Jag har vänner jag umgås med. Och jag är självvalt ensam. Jag är alltså inte alltid ensam, och när jag är det, är jag det för att jag själv vill. Mina vänner respekterar mitt behov av ensamhet, även om de inte förstår det.

#1

Det låter helt perfekt!
Det är väl så som jag själv också skulle vilja ha det. 👍

#2 av strutter , 🤔 livet ställer till det ibland att vi måste umgås motvilligt, men hoppas att du inte behöver lida allt för mycket eller allt för ofta; eftersom jag tror att just mängden av påtvingat sällskap som stressar och ökar känslan av ensamhet.

Lite OT, men vill skicka blommor till alla ensamma mammor och pappor 🌺

#4 Tack! Fina blommor.

Jag känner mig ensam, jag har inte särskilt många vänner (tre) och vi bor en bur ifrån varann men ändå i sthlmsområdet. Ingen verkar ha tid att ses, ena har barn så jag fattar att man har fullt upp då.. Men jag kräver inte mycket, vill gärna bara hänga måste inte GÖRA saker hela tiden. Räcker att bara få sitta å prata. Sen känner jag mig väldigt ensam pga min familj, som jag skrivit i andra inlägg så har jag fyra syskon och pratar med ett utav dom..men det är min lillebror och han o jag har ofta väldigt svårt att hålla sams tyvärr… Jag har en storasyster och två äldre bröder, min syster och jag bor på Samma ort nu men ses mer sällan än när jag bodde två timmar bort… Ingen utav mina syskon smsar/ringer/skriver på fb till mig, aldrig snarare. De frågar aldrig hur jag mår eller hur jag har det, om vi ska ses eller så. Jag har försökt i flera år att få bättre kontakt men jag tror helt enkelt inte att dom vill ha kontakt med mig. De har tid för alla andra men aldrig för mig. Och att inte veta riktigt varför det är såhär gör mig väldigt ledsen, men jag skulle aldrig våga säga något. Jag har ingen pappa och min mamma har haft en del problem som gör att vår relation är lite spänd om man säger så. Har en underbar sambo men saknar vänner och familj. Jag vill så gärna ha en familj som bryr sig. Fattar inte varför det ska vara så svårt. Kort och gott så känner jag mig ensam för att jag känner mig bortglöm tror jag.

#6 Det måste vara extra ledsamt om man inte ens har sin närmaste familj. Jag förstår om du känner dig bortglömd. Skönt i alla fall att du har din sambo!

va glada ni har sambos eller familj.. Ja har absolut ingen bara mig själv och mina hundar ingen som ringer när man fyller år eller bjuder en på julafton eller nyår inget alls :(

#8

Om jag visste var du finns så skulle jag bjuda hem dig och dina hundar nån kväll… 🙂

Är nästan helt utan vänner har sakta men säkert tappat alla gammla vänner av olika anledningar, har 1 vän som jag haft sen jag var liten, men jag träffar honom kanske 1 gång i månaden. Träffar min släkt ungefär en gång varannan månad. Så jag jag är i princip helt isolerad det mesta av tiden, det är väldigt plågsamt. Jag har även social fobi så jag har aldrig riktigt fått chansen att lära mig hur man skaffar nya vänner.

Skaffa familj och barn har varit min prioritet det mesta av livet, men ingen tjej har heller visat minsta intresse av mig, är förmodligen för ful. Så att bli mindre ensam den vägen funkar inte heller.

Har ett underbart jobb just nu, umgås mycket med folk där, det gör att jag känner mig mindre ensam, det är mesta bara helgerna som man känner sig extremt ensam nu. Tyvärr så räcker det jobbet troligtvis bara året ut.

Jag har spenderat väldigt mycket tid framför datorn, och online spel, hade jag inte haft World of warcraft t.e.x hade jag nog begått självmord för länge sedan. Är bättre på att hantera min ensamhet nu och behöver inga online spel, men jag spenderar fortfarande mycket tid framför datorn. Men nu har jag även börjat styrke träna, cykla, promenera meditera, qi gong osv, det håller humöret uppe, och minskar den psykiska stressen enormt.

#10 Heh, låter ganska rejält likt mig det där. Enda större skillnaden att jag inte har nåt jobb eller liknande, samt inte orkat med WoW på ett år nästan, men innan det befann man sig nästan mer tid där än IRL.

