Är 35 år och ännu ett nytt år har tagit sin början. Många nyår har jag alltid hoppats och önskat och trott på att nu ska det äntligen förändras. Mitt liv ska äntligen förbättras och mina vänner ska acceptera och älska mig och allt ska bli bra igen. Så har jag önskat i 18 år. Och aldrig har det förändras. Fram till jag var 17 hade jag allt, vänner, pojkvän. Det var fester och resor och skolan var en rolig plats ( inte för att plugga) men allt annat. Utanför skolan var ännu roligare. Jag hade lätt för att få vänner och jag var den som hittade på saker att göra lite queenbee utan att vara bossig på något sätt. Sen såklart kom helvetet in i mitt liv. Och med helvetet menar jag panikångest och grav depression. Och ni som har och haft panikångest VET vad jag pratar om. Det är ett helvete man inte önskar sin värsta fiende. Det totalt förstör ens liv. Man vågar ingenting göra. Att åka buss funkar absolut inte, att stå i matkö är omöjligt, trånga utrymmen, folkmassor, fester, vänner, sporta, ingenting klarar man av att göra längre. Man isolerar sig hemma i sin säng och känslan i sig är som man har hamnat lååååångt ner i en trång vattenbrunn. Långt långt ner. Den är trång, mörk och det finns ingenstans man kan klättra upp för att komma tillbaka upp till ytan. Upp där livet fortfarande pågår, där ens vänner inte fattar vad som hänt och kan inte förstå heller. Det enda man kan göra är att titta upp långt därnere och se på det ljusa hålet som man i nte kommer upp till. Sen börjar helvetetsresan: mediciner i mitt fall zoloft. Visst, efter ett tag kunde jag ta småpromenader. Och sen terapi: visst till slut kunde jag faktiskt börja gå omkring bland folk och åka buss etc. Efter 1 år i denna skit, ansåg jag mig själv frisk. Jag åt inte full dosering och jag var redo att träffa mina vänner och börja om på nytt:)) Men mina vänner var inte redo för mig?! Pojkvännen hade det vart slut med men honom saknade jag inte, varför? Jo medicinen gör att du förlorar empati helt. Jag brydde mig inte. Och om mina vänner hade svårt att jag kom in i deras liv, så behöver dom lite tid på sig helt enkelt. Jag kan vänta. Och sen väntade jag. Visst jag fick ibland vara med på fester. Och ibland bio. Mest för utfyllnad, kom det fram till. Och bara genom någon annan queenbees godkännande (i detta fall min bästa vän som jag tog under mina vingar på grund av hennes utstötthet i skolan) Men när jag ringde och föreslog att vi skulle träffas och gå på stan och fika eller något annat, blev det kalla handen. Sen kunde det dröja veckor innan man hörde av sig. Och jag lät det vara så för jag fortfarande trodde att dom behöver lite tid på sig. Dom kommer att acceptera mig igen. Så vad kan jag göra för att påskynda processen. Jo, jag ska bli mera modemedveten ( har alltid innan varit en hippipippi i sinnet) jag ska sminka mig "rätt" jag ska hitta dom rätta accessoarerna ( och då menar jag dyrt skit som loui Vuitton, dior etc) hade jag råd? Nä absolut inte, så jag tog lån massor med lån. Så skulder fick jag redan som i det fallet blev till 20 års åldern. Och det skulle bara bli värre. Ju mer jag ansträngde mig ju mer irritation blev det med min vän. Men andra människor runt om började se mig igen. Men inte för att det blev vänskap på nytt. Nä jag får helt enkelt anstränga mig lite hårdare. Sen kom sex and the city eran. Och då blev man ju tvungen att hänga på den moderan. Se alla avsnitt, Carrie var såklart allas favorit speciellt såg jag min vän förvandlas till en kopia av Jessicas parkers karaktär. Och i mitt enfald skulle jag också hänga på det där. Klä mig som henne, köpa skor som henne och ha sex som henne ( det sista funkade aldrig) jag bangade alltid in i det sista och tog taxi hem sent på natten. Varför? Jag hade ingen sexlust…medicinen åter. Den tog bort sexlusten helt. Det tog några år innan jag förstod att jag avskydde carries karaktär bruden var ju avskyvärd ju…..Miranda var ju karaktären jag kunde känna igen mig själv i. Jag berättade det för min vän vilket ine togs väl, men det sket jag i då. Nåja, resterande 6 år följdes av mera skulder, flera modemanier, till slut när jag inte hade pengar kvar men mitt tvång att shoppa fanns ändå kvar tog jag till stöld. Japp, jag började stjäla. Fy fan säger jag bara. Och har man börjat stjäla blir det som en drog, man gör det mer och värre. Till slut blev jag påkommen, tack och lov. Och där och då bröt jag denna illusion jag levde i. Jag slutade upp med dessa modedumheter, tog mig ett nytt yrke, började jobba med män. Fick nya vänner Allt verkade till slut gå mig väl. Tills jag började dejta en kille, och spåren efter sex and the city eran fanns kvar i mitt huvud. Jag hade ju aldrig haft one night stands, jag bangade ju alltid. Men vad jag istället tog till var lögner. Japp, lögner var en del av min vardag bland mina vänner. Jag ljög till mig händelser, alltså trodde jag på dom. Så att ljuga hade jag svårt att släppa. Och jag ljög för denna killen. Vilket också till slut blev mitt fall. Så efter några år försvann även denna tillvaron för mig, jag förlorade jobbet, dom nyfunna vännerna allt, igen. Så nu dom resterande åren fram till nu har jag totalt isolerat mig. Jag jobbar men sen är jag helt ensam. Men varje nyår ber jag om förändring. För ett år sen påbörjade jag en inre rensning. Jag gick på sorgbearbetning, började meditera, slutade upp att ljuga, förlåta mig själv och andra. Men ensamheten har tagit över mig helt. Inte helt oförkännt, men hade jag inte varit så ensam i så många år så hade jag aldrig behövt ta till stölder och lögner för att försöka bli accepterad. Jag skulle ha fattat att jag behövde bara vara mig själv, denna hippipippii som råkade hamna i ett mentalt helvete. Men hon hade inte behövtförstora helvetet efteråt. Lång läsning, behövde skriva av mig. Jag förväntar mig inga svar för det finns ingen fråga i detta inlägg. Ha det bra ni alla och jag älskar er:)