Ja jag vet inte vad jag skulle kunna ge för bra svar på dina problem, men du letar ju i varje fall efter "kontakt" med folk då du skrivit ett litet inlägg om dig själv på "söker du vänner" och det är ju ett steg nu vet ju inte jag om anledningen till att du inte har några "vänner" Men för mig var det ganska svårt att bara skriva det där himmla inlägget då jag alltid är rädd för att jag ska ha utryckt mig fel osv ….. Ja jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här men lycka till ! Någon annan kommer säkert med någon bra komentar :p Vad sommar jobbar du med? (If you don't mind me asking :)

Vill inte outa vart jag jobbar, men det är på en kvinnodominerad arbetsplats. 40 kvinnor och jag är ensam kille där. Mår absolut inte bra med den könsfördelningen.

Nje det är ju förståligt, Jag skulle inte heller vilja ha den "fördelningen" :(

Fy sjutton vad jobbigt att känna sig oälskad av sina föräldrar. Jag tycker det är en sak om barn avskyr sina föräldrar och ännu värre när föräldrarna tar avstånd från sina barn. Varför mår du dåligt tror du av att jobba på en kvinnodominerande arbetsplats?

Att skriva kan vara ett sätt att dämpa sin ångest. Genom att skriva om sina tankar och känslor utan några som helst hämningar gör så att du släpper på trycket lite. Om du fortfarande har åldern inne kan du besöka en psykolog eller kurator på den lokala ungdomsmottagningen. Röda Korset har en ungdomsförening som erbjuder ungdomar upp till 25år att prata i telefon eller chatta om det är något som man mår dåligt över. Sök på "Jourhavande Kompis". Terapi på en psykmottagning eller vårdcentral är också alternativ.

Det är svårt att få de vänner man önskar om man har en dålig relation till sig själv. Om du är full av ångest och negativ energi är risken större att du ger det till andra och då kommer folk undvika dig.

Därför att kvinnorna är så förbannat jobbiga. Verkligen inga gemensamma intressen alls. Jag känner att jag inte kan vara mig själv eftersom de går efter en snäv åsiktskorridor. Man får inte säga hur man egentligen mår utan måste hela tiden säga att det går bra annars ses man som konstig.

De pratar hela tiden om sina relationer, medans jag själv har ingen relation att relatera till. Och sen detta med barn och vilka klänningar man köpt. Jag kan verkligen inte relatera till något sånt :/

Så samtliga kvinnor (40st) är precis likadana? Finns det verkligen ingen du kan prata med och känna dig bekväm med? Ibland är det lätt att ta saker för givet. Om någon är på ett visst sätt kan det hända att man dömer personen helt och hållet efter det. Även om de flesta är på ett sätt finns det kanske någon som har något gemensamt med dig.

Det kan också vara så att kvinnorna är heterosexuella och vill inte riskera att göra sina män/pojkvänner svartsjuka och av den anledningen inte vill komma närmare dig.

Ja, alla är likadana… samma snack från vem som helst. Finns ingen där på arbetsplatsen som jag vågar öppna mig för. Alla är ute efter att rygghugga varann när väl tillfället kommer. Gäller att vara politiskt korrekt annars går de till chefen och skvallrar om att jag inte platsar på arbetsplatsen.

Det är en enorm stress att inte kunna vara sig själv… :(

Men det är inte roligt att vara ensam grabb i ett gäng tjejer som uteslutande, nästa uteslutande snackar tjejsnack. Jag hade en klass med 7 tjejer i åldern 20 - 30 år. Och det var samma visa varje dag, jag fick avstyra dom för att få lite mer fokus på skolarbetet. Samtidigt som man måste förstå att att tjejer behöver prata med varandra.

#7

Det kan inte vara kul om folk beter sig så. Att vara ute efter att vara elak mot andra och bidra med till en dålig stämning är inte ok.

#8

Självklart är det inte kul om man inte har något gemensamt med andra.  Jag ser det inte på det sättet att man som grabb automatiskt måste ha tråkigt med tjejer för att de är just tjejer. Tjejer kan vara intresserade av sånt som ses som manligt av vissa och även killar kan vara intresserade av sånt som ses som kvinnligt av andra. Jag tror personligheten spelar större roll än könet. Jag har själv tjejer omkring mig som är sjukt roliga att prata med även om jag inte är vän med dem. Ibland kan det vara så att en stor skara tjejer vill vara på ett sätt medans en annan kanske inte klarar av att stå emot samhällets press på hur en stereotypisk tjej ska vara. Hon kanske är för grabbig eller något och med risk för att bli ufryst kanske hon beter sig som andra.

