Ska skriva av mig lite bara, om mina känslor kring när jag var 14 och blev tvångsplacerad på ett internat.

Pappa bär mig ner till bilen jag skriker

"Ta mig inte dit, Nej! mamma jag kommer sluta äta om jag inte får bo hemma!"

Jag ser mina två brorsor i dörren,  dem gör ingenting

När jag sitter där bak fastbältad i bilen, så skriker jag.

Jag skriker hela vägen dit, "ni kan inte lämna mig där Eller hur?"

Det är personaler som hälsar på mig, dem säger hej. Jag förklarar att jag inte alls ska bo här, jag ska hem igen. Men dem säger att detta är mitt hem, aldrig i mitt liv skulle jag kalla detta hem.

Men åren går, jag blir äldre jag växer jag vänjer mig med personaler

Jag blir vuxen, jag vet inte vart jag ska ta vägen

Jag är vilse i världen.