Ensamhet, sorg, rädsla, svek, kärlek
Hej, alla ensamma.
Jag har ett väldigt jobbigt problem med många komplexa orsaker bakom så jag börjar väl med den sedvanliga ursäkten om bitterheten och den enorma längden på detta inlägg. Jag är bara väldigt ledsen ikväll och jag behöver skriva av mig innan jag går sönder…
Bakgrund
Jag har aldrig utnyttjat eller gjort någon annan illa med mening. Jag har alltid mått jättedåligt om jag gjort någon illa och gjort allt jag kunnat för att göra det rätt igen. Människor runt mig har tyvärr inte betett sig likadant och jag kan inte förstå det. Under hela min uppväxt kände jag mig utanför och mindre värd. Jag har varit mobbad, misshandlad, sviken och utnyttjad på alla sätt det går. Jag har bara tagit emot allt, men jag har aldrig aldrig slagit tillbaka…
Jag fick bevittna hur min morfar tryckte ner min amalgam-sjuka mor. Allt var alltid hennes fel. När jag gjorde något fel så fick jag höra av familjen att allt var hennes fel. När pappa söp och förlorade jobbet så var det hennes och mitt fel. När jag var tonåring och inte mådde bra, så var allt hennes fel. Så många gånger jag har stått inlåst i rummet, slagit på väggarna och skrikit att de ska sluta bråka. Så många gånger hon försökt att ta sitt eget liv. När jag var 6 år så hade mamma ensam vårdnad om mig. En dag kommer pappa och hälsar på och vi åker ut med bilen. Vi hälsar på hos en familj med två barn. Sen… lämnar mamma och pappa mig där utan att förklara varför. Jag minns än idag hur jag stod i köksfönstret hela natten och väntade på att de skulle komma tillbaka… övergiven!
Mamma hade skrivit in sig på psyket och vägrat att lämna vårdnaden till pappa. Jag hade hamnat i en fosterfamilj, som var mer intresserade av pengarna än av att hjälpa mig. Borta från familjen, borta från de få kompisar jag hade… ensam och övergiven! Om jag fick en present från min mamma de få gånger vi träffades, en present som hon lagt sina allra sista pengar på för att hon inte kunde vara där, så var det inte mina saker längre när jag hem till fosterfamiljen, det togs från mig och gavs till deras barn.
På något sätt och vis så tog jag mig igenom det, skoltiden, ensamheten och all smärta. Vid tio års ålder flyttade pappa till samma område, han fick vårdnaden och jag flyttade dit. Jag kunde behålla de få vänner jag hade ett tag. Vid elva års ålder flyttade vi till farföräldrarnas villa i en liten by med 200 invånare. Som vanligt blev det jobbigt direkt… Jag började högstadiet och det fortsatte som vanligt… men som är vanligt vid den åldern så upptäckte jag något hemskt… tjejer.
Det är här mina problem börjar
Blev helt sjukt kär i en tjej i klassen. Gick runt så i tre års tid, men med mina erfarenheter att ha fått höra hur värdelös, ful och dum jag är hela livet så vågade jag inte försöka mer än att bli kompis med hennes kompis. Min enda och bästa vän försökte hjälpa mig… trodde jag! Han gick bakom ryggen på mig och de blev tillsammans i slutet på nian. Sviken! Började gymnasiet efter sommaren och en klass på 30 personer spreds ut… Endast två personer från den gamla klassen hamnade i den samma klass - jag och hon. Suck! Give me a break!
Jag började träna styrke, taekwondo och karate. Fick några nya vänner, fick lite självförtroende, började hitta mig själv för första gången. Började tro på mig själv, började leva trots att jag fortsatte att bli överkörd av utnyttjande och egoistiska personer i min omgivning (allt för ofta av motstående könet).
