Jag har under en längre tid varit väldigt deprimerad och haft mycket ångest. Det känns som om jag aldrig riktigt räcker till. Som om jag drar ned andra människor med mitt mående. Jag känner mig allmänt dålig och jag kan inte minnas när jag egentligen mått bra senast. Inte helt hundra procent bra. Om någon frågar så är det ju alltid svaret "Jo det är bra", för inte vill väl folk seriöst lyssna på mig när jag berättar att jag mår helt värdelöst??

Jag bor ihop med min pojkvän (vi har varit tillsammans i lite över 3 år, förlovade i 2). Han vet hur jag mår och stöttade mig när jag gick hos psykolog men jag kände inte att psykologen egentligen gav mig någon livskraft, det funkade helt enkelt inte och jag mådde inte ett dugg bättre av att höra att "jamen allt blir ju bra". Jag kan ligga, utan några som helst problem, flera timmar om dagen i sängen och bara stirra. Detta brukar då oftast bli på nätterna för under dagarna klistrar jag på mig min mask. Jag vill ju inte dra ned min sambo eller min syster som bor med oss, därför låtsas jag som ingenting. Dock förstår min sambo när jag är nere och vill prata om det men jag känner att han inte alls är entusiastisk när han pratar med mig.  Jag kan säga, efter mycket tid till att samla mod, att jag är ledsen eller känner mig allmänt skit och han liksom bara tittar på mig och säger "varför då?" - utan någon större entusiasm och då tappar jag all lust att ens fortsätta men brukar oftast försöka förklara att jag inte vet varför, det har alltid varit själv problemet. Jag vill inte heller höra "men du är ju underbar och rolig etc etc" - Jag ser det bara som ett väldigt lamt försök till att uppmuntra mig men det funkar inte det minsta. 

Socialfobi, ångest och den där jäkla depressionen förföljer mig oavsett vad. Hur som helst, min sambo frågar inte mer eller försöker på något sätt få upp mig ur det här utan han vänder sig om igen och fortsätter med sitt. Gång på gång har jag påpekat att jag vill ha hjälp av honom men det är som att han inte förstår, eller vill förstå. Han nickar och lovar att stötta och prata men inget händer. Samma visa varje gång. Jag kan säga förlåt flera gånger om dagen för att jag är jobbig, han säger "det är du inte" - utan någon större entusiasm. 

Mamma och pappa vet också hur det ligger till men det är som att dom hellre ser bort från det faktum att deras ena dotter är ett helt klart misslyckat barn som bara kommer sitta hemma hela livet. Dom snackar bort det eller rycker på axlarna. Alla i min närhet tar det med en klackspark medan jag sitter här och funderar på vad fan jag ska göra. Jag är en fighter men livsgnistan börjar som försvinna ur sikte. Jag är väldigt rädd för att dö, så ingen här behöver oroa sig för att jag tänker ta självmord. Dock har ju tanken funnits där.  Det är som om jag skriker i ett rum full av människor men ingen ens tittar på mig. Jag känner mig hjälplös. Värdelös.  

Jag vill bara gråta för allt känns så hemskt.  Så ofattbart hemskt att det här är den jag blivit när det inte var den här personen jag varit. Det känns verkligen som att alla, precis alla, är besviken över mig. Över den jag blivit. 

Skriv svar på det här om ni vill, jag förväntar mig ingenting utan ville bara få det här skrivet någonstans. 

Väljer att vara anonym då jag är både Sajtvärd och medarbetar på en rad sajter och ser gärna att mina medarbetare/värdar inte vet att detta är jag.