Jag blir galen...
För en tid sedan satt jag och drack kaffe på en uteservering, när en kvinna gick förbi på gatan. Våra blickar möttes kort. Hon hade ett ganska alldagligt utseende. Kort sagt, hade det bara varit utseendet, hade jag antagligen inte reagerat. Men det var nåt mer. Nåt jag inte kan sätta fingret på. Utstrålning, hållning, "DET"? You name it.
Oavsett vad det var, så sitter bilden av henne som etsad. Bilden är lika tydlig som om hon stod framför mig. Jag är nästan 50 år, och börjar känna mig som en hormonstinn 16-åring. Jag får inte bilden av henne ur huvudet. Jag reagerade så snabbt, att jag hann inte notera hur hon reagerade innan hon var borta.
Jag bor i en ganska stor stad. Stor nog att det är helt normalt att aldrig ha sett henne förr, även om hon råkar bo här. Om jag hade den minsta aning om vem hon är, hade jag inte tevkat att se till att våra vägar korsades igen. Om inte annat, så för att få sinnesfrid. Jag skulle hellre bli avvisad än att inte veta. Detta är verkligen skitjobbigt.
Jag söker inte några särskilda råd här, utan jag behövde bara skriva av mig lite.
Vad härlig känsla, synd att du inte vet vem hon är! Hoppas att du hittar henne igen, oavsett hur det slutar. :)
Du får nog bli stammis på uteserveringen 😉Kanske kände hon likadant och undrar vart hon kan få tag i dig? Häftigt att sånt kan hända, hoppas verkligen du möter henne igen!
#1 Jo, det är en skön känsla. Men samtidigt frustrerande, eftersom jag dels inte vet om hon ens noterade mig, dels inte har en aning om vem hon är eller var hon finns.
#2 Jag har redan varit där ett par gånger till. 😉 Och jag har inte tappat hoppet om att springa på henne igen, för som sagt, även om det inte skulle vara ömsesidigt, skulle ett avvisande vara bättre än ovisshet..
#4 Det är ju svårt att veta innan jag är där.
Starta ny diskussion