Svårt att svara på det där med hur man är ensam. Mitt största hinder med ensamheten är mig själv tror jag. Har haft bekantskaper, klasskamrater och liknande jag umgåtts med, men aldrig lyckats knyta några närmre band eller hålla kontakten på längre sikt med någon, undantaget ett stycke barndomsvänner då. Men även där har jag svårt med det, och det är endast de som tar initiativ och bjuder med mig på saker, tack och lov har de inte tröttnat på mig än iaf.

Börjat tvivla på att jag överhuvudtaget kan bilda närmre relationer med folk, men hoppas det bara är att jag inte träffat rätt person(er) än…

Vänner och familj försvinner när man blir sjuk och de inte kan "tjäna" på en längre.

#12 det är så sant Det tröst man har är att det inte är riktiga vänner som lämnar en.

#13 Jag undrar om det ens finns riktiga vänner eller familj för den delen.

Vist kan man fundera i de banorna. Men som jag förstår de så handlar det om hur man definierar en "riktig vän". Många tycker att merparten av deras vänner är riktiga vänner. Men det är under en människas svåra tid vänskapen prövas. Och då kan åsikterna gå isär när man talar om "riktiga vänner".

Jag är utan vänner. Har några kompisar jag kan umgås med men trivs inte alltid med dom. När jag inte är i skolan brukar jag mest sitta hemma och fördriva tiden framför datorn. Har familjen här hemma, men känner mig ändå ensam, för att jag inte har några vänner.

#12 Fast du kan inte döma alla andra människor efter dig själv. Om du gör så, visst, men så beter sig inte alla andra.

#17

"Vänner och familj försvinner när man blir sjuk och de inte kan "tjäna" på en längre". 

Tyvärr är detta nog en kuslig sanning att upptäcka. Och den upptäckten har sannolikt #12 av VildaVittra erfarit. Och vi är fler med den erfarenheten.

Så länge Du är något, kan något, så blir du som sockerbiten som flugorna dras till.

#18 Som sagt, döm inte andra efter dig själv.

#17 Ursäkta? Hur lyckades du tolka in allt det där?

T-Johan har helt rätt. Jag har aldrig övergett någon.

Jag känner mig ensam även om jag har många i min närhet.

Jag lägger mig i kategorin "ensam-ensam" ^^ Har haft svårt att våga närma mig andra pga min sociala fobi som jag haft sen barnsben. Hade väl alltid 1-2 kompisar under skoltiden, men inga jag har kontakt med idag. Bröt ganska nyligen kontakten med en barndomskompis som jag känt sen vi var 12. Tyckte att han blev mer och mer självupptagen och svek mig när jag behövde stöd, så då droppa jag kontakten. 

Haft några tjejer genom åren, men har haft pinsam otur med att jag träffat såna som är opålitliga och har rätt häftiga "issues" på olika sätt.  

Har i princip bara en skaplig relation med min farsa som det är nu. Min familj är trasig sen många år tillbaka, morsan och mina tre syskon har jag ingen el knappt kontakt med. 

Övriga släkten är splittrad på olika sätt där med. Beror mycket på den hemska uppväxt min farsa och hans syskon fick uppleva, och har distanserat dom från varandra.

Förstått nu när jag grävt i mina problem att min sociala fobi utlöstes av min otrygga uppväxt. 

Det som genomsyrat alla utbildningar och jobb jag varit på, är att jag haft otroligt dåligt självförtroende och känt mig utfryst, dum, pga det och dragit mig undan "gruppen" ofta. Det är i regel som högst 1-2 personer som jag lyckats lära känna ordentligt i såna situationer, men de slutar i regel att höra av sig när man inte pluggar/jobbar ihop längre.

Jag är 29 nu, och har börjat få hjälp med den sociala fobin på rätt sätt senaste halvåret. Och det går framåt faktiskt. Bara vetskapen om varför jag varit så otroligt blyg genom åren gör det lite lättare att bearbeta det. 

Mår väldigt dåligt ofta av att sitta ensam hemma på dagarna och inte ha en själ att prata med. Jag har försökt till och från på olika forum/dejting/vän-sajter m.m. att få kontakt med någon som vill träffas irl efter ett tag, och bemötandet har varit minst sagt ljummet. 

Föreningslivet är ingen höjdare här i krokarna heller så har svårt att hitta någon förening att gå med i. Handlar ju om pengar också, dåligt med cash när man är sjukskriven/arbetslös ^^ Jag styrketränar lite då och då och går/joggar i spåret. Det hjälper dock inte mot den ångest jag känner när jag kommer hem och sitter och grubblar framför datorn över hur ruttet det är att inte få dela tankar/livet/intressen med någon.