Du har rätt i att man ska respektera dem om de vill vara för sig själva och det gäller egentligen vem som helst.

Frigör dig från föräldrarna! Det är ju något fel om du prioriterar att köpa en bil före att flytta hemifrån och leva ett eget liv. Morsgris?

Och byt jobb, skaffa ett städjobb eller vad som helst. 40 fruntimmer som sitter som hönor och ältar sina graviditeter och barnafödslar in i absurdum varenda fikarast blir vilken man som helst tokig av. Som om det inte räckte med alla relationsdraman och kvinnointriger de sprider omkring sig för jämnan.

Det är taskigt att säga det men du behöver nog rannsaka dig själv! Jag ser helt klart paralleller mellan att du bor hemma, snyltandes på föräldrarna, och jobbar på en arbetsplats med 40 fruntimmer som du inte kan öppna dig för. Vad är det du ska öppna dig om? Gör jobbet och åk hem sedan.  Varför kan du inte vara dig själv? Vad är du rädd för?

Bor inte hemma utan i egen lägenhet. Hade det varit en fast anställning hade jag varit mig själv men nu är det ju bara ett sommarjobb. Behöver referenserna och inget annat.

#9 Jo det är just de. När tjejer snackar tjejsnack, det behöver dom för att trivas. Nästa grej som Du sätter fingret på är de som TS borde försöka fånga upp. Tjejer är supersmarta, ambitiösa, ödmjuka och roliga att jobba tillsammans med. Tjejer har alltid bättre resultat än grabbarna i en grupp. Invadrar tjejer höjer sig lite till. Jag tror att nyckeln till att trivas med tjejer är att behandla dom väl. Respekt är viktigt, att prata med dom på ett värdigt och fördomsfritt sätt. Och man ska inte tro att man kan spela teater, att försöka vara någon/något man inte är. Är man inte fri från fördomar och nedsättande attityder, kan man inte spela "fördomsfri", för det genomskådar dom var så säker. Nu känner jag inte TS, så jag vill inte att han ska se ovan som; "sådan är du, och detta måste du jobba på". Utan det är mina erfarenheter av att arbeta med en grupp av bara tjejer.

#12

Det kanske ligger något i det du säger - att de behöver umgås och prata om vissa saker. Däremot undrar jag vad som egentligen räknas som tjejsnack?

Är det inte lite väl fördomsfull att klumpa ihop tjejer och säga att de är smarta, ambitiösa och att de alltid har bättre resultat i en grupp med både tjejer och killar? Ska inte tjejer också få vara dåliga ibland? Blir det inte väldigt stor press om man har den bilden av att tjejer som grupp är så? Jag menar att om man har den bilden av tjejer blir det väl en stor risk att de inte pallar trycket om de inte lever upp till förväntningarna.

Det är precis som du säger, att man ska behandla andra väl om man vill trivas själv. Tror du verkligen att man kan vara helt fördomsfri? Som jag ser det kan man ha många fördomar och det som spelar roll är hur man uttrycker sig i ord och handling. Det spelar egentligen ingen roll hur man är, det som jag tycker spelar roll först och främst är vad man säger och gör.

Nu kanske den här tråden börjar gå ifrån det den egentligen handlade om. Till dig TS vill jag säga att det du kan försöka göra är att prata med en psykolog eller liknande för att reda ut vissa knutar och ta reda på om det finns en osäkerhet.

