Kämpar med att hålla huvudet över ytan...
Varje dag är en kamp… gråter, gråter och gråter.. dagdrömmer varje dag om att få avsluta livet, det ger ett slags hopp, det finns en väg ut. Men jag vill inte, jag vill inte avsluta livet, jag vill leva, jag vill må bra!!
Känner mig så fruktansvärt ensam, jag har inga vänner och jag har ingen aning om i 30+ hur man ska träffa några. Känner mig ängslig, nervös och fumlig i sociala situationer.
Jag har en sambo, som aldrig känt sig låg och kan inte relatera alls. "Jaha ska du lämna mig nu då om du inte är lycklig". Saken är att jag är lycklig med honom, men det handlar inte om honom eller oss, det handlar om mig! Det har aldrig fått handla om mig, aldrig i mitt liv.
Har alltid haft en förkärlek till att hjälpa människor som inte mår bra, bipolära, deprimerade, dag som natt har jag funnits och lyssnat, tröstat och ställt upp.
Men dagen kommer alltid i dessa relationer att jag ber om något, att jag vill ha lite tröst, där tar det alltid tvärstopp, sparkas bakut! Ska du komma och ta plats??
Detta får mig att känna mig utan värde, jag är inte värd att tröstas, jag är inte värd ett skit. känner ätt jag inte kan känna tillit.
orkar inte mer, men jag kämpar, frågan är hur länge jag orkar…
![[T-Johan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Man måste vara stark själv för att kunna hjälpa andra.
Dessutom måste man kunna ha "distans" till andras
problem. Eller/och en tillfykt där man själv kan "ladda
sina batterier".
Känslor av…………vad det månne vara är jobbiga att
bär själv. Men det är nästan svårare att hitta någon
att dela dom med.
Men börja här på ensamhet, för här har vi mycket gemensamt.
Tack!
Andras problem har varit en flykt för att slippa mina egna känslor..
Ja Roxy jag är med på de. Men förr eller senare orkar man inte med den "flykten". Att ge av sig själv tär på mental och känslomessig ork.
Hej Roxy!
Kände igen mig i ditt inlägg, hoppas att du känner dig bättre idag.
Har alltid ställt upp på människor men har slutat att förvänta mig något tillbaka, utan nu när jag "hjälper" någon så gör jag det för att jag vill och har lust. Det här har i och för sig gjort att jag dragit mig undan och bara fokuserar på min familj.
Hur har du det idag?
Vänliga hälsningar
Christine
Det måste vara jättejobbigt att känna och tänka som du gör.Du måste ta tag i detta och söka dig till din Vårdcentral,för att sedan få den hjälpen som du just nu behöver,kanske en psykolog eller terapeut.Du behöver prata ut om dina känslor och få en utredning varifrån allt detta kommer ifrån.Hur hade du det som barn,tex. Att må så dåligt betyder att något är fel,det är en varningssignal! Berätta gärna här hur det går för dig och önskar dig lycka till med många varma kramar!
Håller med om att det är dags för dig att söka hjälp. Det är inte meningen att man ska må som du gör
Starta ny diskussion