Jag har sambo och en familj, samt arbetskamrater men dom umgås jag inte med på fritiden. Jag har fått så många ursäkter från folk för att slippa umgås med mig så jag pallar inte att fråga någon kollega om vi ska ta en fika nån gång. Jag har glidit ifrån alla mina vänner och jag har ingen aning om varför… det känns tomt att inte ha några vänner alls. Min sambo har inte heller några vänner.

#20 Du påstår att du är den enda som inte övergett vänner och familj när de mått dåligt alltså? Du tror inte att det kan finnas många, många fler?

#24 Vi diskuterar inte enskilda personers agerande av den enkla anledningen att vi inte känner henne/honom personligen. Och då gäller det att även om Du gör de, så gör vi andra inte de. Vi diskuterar principen som #12 ger utryck åt!

#24 Förlåt att jag svarade på TS fråga: Hur är ni ensamma? Och då beskrev varför jag är ensam, jag har inte påstått något om någon annan än de som var min familj och mina vänner innan jag blev sjuk.

Det fick jag tydligen inte göra enligt dig.

Vad är ditt problem?

#26 Du var väl helt enkelt inte lika viktig för dem, som de var för dig. Det är inget man kan klandra någon för.

Man måste se efter sig själv först och främst.

#27 Du har så rätt, vem kan kräva att ens mamma ska älska en mer än spriten. Det är ju helt mitt fel.

#28 Då är iofs din moder sjuk också, inte enbart du.

Regnfru: Här på denna siten är vi trevliga mot varandra. Passar inte det så är du välkommen att döka dig någon annanstans.♡ Vänliga hälsningar Lotta, värd för ensamhet

#30 Vad betyder döka?

#31 av Regnfru, jag tror Du förstår vad Kalendula vill ha sagt utan en förklaring av ordet.

#32 Nej, jag förstår inte vad hon vill ha sagt, eftersom jag inte vet vad ordet döka betyder. Jag googlade det, och får inte upp något.

Så vad är det ni vill säga till mig? Att jag inte får vara här på grund av funktionshinder?

#33 Om du menar att ditt funktionshinder är att vara elak och cynisk mot VildaVittra, så ja, spot on. Ingen här som har antydit något i tråden om dina funktionshinder, så det är bara löjligt av dig att ta upp det och utmåla dig som ett offer i det här sammanhanget.

Bete dig hövligt eller lämna tråden.

Till Regnfrus försvar så finns det så vitt jag kan se inget otrevligt alls i det hon sagt annat än det man tolkar in där själv. Sen att hon verkar vara väldigt bokstavlig både i att läsa och svara är ju en helt annan sak, men definitivt inte elak (cynisk kan man väl kanske kalla det i viss mån förvisso, även om jag inte tror det var meningen?).

Skulle nog vara en bra idé att både skriva och läsa lite mjukare från allas håll om det nu går att förstå.

#35 Det är snällt att påstå enligt dig att jag beter mig så som mitt första inlägg beskrev och överger folk som är i nöd? "Fast du kan inte döma alla andra människor efter dig själv. Om du gör så, visst, men så beter sig inte alla andra."

#36 Jag tolkar det inte som att det påstås att du skulle bete dig så. Den andra meningen ligger väl förvisso nära till att kunna tolkas som en antydan till att så är fallet, men inte nödvändigtvis. 

Jag föredrar i vilket fall att tolka folk positivast möjligt tills motsatsen bevisats, så jag förstår så klart om andra inte skulle hålla med mig. Ville mest försöka öppna folks perspektiv lite då jag definitivt kan känna igen mig i att feltolkas på grund av att vara för bokstavlig.

#37 Det är första meningen som påstår att jag beter mig så, finns inget annat sätt att tolka det,

#35

_"Du var väl helt enkelt inte lika viktig för dem, som de var för dig. Det är inget man kan klandra någon för. 
_

Man måste se efter sig själv först och främst."

Elakt och inte så genomtänkt svar i mina ögon.

Regnfru vet väl inget om VildaVittras omständigheter?

#27 #29

Klart man kan klandra föräldrar/familj/vänner som beter sig som skit. Är t.ex. barnen inte "viktiga nog" för föräldrarna, och beter sig oansvarigt mot dom, så ska de fan klandras.