Njaaäää…… fördomar eller förut-fattad-mening. Jag vet inte vad man ska svara. Dom flesta eleverna har blivit "sågade" i ungdomsgymnasiet. Dom har klara inlärnings problem, därför hamnar dom hos mig. Det är ofta samma tröskel dom ska över. Och dom kvinnliga eleverna tar sig alla över, men inte alla manliga. Det ser vi på nationella proven. Tror inte kvinnor o män har olika mental kapacitet. Med kvinnorna har en uthållighet, tålamod och ser vad som är viktigt "just nu". Vi bombarderas av fördomsfulla åsikter i vårt samhälle, och vist är det som Du skriver, ingen kan svära sig fri från fördomar. Men de fördomar jag har är inget som hindrar mig att undervisa kvinnor o män utan störningar. Mitt resonemang var att TS har kvinnliga arbetskarater. Det har jag med. Men kvinnor är människor dom också och ska visas respekt i alla lägen. Och då är vi tillbaka till TS som tycke det är jobbigt att vara "socialt korrekt". Ja jag fattar, jag talar och beter mig annorlunda gentemot kvinnliga elever, vist. Men det är inövat i min yrkesroll. Sitter inte det beteendet i ryggmärgen blir det säkert jobbigt.

Givetvis ska kvinnor visas all respekt. Det jag menar dock är att jag har 0 chans att bli vänner med dem, eftersom de dels är mycket äldre än mig med barn och allt, och dels med att de inte har samma intresse som mig. Social korrekt måste jag vara för att de inte ska finna mig konstig.

Problemet är att jag inte har vänner egentligen…

0 chans att bli deras värrer. Jo jag inser ditt problem. Jag har också 0 chans på mina elever. Dessutom är det som du säger, olika åldrar har olika sociala mönster. Innan man är i par relation umgås man på ett sätt. När man är i en relation med barn blir det annat sätt. Och när baren är utflugna är det ytterligare ett nytt socialt mönster. Jo detta kan kännas jobbigt.

Hej. Gammal tant o morsa sen många år. Så jag borde hålla tyst ;-) Jag tror att arbetsplatser som domineras av kvinnliga eller manliga kan bli lite jobbiga. Kanske till o med lättare att vara en kvinna bland män. Som jag har det. Om det stämmer att dina föräldrar inte bryr sig blir jag både ledsen o förbxxxd. har du lust att beskriva hur du upplever de beter sig. gör det i pm om det känns bra. blir lätt så att man ställer frågor när man läser inlägg på iFokus. Vad tycker du om. Är du intresserad av något vad drömmer du om. jag är så gammal så jag tror att drömmar kan bli sanna. Kanske inte alltid på det sätt vi tror. men ändå För inte alltför längesen hände det mig Ha det så gott och om du har lust så skriv gärna. kram från en mamma

Jag förstår precis hur du menar och hur det är på en kvinnodominerad arbetsplats.

Jag har själv arbetat på en/flera sådana och jag ska nu i dag dit och jobba extra.

Jag antar att du jobbar i omsorgen,det gjorde jag. Inte för att jag har blivit utsatt men det finns andra som har det.

Det är hemskt hur vissa dominerar i gruppen,tar över och skapar dålig stämning. Det klagas och baktalas och bråkas varje dag.Det skulle behövas en tydlig ledare i varje grupp så det blir arbetsro.

Jag tycker att det tog för mycket energi och jag blev till slut utmattad av allt.

Vad tragiskt att dina föräldrar är sådana dom har kanske andra problem med sig själva.

Jag har en son vars pappa inte alls brytt sig om honom,han slutade att kontakta honom när han var i tonåren. Det har han lidit av.

Tänk att det finns föräldrar som inte vill veta av sina barn alls,det är för mig helt obegripligt,därför tror jag att de själva har stora problem.
Nu står det på id handlingarna att jag är en tant också men jag är alltid förälder också och jag fattar vad det innebär.
Kram

Lite OT Det är mer frekvent än vad tror detta att föräldrar inte vill veta av sina barn och barnbarn med för den delen. Begreppet "naturlig tillgivenhet" är något som är på utdöende. En intressant infallsvinkel på begreppet naturlig tillgivenhet är att det uppfattas som ett hinder i karriären. Sätt in gamla på särskilda boenden och barn på dagis/nattis. Man ska inte tro att det påverkar människors sätt att tänka och handla.

Håller med dig #19. Skapar bara en massa ensamhet som följd. Däremot kan jag känna en stor avundsjuka mot människor som har snälla föräldrar. :/ Egentligen bör jag inte vara avundsjuk men man lir det…

#20 när jag läser dina inlägg så förstår jag hur folk gör sig ensam. För det är ofta så i många fall. Ditt fall är ett sådant. Dy är förbittrad av så mycket. Och jag tror inte det blir bättre bara för att du skaffar körkort eller dyrt hus eller vad du än kan komma på för att ditt liv ska bli "bättre". Du måste ändra på dig. Det är den tråkiga sanningen. Annars lär du fortsätta stänga dig föt möjligheter.