Vid 19-års ålder flyttade jag hemifrån, tog mig bort från Norrlandsskogen. Jobbade på ströjobb tills jag fyllde 20 och började plugga på universitet. Under det följande året hade jag (genom en gemensam vän i Luleå) lärt känna en tjej i Stockholm. Under den tiden hade jag byggt upp så djupa känslor, så mycket känslor utan att jag förstod det själv. Var så van vid att låsa in alla känslor att jag inte insåg vad jag kände. Till slut berättade jag för henne, men hon hade redan förstått… det slutade med att jag bodde hos henne i Stockholm en hel sommar under 6 veckor. När jag kommer hem så skickar hon ett SMS om att "det var ju bara en kul grej". Två veckor senare hör hon av sig och säger att hon ska hälsa på sin kompis i Luleå och undrar om jag vill hämta henne på flygplatsen så "vi kan prata lite". Jag får naturligtvis upp hoppet, men hon dyker aldrig upp, får inte tag på henne förrän hon hör av sig dagen efter. Hon säger att hon är hos Peter! "Vilken Peter?" undrar jag. Då visar det sig att alla gånger hon varit uppe i Luleå och "hälsat på hos sin kompis" så har hon varit med Peter. För första gången i mitt liv så får jag nog, för första gången så tänker jag inte bara stå där och ta det. Jag ber henne dra åt helvete. Utnyttjad!
Då börjar det, då börjar helvetet. Hennes vänner (som jag känner lite) börjar skriva till alla mina vänner online, de skickar brev till min familj, de förföljer mig och sprider lögner om att jag har utnyttjat henne sexuellt. Mitt i allt detta försöker min mamma ta livet av sig för 4:e gången. Vid Jul träffar jag en fantastiskt go tjej. De fortsätter och ringer även till henne, men hon förstår vilken typ av människor de är och ber de fara och flyga. Jag är fortfarande väldigt rädd vid det här laget och det dröjer fram till midsommarafton innan vågar lita på och släpper in henne i mitt liv. Morgonen efter ringer mamma och berättar att pappa är död, den enda person jag kunde prata med. Han hade 3.8 promille, fallit och kvävts av sina egna spyor, han hade dött ensam, ensam. Först då slutar de trakassera mig. Då hade jag fått mitt straff.
Det blev på och av med den här nya tjejen efter det. Jag hade för mycket att bearbeta och hade aldrig fått lära mig att hantera känslor och aldrig fått känna någon trygghet. Det tog nästan fem år av skuldfyllda mardrömmar att ta mig igenom pappas död. Under den tiden försökte mamma ta sitt liv igen och jag fick diagnosen PTSD. Det blev inte bättre av att farmor beskyllde mig för pappas död. Till slut började jag leva igen, hittade tillbaka till den här tjejen och livet började se bra ut igen. Då dör hennes 18-åriga lillasyster i hjärninflammation! Vi håller ihop ett år till, ett år av bara tårar, bara vänskap, bara överlevnad.
På något sätt får jag styrkan att börja om. Träffar en tjej från ingenstans. Jag gör saker som jag aldrig gjort tidigare - gick fram till henne mitt i butiken där hon jobbade med ett dussin kunder i kö och bara sa att hon var fantastiskt vacker (ja, jag vet - pucko, men det var kul). Vi dejtade i fem månader, hon hade halva sitt hem hos mig, men hon betedde sig undvikande ibland. Till slut fick jag höra om någon Stefan av vänner i grannstaden. Jag konfronterade henne och svaret var "Det är min pojkvän sen två år tillbaka!". Jag försökte förklara att så kan man fan inte bete sig, och när hon hade slut på dumma ursäkter och bortförklaringar så får jag veta att "hon får göra så för att hon är tjej". Varpå jag ber henne dra åt helvete. Ensam och lurad igen!