Du kan väl prova att häva ur dig det där till min farsa som blev slagen under större delen av uppväxten av sin alkoholistfarsa. Han fick däng som 5-åring när han försökte skydda sin mamma från att bli misshandlad. Det är långt ifrån det hemskaste min farfar har åstadkommit. Han var ett rövhål och han ska klandras för det.

#39 Hjälper det din far och dig idag, att klandra?

#40 Vad är det du vill få fram? Att vi inte får ha ont i själen av att bli lämnade/skadade av de som biologiskt ska bry sig om oss? Vi ska inte få ventilera det utan stoppa in det så djupt i själen att det ruttnar? 

Har jag gjort dig någonting under dina tidigare alias?

Jag startade den här tråden och nu har den totalt spårat ur!

Hå-hå-ja-ja…🤔

Ska vi inte ta och stänga den nu?

Näää här på Ensamhet skriver vi inte som Regnfru…."det luktar". Man ska bli uppmuntrad av att kommunicera med varandra här på Ensamhet. Känna att det finns ett stöd, om även bara digitalt. Inget som Får någon att känna sig kränkt eller förolämpad. Skulle det ändå slinka uren något dumt, backa direkt, utan disusion. "Böka dig" kan vara en härlig svensk dialektalt uttryck för, "att mucka", "att trigga", eller en akademisk variant "generera social friktion". Mer i klartext; skapa strid om ord och dess innebörd. Oavsett vilket, finns det bättre sätt att förhålla sig till VildaVittra.

Till ganska stor del är jag självvalt ensam, jag tycker om att vara ensam, men inte JÄMT och det tär verkligen att det inte finns nån där att dela tillvaron med när jag vill umgås. Skulle gärna umgås nån stund varje dag men det blir snarare några gånger i månaden, om jag har tur. Jag har några kompisar men vänner vette tusan om nån är. Det är ju ingen som direkt håller kontakten.

Den ofrivilliga ensamheten hanterar jag genom att försöka distrahera mej själv med spel, musik, film eller arbete på gården (bor på landet). Ibland funkar det att distrahera sig, ibland inte.

Jag kan även känna mej ensam när jag är i ett sällskap, om jag inte känner gemenskap.

Jag känner mig ensam på helgerna när min sambo vill umgås med sina vänner. Ingen hör någonsin av sig till mig.

Fredrikatak, varför föredrar Din sambo "sina vänner" framför Dig? Är Du inte viktigare för honom än "polarna"? Jag menar inte att vara elak, är bara nyfiken på hur Du ser på Er relation.

Det är troligtvis inte  sunt att bara umgås med sin sambo heller; -hoppas #45 av fredrikatak kan söka sig till andra människor via hobby eller att kontakta själv gamla vänner.

Har varken pojkvän eller vänner, enda kontakten jag har med andra är väl mina föräldrar. :/ Trivs med att vara ensam men det skulle vara skönt att kunna välja det. Att ha någon som har samma intressen som mig som man kan göra saker med ibland. Känner mig så onormal.

#48 Buppie
Jag känner mig också onormal. Jag tror faktiskt att jag skäms för att jag inte har några vänner. Ändå…jag trivs ju med att vara ensam. Men inte precis jämt. Ibland känns det som om jag skulle få panik i min ensamhet. Då brukar jag ge mig ut i skogen och gå. Det brukar hjälpa för stunden.

Onormal, och onormal? Ett bättre ord är "avvikande". Då blir alla mer eller mindre avvikande. Vi behöver inte ha eller gå omkring med "dåliga känslor", "fy och usch vad jag är onormal". Fattar Ni, ni ska inte jämföra Er med andra "avvikande" för att konstatera att Ni precis som dom är avvikande. Vi sitter i samma båt, det är bara så att vi på Ensamhet har ett lite annorlunda socialt engagemang. Lite ofrivilligt ibland och lite mer frivilligt andra gånger. Jag vill bara att Ni inte ska se ner på Er, bara för att Er situation är som den är.