#20 Jo vist är det guld att ha föräldrar (pluralis) som bryr sig. Fundera på hur lär sig barn vad kärlek är. Frågar man barn i skolåldern så får man en skur av svar. Jo barn lär sig vad kärlek är/innebär genom sina föräldrars sätt att vara mot sitt barn. Föräldrar som visar sina barn kärlek, omtanke, hänsyn förmedlar detta till barnen. Exemplets kraft i undervisningen. Föregå med gott exempel. Och en massa andra uttryck i samma division. Barn med god uppväxt/familjeförhållanden har mycket större möjligheter att lyckas i livet, det är inget nytt. Att byggda goda relationer är något man lär sig "hemma" i huvudsak. Och då av föräldrarna sin bygger en fin relation till barnet. Nu kanske någon tycker att jag generaliserar, vist det finns nyanser. Men jag hoppar dom, för det förstår ni också.

TS

Har du pratat med dina föräldrar om hur du känner?

Kanske försöka plugga istället? Det är ett steg ur den onda cirkeln? Även om du kanske redan har en utbildning så kan det vara värt en nystart. Plus att du ökar chansen att träffa likasinnade.

lika tråkigt att läsa såna här inlägg varje gång, trots att man själv inte har det bättre haha. skicka iväg ett meddelande så kan vi snacka!🙂

Håller med #25 skit trist att höra! Hörre du pawo, du är alltid välkommen att pm:a mig om du har lust att snacka lite! 😃

Upp som en sol ner som en pangkaka! Är kille i ålder 27 år från Göteborg hade för några få år ett socialt liv . Som person var jag väldigt förälskad i en tjej och det blev mitt fall:,( Hon blev tillsammans med en kille jag hade väldigt svårt att respektera detta. Jag blev väldigt förkrossad och ensam fanns ju ingen att prata med? Visste själv inte vad skulle ta mig till var verkligen den ända tjej jag hade haft känslor för och  hon hade ju inga känslor för mig. Jag hade ju  köpt massa saker så fick jag detta av henne.  Alla började mer att svika mig för jag va så arg och ledsen.  Rykten spred som pesten och fler folk tog bort mig på fb.  Mitt liv har kommit och blivit mycket ändringar. Jag vet inte vem som vill svara eller skriva till mig?  Jag skriver berättelser och reser i grupp resor bara för känna mig små lycklig nu för tiden.  Livet är inte så lätt som jag trodde på innan allt bli bara sämre😭.

#27 Men hon har väl rätt till att välja vilken partner hon vill? Dessutom vill man ju vara med en människa som älskar en lika mycket tillbaka. Om hon inte hade några känslor för dig så va de ju inte menat att ni skulle vara tillsammans. Självklart är det okej att bli lite besviken men allvarligt talat är det inget att bli arg och ledsen över. Och du kan inte köpa hennes kärlek. Personligen tycker jag det är fel av dig att inte respektera hennes val. Alla har rätt att välja vem dom vill vara med och så länge det inte är eller händer något olagligt så kan alla andra människor ge faan i deras förhållande. 

Ursäkta om jag låter lite otrevlig ville bara yttra min åsikt! ;)

PM till mig om ni söker tip!

Jag blir ledsen när jag läser sådant här! Det verkar vara många som har en dålig relation till sina föräldrar eller en av dem. Har varit med om en hel del själv under mina 23 år.. +++++++++++++++++++++++++

Det där med jobbet är rätt ointressant egentligen… Det du borde fokusera på är det att du känner dig oälskad av dina föräldrar. Det är föräldrar som ger sina barn full acceptans, som ska lära dig att du är bra som du är. Får du inte det så är risken stor att du får dålig självkänsla. Har man dålig självkänsla så får man svårt att skaffa sig vänner. Har man inga vänner så känner man sig ensam. Så hur göra för att förbättra självkänslan? Kontakta vårdcentralen och berätta hur det är så att du får prata med någon psykosocial resurs. En bra bok är "Första hjälpen för känslor".