Känns som att jag utnyttjar min pojkvän
Det känns som att jag utnyttjar min pojkvän bara för att jag är ensam.. att jag är tillsammans med honom för att kunna vara med honom och hans vänner.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte ens varför jag skriver detta. Jag mår dåligt utav min pojkvän samtidigt som jag behöver honom. Jag älskar honom, men jag vet inte om det är på den nivån eller om det bara är som kompis. Jag vet inte längre, jag har inte den blekaste. Jag är svartsjuk när han umgås med andra tjejer och det känns som de kommer ta honom ifrån mig men samtidigt vet jag inte om det är för att jag är rädd för att förlora honom eller om det är för att jag är rädd för att bli ensam igen… Han är det största stöd jag har och jag vet att han verkligen älskar mig, men jag vet inte om jag längre kan besvara de känslorna. Vad är det med mig??
Jag tror inte jag orkar mer snart. Jag har precis börjar prata hos en psykolog och ska dit i morgon igen men jag vet aldrig vad jag ska prata om för tar jag upp speciella känsliga ämnen så börjar jag alltid att gråta och därför känns det så oerhört jobbigt att prata….
Kan vara bra att veta att jag är 16, han 21 och vi bor under samma tak därför att vi är styvsyskon (inga biologiska syskon) och jag vet inte hur jag skulle klara av att se på honom när jag vet att han också mår riktigt dåligt :(
Vad ska jag ta mig till? Jag bryter ihop snart…
det låter som att du skulle behöva bygga upp dig själv och ditt eget liv och växa dig trygg i det innan du har en seriös relation med någon pojkvän.
Annars kommer det ju bli väldigt jobbigt i längden för er båda två. Ju längre tiden går och du "lever på" hans kompisar etc så förlorar du ju mer av dina egna och ditt eget liv liksom.. ju längre tiden går desto mer kommer du ha tappat kontakten med de vänner och bekanta som ändå finns i din omgivning och desto jobbigare blir det att börja om och bygga upp nytt.
Du behöver givetvis dina egna vänner och dina egna intressen och bygga upp din egen självkänsla för att må bra i grunden och i längden. :)
Medarbetare på Fågelmatning, Djurparker, Vilda djur och Politik i fokus.
Känner igen det, så var jag i början(jag var alldrig ihop med någon men jag trodde jag var kär i en jävla massa killar men kom på efter ett tag att jag bara var ensam och ville ha någon som fanns där och hjälpte mig)+ att jag tror nog att det är så för dom flesta att dom tror dom är kära och blir ihop med någon men så funkar det kanske inte för att det är hjälp och inte kärlek dom är ute efter, sen kan det ju funka iallafall!
Jag är inte jättebra på sådant men du har inte testat att snacka med honom då? Hur tror du han skulle reagera om du snackade med honom och berättade hur du känner?
Jag tror egentligen ni söker varandra för att ni känner er ensamma.
Jag tror också ni utnyttjar varandra så det blir jämt i slutändan.
Det är okej att ta upp detta med din psykolog. Han/hon finns där för att lyssna och ge dig råd.
-
![[Yllhilda]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Eftersom ni bor under samma tak och att du inte har en egen umgängeskrets kan det bli så intensivt att du stirrar dig blind på situationen. Ta några steg tillbaka, försök hitta något som bara är ditt. Ibland kan det vara så enkelt att du bara behöver känna dig mer oberoende för att resten ska falla på plats.
En psykolog kan vara bra för att lätta på ditt hjärta. Det kan ta ett tag innan du känner dig bekväm att öppna dig för denne, men låt det ta sin tid, berätta gärna för denne att du har lite svårt att prata om det som är jobbigt.
Starta ny diskussion