Du ska inte gå via vårdcentralen som första alternativ. Du ska kontakta psyket där du bor. Och berätta hur du mår. Det kanske låter brutalt om man inte inser att utbrändhet sitter i hjärnan. Utbrändhet är ett samlingsnamn på flera olika och kombinationer av mental ohälsa. Det som är det fina med psyket det är att du blir utred. Det kan innebära någon månads sjukskrivning, medicin och och arbetsprövning som resulterar i en reducerad tjänst + förtidspension. Det är värt ett försök, eller hur.

Får man verkligen tid på psyk för utmattning? Och blir man verkligen utredd? Där jag bor monterar man ner de få psykmottagningar som finns kvar så jag trodde att det var helt omöjligt att få kontakt med psykiatrin.

Allmänt gäller att det svenska välfärds samhället rustas ner. Och den psykiska öppenvården är inget undantag.

Problemet är att vårdcentralerna har inte den kompetens som krävs att behandla "utbrändhet". I botten handlar det om att få veta hur sjuk personen är. I lättare fall kanske det räcker med en till två månaders sjukskrivning + medicin, och sen är man med på banan igen. Det är därför läkaren på vårdcentralen ber om att återkomma om det inte går över. Det är liktydigt med; kommer man inte tillbaka, har det gått över.

I svårare fall har hjärnan tagit "skada". Och då kanske man måste gå ner i arbetstid och hitta ett "anpassat" arbete, inte helt ovanligt idag.

Ofta funkar det så att man per telefon får att berätta hur man mår. Och samtidigt svara på tusen frågor. Det kan ta en timme - trekvart sådär. Efter den intervjun, slussas man vidare. Allt för ofta är grundorsaken en depression och måste behandlas av en psykiatriker. 

Om Nortpaw säger i telefon intervjun;

" senaste tre-fyra månaderna har jag somnat 17.30 efter jobbet och vaknat outvilad  och behövt ta en hel timme för att komma ur sängen på morgonen. Helgerna spenderas i sängen, och har svårt att bara komma mig ut med soporna, diska, köpa mat och ibland till och med att sköta min hygien. Kan ta tre dagar att komma mig in i duschen. Tiden liksom bara flyger iväg, och jag får inget gjort, eller så sniglar den sig och jag orkar inte komma mig för att göra något."

då är jag säker på att det ringer en klocka på psyket.

Om jobbet är huvudorsaken till att du mår så dåligt är den enda långsiktiga lösningen att byta arbetsuppgifter, arbetsplats eller yrke (beroende på vilket av alternativen som skulle göra störst nytta i ditt fall). Jag lovar, det är värt det!

Men den kortsiktiga lösningen är förstås att du behöver hjälp och förståelse från vården. Hoppas det ordnar sig och du hittar en vårdkontakt som tar dig på allvar. 

Northpaw:

Först och främst vill jag att Du ska veta att jag lider med Dig och tänker på Dig!

Jag blev utbränd 2005/2006 och "surfade" väl på den stora "utbrändhetsvågen" som var då och fick all hjälp jag behövde. Först var jag hemma den tid man kan vara hemma utan läkarintyg, men insåg att det inte gick (hade exakt samma symptom som Du beskriver; att duscha var ett helt företag!).

Ringde vårdcentralen där jag bor och fick läkartid. Där beskrev jag precis som det var och blev sjukskriven. Nu kommer jag inte ihåg hur länge i stöten, men sammanlagt var jag borta från jobbet i 9 månader! Därefter fick jag börja arbetspröva med ca 25%/vecka och sakta men säkert komma tillbaka.

Det var medicinering, psykologbesök, vila och åter vila… Så mycket som jag sov den tiden har jag nog inte sovit sammantaget under hela mitt liv…

Det GÖR ont! Det ÄR jobbigt!

Men, det viktiga i det hela är att Du verkligen lyssnar på Din egen kropp och tar hand om Dig!

Små, små steg, timme för timme, dag för dag…

Kom ihåg, vi finns här - skriv av Dig, ventilera, gnäll och gråt - det måste ut och det lättar… Jag vet av egen erfarenhet…

T-Johan; underbart inlägg - sådana som Du behövs, tack!

Först vårdcentralen eller annan läkare om du har och få en remiss till annan enhet som kan hjälpa dig med ditt problem.

Jag har varit nära att trilla dit själv ett par gånger, men man fångade det snyggt på jobb och hjälpte mig innan jag "gick in i väggen".