Svår mobbning som barn för att jag var liten gav mig ett självförtroende i botten, som tonåring tappade jag tilliten till andra människor och bestämde mig för att leva resten av mitt liv i ensamhet. I 30 år intalade jag mig att jag ville vara ensam, jag smet undan i alla sociala sammanhang. De sista åren dövade jag ensamhetskänslorna med att tröstäta. Våren 2013 var jag en trött överviktig man som bestämde sig för en förändring, jag slutade att tröstäta och började styrketräna. Efter ett halvår, 18 kg lättare, bestämde jag mig för att jag inte ville vara ensam längre. Jag tog steget och berättade min 30-åriga hemlighet om att jag är homosexuell. Ett halvår senare har jag inte lyckats ta mig ur min ensamhet. Att inte hitta vänner att vara social med när jag inget hellre vill att få umgås och ha kul nu när jag vågar vara mig själv och kan slappna av är outhärdligt. Så ser min ofrivilliga ensamhet ut idag.

Välkommen till Ensamhet, Lilleman! Det är svårt att säga; gör si, gör så, så blir du inte ensam. Det är så många faktorer som påverkar "ofrivillig ensamhet". Social kontaktyta, personlig utveckling och mycket mer. Men om du hänger kvar här på Ensamhet, läser trådar om hur vi andra tänker och känner kommer du förmodligen se dig själv i ett nytt perspektiv. Nä, de är sant, det hjälper inte i det akuta skeendet. Men med tiden så…… Men som sagt; välkommen! Ps. Jag måste bara tillägga att Du har en stark sida att ta vara på. Du verkar vara en viljestark person med karaktär. Jag tänker på dom 18 kg:orna. Ds

#50  T-Johan, jag ändrar mig! Ordet ska vara "avvikande", det har du rätt i. Det känns ju inte så bra att känna att man är onormal. Avvikande tycker jag känns bättre.

#51 lilleman68, jag kan bara hålla med föregående talare! T-Johan brukar veta vad han talar om  😉. Du har gjort det jättebra hittills, och jag är säker på att det löser sig för dig med tiden.🌺

#50 Personligen tycker jag avvikande känns mer negativt än onormal. Är ju rätt subjektivt det där så beror ju helt på personen ifråga vad som skulle räknas som  att klanka ner på sig själv eller ej.

Skulle aldrig vilja vara normal själv, fy vad tråkigt säger jag bara! Sen att vissa bitar gärna skulle kunna få fungera bättre, men normal nej 😃

Begreppet "normal" användes i de äldre psykologiböckerna. Det komet sig av att man beskrev mänskligt beteende i ett normalfördelnings-diagram. Och sen bestämde man bara och sa att alla inom plus minus en sigma är "normala". Och resten är onormala, that's it. Men s var det någon "klurig skit" som såg att ingen av försöks personerna låg på mitten i diagrammet, med andra ord, ingen är "normal". Sen insåg den "klurige skiten" att, om man bestämmer att det är två sigma som gäller blir det helt plötslig fler som är "normala". Nääää, då är det mer korrekt att använda begreppet "avvikande" efter som alla är avvikande från noll sigma. Oftast skapar "onormal" en känslomässig tröskel som ska övervinnas. Och det är ingen bra psykologi. Om man talar om avvikande blir det mer en backe att gå upp för. Och varje steg man tar mot "mindre avvikande" är berömvärt och ska uppmuntras. Om en person inte kommer enda upp på backen gör det inget, för personen anstränger sig att gå åt rätt håll. Och det är det som är poängen och berömvärt. För ingen annan har kommit upp och står på backens topp, utan vi är alla på väg upp.

#55 Det där (andra halvan) känns som ett rätt konstigt synsätt enligt mig. Menar du att vi alla borde sträva och uppmuntras till att bli mer lika varandra? Som sagt innan, fy vad tråkigt det skulle vara. Problemet enligt mig är inte att det finns de som är mer avvikande än andra, problemet är att de som är mindre avvikande har väldigt liten förståelse och respekt för dem och konstant försöker tvinga dem att bli mer som de själva.

Folk borde istället uppmuntras att bli mer som de själva vill (så länge det inte skadar någon annan så klart), vare sig det nu betyder att gå upp eller ner för "backen". Eller så har jag bara helt missförstått din liknelse 😛

Njaä….vet inte riktig hur jag ska svara dig. Att uppmuntra människor att bli mer lika varandra……mindre avvikande kanske. Men det är viktigt att förstå att vi blir inte "likriktade" bara för att vi jobbar med vår personlighet. Sen är det så att om någon har ett beteende som är avvikande men inte upplevs som en begränsning/hinder i dennes liv, finns det ingen anledning att gå vare sig upp eller ner i backen. Det vi kan vara helt säkra på är att vi aldrig kommer att bli en kopia av någon. Samtidigt när vi summera våra beteendens avvikelser så blir vi skapligt lika varandra. Vår kultur, uppväxt miljö påverkar oss mer än vad vi vill tro. Men jag håller med dig om att "dussin personer", personer som försöker "kopiera" andras utseende och beteende är behov av terapi för att hitta sin egen "beteende profil". Många ofrivilliga ensamma kanske borde se över och justera sin "beteende profil". Kanske en lite enkel justering mot att vara observant på andras behov, skulle bli ett socialt megalyft. Ps Det blev en riktig förläning det här, hoppas ni inte kastar ut mig. Ds

