Jag kan känna igen mej i att inte orka ta initiativ, att ingen hör av sej, att den ofrivilliga ensamhet gör en nedstämd. Jag är inte heller den som orkar med sociala "happenings" och sånt. Tycker bäst om att "bara hänga".

Men att nån kommer och räddar en från situationen är inte sannolikt :/ Så jag måste nog göra mitt bästa för att komma på hur jag ska träffa folk som trivs med mej och vise versa. Och där krävs tyvärr initiativ :/

Fredrikatak>>> Då är det ingen riktig pojkvän du har…. fan inte meningen att du skall känna dig ensam i förhållandet jag har själv varit i den sitsen och jag säger aldrig mera, har man ett förhållande så är det väl meningen att ni skall kunna umgås… Är du riktigt säker på att han umgås med sina vänner osv då???

Förhållanden nu på 2000-talen är lite konstiga, i alla fall i mina ögon. Förhållanden kan vara av ekonomiskt intresse, tex under en studie tid då man slår sig ihop för att minska kostnaderna. Det sexuella får man på köpet så att säga. Sen ska man inte tala om detta med "närbo", "särbo" och "härodärbo". Att vara i en relation innebär ett ansvar mot den andre parten, som MulligaKillen är inne på. Relationsproblematik är svårt, tycker jag. Men jag lider med TS.