Förtidspension låter ju inte så lockande. Om det är det enda alternativ man får genom psyket så inte tänkte då jag ta den vägen… hellre dör jag på min post..allvarligt, måste gå att få en väg tillbaka i jobb

Har försökt byta jobb inom firman, och när jag trodde allt var klart gick min idiot till chef in och avstyrde det hela. Jag blev så förbannad att jag förklarade att jag inte kan jobba hos honom längre, efter den grejen tappade jag allt förtroende för honom, eftersom jag i två månader bett om lindring i arbetsbördan. Jag har uppgifter som räcker för 2,5 personer på mitt bord. De andra två av tre tjänster där jag jobbar är nämligen vakanta, och chefen är knappt där pga egna hjärtproblem och sjukskrivningar flera ggr i månaden.

Istället för lättnader i arbetet har istället hans chef gett mig uppgifter som åligger min chef att styra upp, så de sänker mig istället för att stötta mig.

Vet precis hur det känns att försöka få hjälp på vårdcentral men bara mötas av läkare som inte bryr sig. De flesta husläkare ställer tydligen diagnos utifrån arbetsförmågan vilket är helkorkat. Jobbar man anses man inte tillräckligt sjuk. För mig, och flera andra, är jobbet det sista jag klamrar mig fast vid och även om jag än så länge klarar av att hålla fasaden uppe och gå dit de flesta dagarna så är allt i mitt liv utanför jobbet kaos. Sitter ofta här hemma helt handlingsförlamad och orkar varken diska, städa, laga mat, höra av mig till anhöriga eller något alls. När jag mår som sämst är jag hemma några dagar från jobbet men jag har aldrig varit sjukskriven med intyg.

Har som störst ångest på morgnarna och ligger också minst en timme och drar mig i sängen. Kommer alltid till jobbet i sista minuten och har då fått stressa som en tok för att jag inte gått upp i tid. På helgerna kan jag ligga i sängen halva dagen men kommer oftast upp framåt lunchtid. Förflyttar mig i värsta fall då till soffan och sitter där resten av dagen.

Min erfarenhet säger att man måste vara envis och stå på sig för att lyckas få hjälp. Jag fick, efter ett års slussning hit och dit, väldigt bra vård hos psykolog 2008-2009 men nu när jag återigen mår dåligt och har en annan husläkare verkar det mycket trögare. Jag har dock på egen hand kontaktat Biopsykosociala teamet på Rosenlunds sjukhus i Stockholm och ska snart få komma på ett första besök hos dem. Kanske något för dig också?

http://www.slso.sll.se/upload/Primärvårdsrehab%20Södra/Biopsykosociala%20teamet%20extern%20hemsida%20maj%202013.pdf

Din jobbsituation låter ju inte bra alls. Är det bara du och din chef på din enhet? Har du ingen jämbördig kollega? Har du försökt prata med din chefs chef och förklara hur illa det är och att du inte bemästrar den stora arbetsbördan ensam?

Chefens chef gav mig bara än mer att göra som jag skrev innan. Det här är ett generellt problem på min arbetsplats. De struntar i folk.

Att företagen inte bryr sej så mycket om sin personal är vanligt förekommande är jag rädd för.

Men det låter som du bör ta kontakt med tex psyk. Risken finns annars att du går in i väggen ordentligt och då kommer det ta väldigt lång tid att komma tillbaka till arbetslivet igen. När hela kroppen lägger av så du verkligen inte kommer upp ur sängen.

Ska kanske försöka hitta något som kanske distrahera dej lite så du tänker på annat än jobb. Spela meningslösa spel på datorn eller pilla med något som får dej att fokusera  på något annat, om än en liten liten stund.

Visst, men det jag verkligen skulle behöva är människor runt mig. Dock har de få vänner jag har vikit undan för att jag fastnar i att prata om arbetet

Utbrändhet sitter inte bara i hjärnan o tar  någon månad o bli frisk. När jag blev de la kroppen av ja kolapsade o var medvetslös i 2 dygn kroppen var så slut att den bara la av. Min mamma fick komma o hjälpa mig med barnen i två månader orkade knappt ta mig till toaletten eller mat bordet.

De tar flera år att komma igen.

Sök hjälp innan de går så långnt tjejen. Först vårdcentralen så får du remiss om de behövs.

Skickar styrke kramar till dig.

Utbrändhet är ingen diagnos. Utbrändhet är ett samlings namn på ett flertal olika diagnoser. Utbrändhet har därför en mängd olika ansikten och är starkt kopplat till varje enskild individ. Utbrändhet, gå i väggen är något vi använder i folkmun, därför att det är så himla komplext. Indra, om Din utbrändhet inte satt i hjärnan ska Du vara förbaskat glad och vi med Dig.

#13 tack indra, jag är dock inte nån tjej :)

Den diagnosen fick jag. O glad? När kroppen blir mevetslös för att kroppen inte orkar mer? De tog mig minst 5 år att återhämta mig efter de.Tycker att de låter fel att de sitter i hjärnan. Ja kunde inte ta hand om mina egna barn. Var både mentalt o fysiskt utmattad.

