Komma ur ensamheten
Vet inte vad jag ska ta mig till. Grovt mobbad som barn tappade jag tilliten till andra människor i tonåren och "valde" därför ett hetero liv i ensamhet med ett självförtroende i botten. De sista åren dövade jag ensamheten med att tröstäta mig till kraftig övervikt. För ett år sedan slutade jag tröstäta, började styrketräna och med min nya kropp växte självförtroendet och jag kom ut som homosexuell för ett halvår sedan. Jag kände mig som tonåring på nytt, nu började mitt nya liv, nu kunde jag äntligen våga vara mig själv fullt ut och slappna av socialt. Jag var färdig med ensamheten. Allt kändes ljust. Framtiden låg för mina fötter. Äntligen skulle jag leva! Idag ett halvår senare är ensamheten lika stor, alla försök att hitta vänner att umgås med i verkligheten (inte bara på nätet) har varit utan resultat. Jag är så fruktansvärt rädd för att det är försent, att jag är för gammal, för även om jag känner mig yngre än någonsin förut, så är jag 45 år och nybörjare, och då tycks det vara hopplöst att hitta vänner och ett socialt liv. Livet känns trist och meningslöst. Jag gråter dagligen i min ensamhet i lägenheten. Om det inte finns nån väg ut ur ensamheten för mig, en 45-årig tonåring, har jag ingenting kvar att leva för. Då är det lika bra att göra slut på det hela. HJÄLP! Vad ska jag göra? Var finns ni göteborgare som vill ha en ungdomlig, snäll och omtänksam kille med ett stort hjärta?
Finns det inga trevliga människor där du brukar gå och styrketräna? Som du kanske kan lära känna mer?
Gymmet är så stort, så det är inte lätt att få kontakt. Och jag är en tafatt nybörjare på det här med att ta kontakt. Har pratat med en kille på nätet som känt igen mig på gymmet, men han vill inte ge sig till känna i verkligheten. Dom andra jag pratat med är väldigt mycket yngre… och många är tyvärr väldigt åldersfixerade. Jag har inte lyckats få kontakt med några jämnåriga män.
De är inte för sent lär känna lite nya människor. Flyttade till min nuvarande ort för ca 3år sedan och är 43 idag, jag kände ingen här och var väldit ensam, men pratade lite med några nere på odlingsfältet där jag har mina odlingslotter men inte så mycket mer. Sen av en slump halkade jag in i hembygdsföreningen, trodde en av mina lottgrannar värvade mig som medlem men de var i styrelsen jag hamnade som suppleang. Efter ett tag råkade jag möta min blivande man som är aktiv kristen och så halkade man in och lärde känna folk i kyrkan med. +Det behövdes folk i styrelsen för trädgårdsföreningen som har hand om odlingslotterna så då halkade jag in där med. Så på 3år har jag lärt känna en massa människor här och vet vad många heter.
Tror faktiskt jag känner fler här än vad jag någonsin gjort på platsen jag växte upp, jag var väldigt blyg som ung och föredrog vara ensam och har alltid haft svårt skaffa vänner.
Så att gå med i nån förening/styrelse kan vara ett sätt att komma ut ur lägenheten. Och lär man känna fler och fler människor ökar ju chansen träffa en partner med mer än om man bara sitter hemma.
Det finns arbetskollegor och föreningsvänner i mitt liv. Men tyvärr inga som jag kan umgås med spontant en fredagkväll t ex. Familjeliv med barn, jobb o hus m m upptar deras övriga tid. Och det är framför allt lediga helger som jag brakar ihop som mest, när jag ser hur andra umgås och har roligt. För tre veckor sedan gick jag på teater ensam för jag lyckades inte hitta någon som ville eller kunde gå med mig. När jag kom hem efteråt brast allt. Jag blev liggande i sängen, stirrandes i taket apatisk, gråtande från fredag kväll till måndag morgon, då jag plötsligt hade en anledning att gå upp eftersom jag skulle jobba.
Har du något annat intresse? Så du kanske kan börja någon kurs eller liknande så träffar du andra människor med samma intresse.
Kurser är svårt eftersom jag jobbar oregelbundet och på olika platser i landet inom teaterbranschen, vilket innebär att jag oftast är ledig vardagar och på dagtid på helger. Åren då jag var 30-40 år var dom bästa i mitt liv, då plötsligt hade jag vänner för första gången i mtt liv, men dom var yngre 15-22 år då och är idag 14 år senare i en fas där flera flyttat till andra platser i landet för att jobba, dom har gift sig, är småbarnsföräldrar, skaffat hus o trädgård. Så kontakten med dom sker idag via mail, sms, Facebook… Det jag känner att jag saknar är det sociala livet att umgås och roa mig med andra, och inte som idag få gå på teater, bio, muséet, kafé, gymmet, (4-5 dagar/vecka) promenader, bada i havet ensam. Jag ska göra intagningsprov till en hbtq-hetero-kör för män i Göteborg till hösten. Hade tänkt göra det redan i våras, men fick jobb på annan ort och var borta för mycket från kören i och med det. Gör ett nytt försök efter sommaren. Jag har fått tid till kognitiv samtalsterapi. Börjar nästa vecka och får två tillfällen före midsommar, sedan är det uppehåll till augusti. Nu ska jag jobba i helgen. Tar om en kvart bilen från Mölndal till Sigtuna och teaterföreställningar där. I helgen har jag teaterkollegor att umgås med, men sedan åker dom hem till sitt i Stockholm, Norrköping och Linköping, och jag tillbaka till Mölndal.
Starta ny diskussion