Det ger mig inte särskilt mycket att umgås med andra människor. Jag sitter och ler och nickar med pliktskyldigast. Men gud så skönt när jag är hemma själv och kan vara mig själv HELT igen. Därför är jag ensam oftast. Tyvärr finns det dagar på året när man "ska" umgås med släkt t.ex. Dessa dagar tycker jag är jobbiga. Jag är inte mig själv bland folk. Det är bara jobbigt att behöva umgås och vara social.

Känner att jag inte kan vara mig själv runt andra människor. Umgås gärna med min familj och någon av de riktiga vänner jag har, men helst under korta begränsade stunder. 

Har aldrig haft ett förhållande med någon och tror faktiskt inte att jag skulle klara av det heller.

Jag har varit mig själv, det gjorde mig mobbad och ensam. 
Oskyldiga människor som trycks ner för dom andra skall roa sig med något, fuck it.

Jag vet inte hur man skaffar vänner. Jag vet inte hur man kommunicerar med folk. Jag känner att ingen skulle vilja vara med mig ändå för det finns andra enklare människor.

#3 Jag har gjort samma sak, och det resulterade i samma sak. Det finns endast en människa som verkligen accepterar den jag är, och det är den bästa vännen jag någonsin kommer att ha!

#4 Känner likadant som dig också.

Ha ha, håller med eremiteen. Släktträffar och dylikt kan man vara utan. Man sitter bara i ett hörn och tänker kan jag dra nu eller måste jag stanna ett tag till. Stannar några minuter till med konstgjort leende…😮

#3 Sluta inte att vara dig själv bara. Jag tycker det är bättre att va sig själv och ensam än en plastdocka i mängden.

Jag är ensam för att jag aldrig går ut bland folk. Lär jag känna någon så är jag inte tillräckligt bra på att hålla kontakten så dom flesta faller bort.

Blev inlagd på behandlingshem rätt länge och bytte skola efter, under den tiden så slutade alla att snacka med mig och ingen ville vara med mig efter det heller..

Jag vill inte vara ensam.. Men man har inte så mycket val ibland

#8 Sådana vänner är inte värda något ändå… Det är dom där sällsynta som står vid din sida i vått och torrt som är värdefulla.

#4 Det hade inte varit så svårt att kommunicera om man fick vara mer rakt på sak med vad man vill göra, inom alla områden. Håller du med?

Min energi sugs ur mig när jag umgås. Att bara ens prata kan vara jobbigt….jag får liksom ta i för att orka att få fram lite prat. Ofta när jag är i en grupp människor ( familj eller vad som helst ) så glider jag gärna iväg till ett ställe där det är nåt jag kan sysselsätta mig med….vispa i en sås…..pilla med mobilen….ja någon slags avledningsmanöver. Jag blir oerhört nervös bland folk….även familj. Tårna kröker sig - så spänd blir jag. Får ångest dagen efter jag umgåtts för jag tänker - hur uppförde jag mig ? Vad sa jag egentligen? Jag har en fantastisk förmåga att säga underliga saker i min spändhet och vara väldigt högljudd. Kan säga opassande saker bara för att pressa fram något. Usch vad jobbigt det kan bli : O

Ja precis så kan det vara Kram. Det allra bästa är om man är i en grupp där man är accepterad och kan dra sig undan medan andra sköter den sociala delen. Det finns en studie som påvisar att vissa människor har lättare att fungera i en "betjänande" roll. Och andra är "utåt agerande". Men som grupp behövs båda för att gruppen ska fungera bra.

Så kan jag absolut tänka mig att det är : ))

Jag hade några vänner och vi festade och hade det hur bra som helst.

 Jag rasade ihop, gick in i väggen och vips så försvann dessa få vännerna. 

Nu har det gått 11 år och vänner är långt borta. Jag har min sambo och mina barn, men önskar att det fanns någon mer. Har lite kontakt med en vän men det känns som om det bara passar att träffas när personen vill ha något utav det. 

Har fått kontakt med den som var min allra bästa vän via FB men person verkar inte vilja träffas då jag har försökt.