O jo de är en diagnos gå i "väggen är ett uttryck".

Vilka diagnoser skulle de vara ett samlings namn för?

#16 Förlåt. Killen ;)

Den absolut vanligaste diagnosen är depression. Om jag måste räkna upp fler diagnoser, behöver jag prata med en psykiatriker. Annars hamnar jag på förtokt djupt vatten.

Nej utbrändhet är inte depreession de är en egen diagnos.  Ja har varit utbränd o de är en egen diagnos o den ställde min läkare o min psykriatiker oxå. Men man kan få en utmatnings depression eller bli deprimerad av att man blivit utbränd. Varför skriver du att de är olika diagnoser samman satta när du inte vet dem ens.

Jo jag vet de! Men jag har inte dom i minnet, och då behöver man "läsa på" för att inte riskera skriva het åt pipsvängen. Men vi behöver inte göra någon större affär av de. Din utbrändhet är en diagnos. Sitter inte i hjärnan och rehabiliteras på ett antal månader. För många andra ser det lite annorlunda ut.

Ja ni behöver inte kovas om diagnosen. Vad jag ville veta är hur man tar sig ur det.

Kivas skulle det stå

Ja jag vet Northpow. Du behöver bli "utredd" av kunnigt folk, het enkelt. Få grepp om orsak och verkan.

#21 De går inte o beskriva här med några meningar de är en lång väg o gå.

Har man blivit utbränd är de inte gjort på en månad de tar flera år att ta sig ur de tror kanske inte riktigt är riktigt utbränd än men på väg o bli de. När ja var som du struntade jag i symtomen körde järnet ändå trots att omgivninge sa åt mig att ta de lungt o söka hjälp. Ring vårdcentralen i morgon be om en tid så man kan utesluta att de inte är någon fysisk sjukdom som ligger bakom symtomen. J

Johan ja skev både psykist o fysiskt utmattad. Hur kan du veta de om du inte läst på. Ja har pratat med specialister på detta i flera år o de är inte en sammansättning av olika diagnoser de är ett psykiskt o fysiskt utmattnings tillstånd lätt förklarat

😇

Jag tvivlar inte på att Din beskrivning är korrekt, Indra.

Detta är en del av vad man undervisar om på psykosociala linjen: 

Utbrändhet är ingen "diagnos" utan ett "syndrom".

Syndromet brukar delas upp i tre delar, ofta men inte alltid med var sin diagnos.

Somatiska eller kroppsliga, (fysiska om Du vill).

Psykiska; här hitta vi bla. depressionen som diagnos. 

Kognitiva; koncentrations-svårigheter, problem med minnet och mycket annan "dysfunktionalitet" med olika diagnoser. 

Nu är jag en riktig "bokmal" och älskar att köra näsan i böcker. Men jag är också medveten om att böcker som är författade av människor har sina begränsningar.

Johan du får nog gå lite ljupare i detta för att förstå. Den enda diagnosen du skriver är deperssion de ändra är symtom.

Sen undrar ja varför ja skall vara glad när kroppen bara lägger av för att den är fullständigt utmattad? O jag skrev inte att de inte att de bara är fysiskt.

Ja har varit hos allmän läkare, psyriatiler, sjukgymnast o psykolog. De ståt i min jornal o läkarintyg utbrändhet men de alla kanske har fel då.

Nä jag tycker inte jag behöver gå djupare. Skolmedicinen får duga till vidare, och böckerna är anpassade till 2000-talet. Om 10 år är det säkert andra förutsättningar som gäller.

Det viktiga är att TS förstår att han/hon behöver bli utred av kunnigt folk.

Kör hårt Indra!

Du svarade inte på varför ja skall vara glad

Vi mår bra av att vara glada och det smittar av sig på omgivningen.

Om du har svårt att få saker och ting gjort betyder det att den emotionella pressen är så hög att du vägrar. Ifall man börjar inse att man aldrig måste, och verkligen menar att jag måste inte. Då slutar man till slut vägra och kan göra saker utan att det är jobbigt. Själv acceptans, var inte hårt mot en själv, om du inte vill göra något så är det okej! Energi skapas när man har roligt, att saker är roligt är drivkraften i livet. Vi lever för att vi tycker om det, tar vi bort all glädje finns ingen drivkraft alls.

Att säga till nån som inte har möjlighet att vara glad att den ska '"rycka upp sig" är som att sparka en som redan ligger nedslagen i magen

Northpow, strunta i denna tråd och kolla upp var/ hur du kan få hjälp från läkare, psykiatriker mfl. Kolla ren geografiskt vart psykets öppen vård ligger och hur man tar sig dit. Skriv ner telefonnummer och telefon tider på en stor lapp. Låt den ligga framme synligt. Bestäm sedan en dag att ringa. Berätta de du skrev i första inlägget. Jag tror du har stora möjligheter att få hjälp.

