan vara av enkel natur. Men tyvärr oftas inte. Kan bottna i diverse diagnoser mm.

Jag tror att jag kommer att göra mera akuta lösningar på min ensamhet. Jag är trött på folk som inte vill umgås IRL.

Jag har märkt att 24 timmar utan umgänge med min artfrände får mig att må dåligt. Mina husdjur kan tyvärr inte ersätta mänsklig kontakt, i  a f inte längre. Så jag uppsöker en plats där det finns människor. En parkbänk, en matvarubutik, en blomsterhandel, en loppis, en hundrastgård… vad som, men folk som redan är ute IRL.

Jag håller med. Men det största grejen är att nästan ingen vågar erkänna att de behöver närhet till en främling. Det behövs en isbrytare som kan göra reklam för en plats där vi kan känna oss säkra på att de människor som är där söker också bara någon att vara med oavsett vad det är som görs. Jag har redan en plan eller en idé under arbete som kan göra just detta.

Mja, jag tror att isbrytaren är att vara ute bland folk. Bara gå ut. På sommaren är det också så lätt. Jag tror vi blir bekväma och lata när vi blir äldre och glömmer bort att det ändå är lättast att lära känna folk IRL.

Jag bor numera på landsbygden och då passar mitt öppna sätt mycket bättre än i 08. Här är det inget konstigt att säga hej till folk man träffar på gatan, prata med varandra fast man inte känner varandra osv…

Alla aktiva insatser här på Ensamhet är välkomna och berömvärda!