Kan vara ärlig att jag saknar en vän även om jag också kan känna att det är så skönt att vara ensam. Men en vän att få prata med igen utan barn omkring oss är något jag har längtat efter i flera år nu, och vet inte hur jag ska ändra på det.

# 15  Känner igen mig i det du säger om att du gillar ensamheten men att ibland vill du ha någon att prata med. Jag förstår dig i hur du menar. Jag kan stundvis också sakna att ha någon att göra något med. Var ute och promenerade innan i skogen och tänkte just det  - " nu önskar jag att jag kunde säga till någon bredvid mig att se så fantastisk skogen ser ut " . Jaa ibland vill man även som eremit ha någon bredvid sig. Någon man kan vara sig själv med. Men det är inte lätt. Alls.

# 12. Känner igen mig i din situation. Värsta som finns är julafton. Släkten är samlad för julmiddag. Dom sitter i köket och skrattar och har kul, vad gör jag…ligger på soffan och kollar på Kalle Anka. Har inget säga känns det som, vill bara hem och kolla på film. Julfirandet är över och jag kommer hem, slänger mig på soffan och kollar på en film. Ibland så är ensamheten så underbar.

#17 Jag gör precis som du på jul : )) flyr hem till soffan efter firandet på jul och kollar film. Längtar hela dagen efter att få se "Tomten är far till alla barnen" i min ensamhet och bara få andas och vara.

#11 Ja om man kunde skippa allt värdelöst kallprat som man tydligen måste prata för att ens få lära känna någon.

Jag är för mogen för alla småbarn i min skola -.- Det är väldigt irriterande att inte ha några riktiga vänner man kan lita på. Hittils har jag alltid haft vänner som är minst 2 år äldre än mig inte att tala om killar det borde vara minst 4 år äldre. Jag gillar att vara med mig själv men det är så sjukt irriterande utan riktiga vänner…

Jag vet faktiskt inte varför, eller vad som hände med min vän. En dag var hon bara borta, blivit någon annan. Vi hade varit oskiljaktiga vänner i sex år och ingen kunde ändra på det- förutom hon. Nu har jag "nya vänner" som bara lämnar mig i skicket och som fått mig att bli någon jag inte är, som om jag inte dög som jag var. Byter nu skola och hoppas det ska bli bättre. Men deprimerad eller så är jag inte, djuren och familjen är allt för mig och det är dom som får mig att kunna vara glad utan att känna mig ensam, för ensam är det sista jag vill vara, jag är inte en "ensamvarg" av vilja.

Jag skyller mycket på min sociala fobi. Men troligtvis är det oxå för att jag alltid har svårt för att förstå människor, kan inte rikigt läsa kroppspråk särskilt väl. Trivs bara med folk som inte spelar roller, utan är sig själv, kan förstå dem så mycket bättre, och folk som är öppna om allt.

Jag är ensam dels motvilligt för jag längtar verkligen efter en tjej att älska, men dom få jag har träffat har uteslutande haft en ryggsäck modell hockeytrunk med gammalt elände och psykiska sjukdomar/självmordsförsök så det har inte funkat att leva tilsammans tråkigt nog. och dels är det självvalt då jag älskar skogen och stillheten som man upplever sittandes på en sten och blickar ut över en sjö eller varför inte ett fjäll. jag har gått in i väggen en gång och en gång väldigt nära så därför behöver jag en hel del ensamhet . som ni skrev om julen att det är en hemsk högtid, jag kan inte annat än att hålla med om det för plastigare högtid får man ju leta efter. Mvh Per

#23 Jo tyvärr har har jag delvis samma problem, man vill verkligen har någon, för att få utlopp för all kärlek man har. Den lyckliga tjejen som en dag kommer att upptäcka att jag faktiskt existerar och faktiskt inte är så tokig, kommer finna sig vara extremt älskad och uppskattad.

Folk tycker jag är annorlunda, läskig och äcklas ofta av mig. Trivs mycket bättre själv och hatar att vara med folk. Föredrar att sitta hemma eller vara i någon skog med bara min hund som sällskap.

Jag vill inte vara ensam :( Umgås med mig!

#26

Synd att du bor i Göteborg 😕