Usch, det låter inte roligt. Blir som en nedåtgående spiral. Förstår delvis dina tankar, men är inte som du och kan därför förstås aldrig riktigt förstå. Visst måste det vara jobbigt att vara arbetssökande och samtidigt försöka visa sig positiv inför ev. jobbsök.

Inte mår man bättre av att ligga till sängs heller. Skaffa dig rutiner, ta promenader, brukar kännas bra för självförtroendet, vilket är viktigt i din situation.

Jag har hundar, funderar om du skulle kunna vara dagmatte till någon, som behöver, så känner du dig behövd. Eller någon liknande aktivitet.

Du får gärna maila mig, jag bor i U.S.A.

boris_sagers@hotmail.com

Är tjej trots mailnamnet.

Hej Jag är också ensam om du vill kan vi vara ensamma tillsammans:)

Ja jag känner också igen mig. Har bott i storstan i tio år. Nästan en fjärdedel av mitt liv och det har inneburit ensamhet. Mina gamla vänner har slutat höra av sig för jag bor så långt bort. Telefonen ringer i bästa fall en gång varannan månad. Jag har iaf jobb, men där är folk väldigt asociala, vilket gör ensamheten än större. Jag gör som du, sitter inne hela helgen, oavsett väder. Igår tog jag mig i kragen och gick ut och solade i tre tim. Det gjorde mig gott, men bara för några timmar, hemma på kvällen sänkte sig ensamheten och vantrivseln över mig igen. Det blir svårt att umgås med nån när man tillslut känner sig desperat och att man inte duger.

När jag var arbetslös kändes ensamheten jag hade då extra tung men jag tog ett volontärjobb för att komma ut ur lägenheten. Man kan lätt få volontärjobb inom kyrkan, hos kommunen etc. Själv hjälpte jag till på en sopplunch men det finns även de som går hem till gamla bara för att sitta och prata, fika, spela spel etc. Man får ju inget betalt när man jobbar som volontär men man mår bättre då man åtminstone några timmar i veckan kommer ut och får känna man gör nån nytta + träffar nya människor. +Det kan ju se bra ut på CV ifall man söker jobb.

OBS! man måste få tillstånd från A-kassa och arbetsförmedling för att ha ett volontärjobb samtidigt som man lyfter A-kassa annars kan de börja bråka.

Jag blev mycket glad av att läsa Åsas inlägg. För det är viktigt att förstå principen; "det är lyckligare att ge än att få". Det var volontär arbetets givande och tagande som jag tänkte på. Precis som Åsa skriver, från några timmar i veckan till halvtids arbete. En tung kompetens på ett CV är den sociala kompetensen. Det blir viktigare och viktigare att på något sätt ha sin sociala kompetens dokumenterad. Volontär arbetet är en helt perfekt möjlighet som ger ömsesidig behållning.

Jag förstår precis vad du menar jag gör samma sak. Bruka ligga kvar i sängen ibland till kl 13 är ju vaken men umgås med facbook gruppena virka mera, hemlösa katterhelsingborg. För att jag känner att det finns ingen mening att stiga upp. Men det slutar altid med att jag går upp endå pgr av mina hämska tankar som surrar i huvudet och min svartsjuka på mina lådsas vänner på facebook som får sina liv att låta så roligt och omgivna av fina vänner.

Jo, jag förstår dig precis. Dock har jag lev ensam så länge att jag inte klarar mig att vara ensam. Jag måste ha min ensamtid, o då kan jag välja att bara vara ensam i flera dagar i sträck, stänger av precis allt. Ingen kommer i kontakt med mig mer än min mamma. Som är det mest värdefulla jag har.

Men det går att bryta den spiralen av ensamhet, fast då måste man ta sig ut bland folk o faktiskt "jaga" eller som jag kallar det, sällskap. Jag har ju dock inga problem med att prata med folk som jag möter. Tycker bara att det är roligt o trivssamt 😃

Jo jag känner igen mig precis i det du beskriver. Allt man gjort för att inte vara ensam längre har inte hjälpt, jag är lika ensam endå. Så man tappar lusten till att ens försöka längre. Har tur som har ett temporärt jobb nu, så jag kan få ut lite av min sociala behov på dagarna där. Men när det är slut kommer det bli väldigt jobbigt igen. Har 2 vänner men dom har massor med andra vänner så dom har nästan aldrig tid med mig.

Så nu på helgerna får man panikångest då och då, försöker göra allt för att glömma bort att verkligheten existerar, där har datorn varit till stor hjälp.