Var in till företagsläkarn idag. Har iaf startat upp nåt.

Ja vad bra! Börja en en ende, och bocka av varie kontakt. Jag hoppas att du inte känner några "skamkänslor" när det gäller psykets öppen vård. Den kan bli din räddning till ett mycket bättre liv.

"Om din utbrändhet inte satt i hjärnan skall du vara förbaskat glad" Te var de ja menade. Jag har aldrig varit den som tyckt synd om mig själv ställde alltid upp för alla kunde inte säga nej, Var fotbolls ledare ingen annan ville hade simskola, var jumpaledare, klass förälder. osv. De är den personlighets typen som blir utbränd men man behöver inte vara deperimerad för de.

Skrev sitter inte bara i hjärnan, alltså de är inte bara psykiskt 

Kan berätta att ja var varken glad eller lessen helt TOM.  Den enda ja kände var dåligt samvete för att jag inte orkade göra något. Ja kunde inte läsa bokstäverna flöt i hopp inte skriva heller hade stora minnes luckor. Nu e jag glad efter flera års återhämtning men får fortfarande för mig att alla värdens problem är mitt ansvar.

Ts Man måste först gå till vårdcentralen för att få remiss De kan vara sjukdom som ligger bakom dina symtom de ute sluter man först

Ja ja jag vet Indra. Men i grund och botten är det ganska ointressant vad jag tycker och tänker. Men det förstår du säkert att om en kroppsdel som hjärnan inte har påverkats av utbrändheten, finns det det själ att vara glad över att tillhöra de mer lyckligt lottade. Inget elakt tänk från min sida. Släpp detta och så går vi vidare.

De sitter INTE BARA i hjärnan skrev jag lyckligt lottad?? Nej jag bukar inte bry mig men nu blev jag riktigt, riktigt lessen hjärtat kunde ha stannat låg på intensiven en vecka. De flesta utbrända når inte en fysisk kolapps. 

Lyckligt lottad?? Ska ja vara glad att ja pressade mig själv till medvetslöshet mina barn kunde ha blivit utan mamma.

Sen skulle jag vilja säga att ja håvar inte efter att någon skall tycka synd om mig inte häller medlidande. 

Ja lovar ja skall inte förstöra mer nu.

Hej northpaw

Jag drabbades av utbrändhet för tjugo år sedan, men har lyckats återhämta mig, dels genom att jag fick kontakt med en duktig arbetsterapeut, men också genom ett stort tryggt "kontaktnät" som hindrade och hindrar mig från att "krascha". Sedan mitten av 1990-talet har jag heltids förtidspension (heter något annat sedan ett antal år), dock inte på grund av utbrändhet, utan på att jag har diagnostiserat Aspergers syndrom med inslag av DAMP (men jag är snäll ändå)).

Jag skickar massor av förståelse till dig nu.

Det är inte roligt att bli helt utbränd. Jag var det för 6 år sen ungefär, har fortfarande inte återhämtat mig helt. Jag var arbetslös och hade inga kompisar, så det var ingen som riktigt upptäckte att jag inte fungerade som en vanlig människa längre hellre. Tog mig många år innan jag kom ur det, arbetsförmedlingen kom plötsligt ihåg att jag existerade och tvingade mig gå dig, och till slut gå på en praktik, den mänskliga kontakten där gjorde att jag började återhämta mig sakta men säkert.

Jag blev utbränd för 3 år sedan !

 Du måste verkligen stå upp för dig själv! KRÄV att få hjälp. Sitt inte och var för "snäll" på mötet med doktorn och säg inte "okej då" när doktorn ber dig komma tillbaka. Säg att NEJ jag mår dåligt , jag klarar inte av att ha ett fungerande liv , jag känner mig stressad jämt, spänd orolig, jag orkar inte ens ta hand om min hygien , jag fårpanikångest bara av att tänka på min situation!  osv . Ju mer du brer på dessto mer kommer dom ta dig på allvar!  Håller tumarna för dig!

Den enda som kan ta ansvar över din situation är du själv ! Du styr ditt egna liv och det är bara du själv som kan kräva att få hjälp. Läkarna kan vara jäkligt tröga är min erfarenhet så det du ska göra är att sätta ner foten och stå på dig.

[northpaw]

Jag undrar hur det har gått för dig?

#41 Det var någon som sa; "man måste vara frisk för att orka vara sjuk". Och det ligger mycket i det. Grejen är att samhället rustar ner vård o omsorg. Det gör att det bara är dom mer eller mindre akut sjuka som får vård. Vårdaparaten klarar inte att ta han om alla som har behov av vård.