Hej!

Det låter som du har det tufft. Men jag tror snarare att du behöver acceptera den du är och inte att du ska måsta ha det såhär. Jag tycker det är jättebra att du inte har gett upp! Istället för att försöka anpassa dig till "normen", kanske du ska försöka hitta jämlikar? Du är den du är o tror det är svårt att finna vänner/flickvän genom att försöka vara någon du inte är (även om det är vanligt). Prova att fundera på vad Du anser viktigt i en relation och vilka typer av människor Du vill umgås med.

Hej!

Jag känner igen mig nästan samma beskrivning av mig förutom att jag är 40 och har aldrig haft någon flickvän (Lär aldrig få det heller) och har väldigt få vänner.

Hej! 

Jag känner igen mig i det du skriver, är dock 23år och har varit singel sammanlagt 1,5år sedan jag var 16år. 
Enbart långa förhållanden på minst 1år. (Varav en med sambo i 3år)
Antar att jag haft "tur". 

Jag är också en väldigt udda typ vilket gjort att förhållandena tillslut dött på ett eller annat sätt. 
Jag är väldigt cynisk och bitter av mig, en riktig pessimist MEN jag har accepterat den sidan av mig och kan under de dagar jag är gladare skämta om det. 
Kan ha hysteriskt kul åt mig själv och min konstiga syn på livet.
Kallar mig själv för "Prinsessan Bitterfitta" vilket mina vänner också börjat med.

Jag har själv avslutat många vänskaper pga att de inte ger mig något men samtidigt får man rannsaka sig själv och se om man själv ger dem andra något tillbaka. 
Oftast är svaret nej, jag ger inte tillräckligt tillbaka och då är det inte konstigt att ens vänner inte heller vill ge en något och där är vänskapen död. 

Har själv otroligt svårt för människor i allmänhet, jag är noga med vilka jag umgås med. 
Nu har jag ett litet umgänge, alla lite småbittra över livet, vi kan ha hysteriskt kul över hur "hemska" vi är jämfört med "normala" människor. 

Min bästa vän, Emelie som bor 90mil ifrån mig, och precis som mig, hatar andra tjejer,  vi lärde känna varandra genom att prata om döden.
Kan det bli mer udda?
Hon hade precis varit på begravning och jag skulle på ett men det hela började med ett oskyldigt "hej". 

Nu har vi känt varandra sedan november och träffats 3 gånger.
Varav en av gångerna jag överraskade henne på sjukhuset efter en operation.
(Det trodde hon minsann inte att jag skulle göra, haha!)
Vänner finns det till alla, gäller att hitta någon man fastnar lite för :) 
De dyker upp när man minst anar det !

Jag känner att jag har aceptera öde som det är i alla fall!

Du får gärna höra av dig till mig om du vill det!

Jag är också en ensam person. Livet är som ett ekorrhjul. Minns milleniumskiftet när jag satt ensam i en sommarstuga med hundarna. Tänkte att det kunde ju inte va så här jämt. Försökte inbilla mig att jag självvalt det, för att fly från fyrverkerier. Ljög på jobbet. Klarade inte av att folk skulle förstå att jag var ensam. Hittade på vad som skulle ätas, hur vi skulle duka osv.

Nu 15 år senare sitter jag fortfarande ensam. Hatar allt vad högtider heter. Har just överlevt valborg i soffan med en påse chips. Jul. påsk, valborg, midsommar… Alltid lika ensam.

Förra valborg bjöd jag hem några vänner. Två familjer. Kändes inte speciellt bekvämt eftersom jag alltid blir det där femte hjulet. I år har jag ingen kontakt med någon av familjerna.

Försöker ställa upp, vara vän men det slutar oftast med att jag känner mig utnyttjad och när jag säger ifrån är vänskapen bortblåst igen. Känns som jag får köpa mina vänner.

Jag är glad, utåtriktad, pratsam, snäll, humoristisk. Varken ful eller snygg, tjock eller smal. Ändå är jag singel år efter år. Har gått så långt att jag inte längre vågar tro på kärlek och knappt ens vänskap. Vill inte bli bitter men är ofta väldigt ledsen.

Jag är i vissa avseenden lite udda. Har bondgård. Satsade på det eftersom jag trivs med djur och ändå i mitt singelliv aldrig hade någon att resa med eller egentligen någon att göra något med. Känner mig ibland som i ett fängelse på min gård men när jag tänker tillbaka på livet innan var det lika ensamt då.

Gör så ont när jag tänker på hur jag trodde livet skulle vara. Trodde aldrig att jag skulle vara så ensam och vara så ledsen och apatisk. Har testat mediciner, testat olika typer av dejting, försökt, hoppats, trott… och ännu lika ensam.

Jag förstår precis hur trådskaparen känner. Är strax över 40 år och även om det låter otroligt så fasar jag redan för att bli en ensam gumma på landet som ingen tänker på och saknar.

är i medelåldern. En man. Innan hade vänner  besökte dem o dem besökte mig. Träffade en kvinna , det blev barn till världen, hon är nu 10 år. mamman  blåste mig o började mobba mig, nu har haft min dotter för det mesta, fast har delat vårdnad. 

 Är  nästan totalt ensam nu. Jag tror det är ödet som vill mig ngt.