Jag känner igen mig precis. Har nu varit arbetslös i strax över två år och har egentligen något hopp kvar att komma in på arbetsmarknaden. Det är ju oftast via jobb man får sociala kontakter. Blir man arbetslös blir man av med både vänner och pengar…

Eftersom jag kommit så långt som till Fas 3  har det blivit ännu värre. Själv är jag utbildad grundskolelärare 4-9 i en och ty och blev placerad först i en idrottsförening där det fanns ytteliggare fem Fas 3 are samt åtminstone tre på arbetspraktik. Det fanns inget att göra och då var det bättre hemma - ensam

Sedan blev jag placerad på ett katthem där de som fanns där var mycket säregna figurer, inga som man möter på stan direkt. Katthemmet var också isolerat och jag är en mycket social människa. Där mådde jag dåligt.

Nu, gudskelov, är jag hemma för att "de har glömt bort mig" på arbetsförmedlingen. Så vissa/många dagar stiger jag bara upp för att mata mina djur och sedan försätter jag mig i ett sängliggarläge där ingen direkt vet hur man har det.

Tråkigt att jag inte kan komma med uppmuntran. Men jag finns trots allt här

#9 jag vet inte om jag missat något, men varför Fas3:ar du inte på skola om du är lärare med "lärarkörkort"?

Arbetsförmedlingen tillåter inte det om inte skolan kan garantera jobb. De kan de inte så vitt det inte finns vakanser. Likaså är det med detaljhandeln och fas 3 a där.

Ja vist tusan så är det! Det är ju myndighetens lagar o regler. Just den regeln du nämner är till för att du ska skyddas mot att bli utnyttjad. Jag är ingen lärare men är verksam med undervisning av vuxenelever med speciella behov. Vissa läsår har skolan inga pengar och då går jag på Fas 3. Andra läsår finns det pengar och jag anställs på ett läsår. Matte o fysik i huvudsak, med det blir lite inhopp här o där. Hoppas du kan hitta en nisch i skolmiljö för det är inte fel med loven.

trapstile

Varför gör du inte en söka jobb tour? 😎Ta med ditt CV o gå runt dit näsan pekar, gå in prata, sälj dig, lämna ditt CV. Skriv upp var du varit o ring efter ett par dagar o fråga hur det har gått. För att du var ju så intressread av att få jobb just är, för just där är dom så trvliga o har en sån bra personalpolitik, etc 🦸‍♂️

Så hade jag gjort, fast det är jag det ❤️

Första året jag var arbetslös gjorde jag allt. Jag ringde till skolor gick till olika jobb och presenterade mig och gav mitt CV. Tyvärr gav det inget resultat. Jag sökte runt 200 jobb i hela landet…

Sedan hamnade jag i Fas 3 och då föll världen ihop. Jag blev inte värd ett ruttet lingon. Nu när jag försöker med dessa "jobb tourer" och jag ringer tillbaka till företagen jag lämnat mitt CV så har de inte haft tid att läsa det äns. En dålig ursäkt! På ett Fas 3 praktik blev jag visad "hur man gör när man tvättar"…Jag är 39 år och har nog tvättat en hel del i mitt li!

Ellie1 du ska veta att du verkligen inte är ensam. Jag är också "där" och hade gärna velat dela "ensamheten" och "arbetslösheten" med dig, ty även om man i vissa avseenden är stark ensam så är man garanterad starka tillsammans…

Känner också igen mej i mycket av det du skriver.

Är 32år, långtidssjukskriven och bor på landet. Flyttade från en medelstor stad för några år sen, ensamheten är dock densamma, i Stockholm (där jag också bott en tid), i min hemstad och här ute på landet.

"Har letat vänner i flera år men slutar alltid i att personerna har ett så stort socialt nätverk och ofta även sambo att jag bara känner mig utanför. Nerprioriterad och den som ska jaga folk för att kunna bestämma att träffas.
Ensamheten blir som om hela kroppen kramas likt en disktrasa, en ångest som är djup och hjärtslitande."

Jag känner igen mej så väl i allt detta som jag citerat här ovan.

Känner igen mig i din text, hoppas det blir bättre för oss båda! 😐

#15 intressant beskrivning du ger. Det är inte lätt att bryta andra människors sociala mönster. I synnerhet om den andra personen inte vill det, utan är nöjd och känner sig trygg i sin sociala miljö. Jag tror att "trygghetsfaktorn" är den viktigaste delen. Tänk så här, hur ser den andres bekantskaps krets (inkl sambo) på mig? Tycker dom att jag är en "kuf", "tvivelaktig existens"? Ja, jag vet det….det är förjäkligt att det ska behöva vara så komplicerat att umgås. Men kärnan i mitt tänk är att även om du är en vanlig hygglig människa med god kometens, så måste vi inse att det är inte lätt att bryta ny "social mark". Ett sätt, det finns fler, är föreningslivet. Då är det inte dig som person dom andra knyter kontakt med i första hand. Utan det är ert gemensamma intresse som för Er ihop. Sedan när ni lärt känna varandra, jobbat och garvat ihop, kan en ny relation uppstå. Jag vet att detta är svårt. Det finns inga enkla lösningar. Och alla har olika förutsättningar. Därför blir ovan skrivna en liten generalisering. Men använd din kreativitet och fundera.