Jag älskar att vara ensam - tycker det är jätteskönt - när jag valt det själv. Hatar att känna mig utanför och inte ha någon att vara med. Jag har inga kompisar. Förlorade de två jag hade efter nian. Men det kändes lika bra då jag inte alltid trivdes bland dem heller. Då jag aspbergers pratade jag knappt med dem och jag har skitsvårt för att kontakta människor. Kan inte starta samtal - vill prata men det GÅR inte (lite autism på det) - också vet jag inte hur jag ska hålla igång ett samtal då jag inte vet vad jag ska prata om. Blir också nervös och brukar sluta med att jag går därifrån och de märker det knappt. Har inte haft några vänner på något år nu men ska börja på en ny skola i höst och dessutom vill jag börja på två sporter till hösten. Har ju inget liv då jag bara sitter ensam på mitt rum.

Jag är ganska mycket "self-made" emsam, det vill säga jag drar mig undan. Ibland älskar jag att vara ensam, men ofta så tror jag att ingen vill vara med mig och bara är med mig för att vara snälla, och då drar jag mig undan för jag vill inte vara jobbig , de jag tycker om ska få slippa mig:/ Jag känner mig ibland väldigt mycket mer ensam med människor än när jag är själv. Tror inte många ser mig som ensam, jag är storasyster till snart nio. Men… alla i familjen har sina bästa kompisar utom jag som är äldst och utanför :( Kan bli avundsjuk på mina småsyskon som är så nära varandra.

Jag funderar på om vi är flera här som är HSP-människor? (Highly Sensitive Person). Vi orkar inte riktigt med människorna runtomkring oss, utan söker stillhet och avskildhet. Jag vet att jag själv är HSP, men när man läser flera av inläggen så slår mig tanken att det nog är flera här som är det. Vad tror ni om det?

#60 Beror på hur du ser på HSP. Har Aspergers själv och som jag ser det är HSP/ASD/AD(H)D etc olika grader och varianter av samma grej, så om man tänker på det sättet har du säkert en poäng. Just känsligheten, både sinnesmässigt och emotionellt återfinns ju i en mängd olika "bokstavskombinationer" och är ju något som väldigt ofta kan leda till ofrivillig ensamhet skulle jag tro.

(min poäng om någon är väl mest att inte begränsa sig till ett enskilt godtyckligt stycke bokstäver som så utan snarare se till helheten, även om jag vet hur lätt det är att identifiera sig med det man själv "har" och tolka in det överallt man kan)

#61 Jo det är nog så, tyvärr. Ibland brukar man ju säga; "en olyck kommer sällan ensam". Och så är det i dessa sammanhang också. En studie som jag läse från universitetet i Uppsala, peka ut depression som den största orsaken till "ofrivillig ensamhet". Aspergers, adhd och liknade funktionshinder hamna betyglig längre ner på listan. Det kanske verkar konstigt, men sociala funktionhinder som orsakas av depresionen är ganska många. Och det gör att bl.a. aspergers mfl kommer en bit ner. Men det viktiga är som Ni själva lyfter fram, det är ingen isolerad diagnos som gör oss ofrivilligt ensamma.

#62 Heh, hade egentligen tänkt mer att man inte bör tolka in en enskild kategori (vill inte säga diagnos, då ju HSP inte är en sådan) i andra människor på det sättet, då det finns så mycket mer som också kan vara förklaringen. Men att inte snöa in sig för mycket på enskilda kategoriseringar/diagnoser överhuvudtaget är också en viktig poäng.

Sen just när det kommer till depression blir det ju fort väldigt svårt att säga nåt säkert. Blir lite hönan eller ägget, ensam pga depression eller deprimerad pga ensamhet, vad kom först? Lägg då till alla sorters övriga problem såsom psykisk sjukdom, funktionshinder eller dåliga erfarenheter som kan leda till både sociala svårigheter och depression så blir det nästan omöjligt att säga nåt säkert.