De sista 5 åren
Jag fortsatte att jobba på skitjobbet jag hade i ett och ett halvt år tills jag till slut sa upp mig. Flyttade till Stockholm och började jobba på ett dataföretag. Efter att nu ha varit helt avstängd och helt innesluten i en känslolös bubbla i över två och ett halvt år så började jag flirta med en kvinnlig kollega. Nu till grejen… hon svarade på mina tafatta blyga försök. Hon visste precis vilka knappar hon skulle trycka på. Hon visste precis hur hon skulle trigga mer av min uppmärksamhet, utan att det egentligen hände nåt. Hon förstod vad jag kände innan jag gjorde det själv (som vanligt). Så min lilla förälskelse blev något mer; det blev hopp och ljusglimten i min tillvaro som gav mig styrka och vilja, hoppet att någon faktiskt kan tycka om mig också. Vid det laget hade hon nog listat ut att jag var osäker och inte världens mest sociala och positiva människa, men jag brydde mig inte. Jag ville vara nära henne, utan att inte vara klängig, för att det kändes som att hon brydde sig och gillade mig. Jag skulle ha sagt vad jag kände och förväntade mig redan då men de få gånger jag har sagt vad jag känner har jag bara blivit utnyttjad på grymmaste sätt så det har blivit väldigt svårt för mig att våga uttrycka känslor och det slutar därför ändå alltid med att jag blir sårad, ännu mer osäker och förlorar ytterligare en bit av mig själv.
Under en företagsfest tar vi en promenad och hon gör en sån där sak som man inte ska göra med någon man vet har känslor för en. I den sinnesstämning jag befann mig i då så hade hon lika gärna kunnat säga att hon tyckte om mig också! Min enda tanke var då: "jag kommer att bli sårad, igen", så jag stängde av. Försökte förklara helgen efter hur jag kände och fick naturligtvis veta att "jag förstod det men jag gillar dig inte på sättet du gillar mig". Skitsnack! Egotripp!
Fallet och bitterheten
Slutade med att jag kraschade totalt. Låg hemma och skrek på hjälp tills grannen ringde polisen, hade dödsångest. Hoppade ner på spåret i fyllan och vaknade upp med poliser över mig. Sitter på toaletten på jobbet med rakbladet och gråter i timmar. Jag gjorde misstaget att våga ta det absolut sista av mitt hjärta som levde, ljusglimten och hoppet jag hade kvar och se det slockna. Det sista som bar mig var nu borta, och jag med det - jag föll, jag föll längre än jag någonsin fallit och det fanns ingenting kvar som kunde rädda mig. All min smärta och sorg som andra orsakat riktades mot henne. All min bitterhet och sårade känslor jag aldrig kunnat förlåta lades på henne. All frustration över att vara tillbaka där jag var för 10 år sedan lades på henne. Till slut blev mitt hjärta en svart klump av sorg och ilska och allt jag kunde göra för att inte säga eller göra någonting jag skulle ångra senare, allt jag kunde göra för att över huvud taget överleva var att stänga ute alla människor och alla känslor. Mitt i detta försökte min mamma ta sitt liv, igen!
Det tog 16 månader innan jag öppnade mig och pratade med någon om det. Stod i kontoret och bara skakade och kunde inte röra mig tills en gemensam vän tog tag i mig och satt sig ner och pratade med mig och allt bara brast. Till slut, en månad senare så satt jag och hon oss ner i ett mötesrum och pratade i två timmar. Hon hade förstått vad jag kände men kunde inte erkänna varken det eller att hon var för upptagen med att ha kul… Jag är så less på att få höra att "det är ju bara en kul grej" eller att "man får göra så" eller den dummaste ursäkten av alla, att "kärlek är en kär-lek". Bara för att det inte är viktigt för dig så betyder det inte att det inte är viktigt för mig! Det är kul tills det inte är en lek längre. För mig är det ingen lek! Ja, och det är lätt att göra som man vill mot andra människor om man aldrig igen behöver träffa personen man gjort illa. Hon hade ingen aning hur hon skulle bete sig när hon var tvungen att möta min sorg på jobbet varje dag…
Men nu hon är överallt, hon ska vara vänner med alla, hon ska vara med på allt. På två års tid så har jag inte kunnat vara med på någonting överhuvudtaget med mina vänner och kollegor bara för att hon är med på alla fester, alla tillställningar. Hon är fortfarande med på fredagsölen på kontoret fast hon har slutat och jobbar någon annanstans. Är grillfest hos en kollega i helgen, men jag kommer att sitta ensam hemma, som vanligt, för att hon är där. Låt mig vara, låt mig vara ifred, låt mig läka, låt mig glömma, låt mig växa, låt mig hitta mig själv igen!
Jag är så fruktansvärt ensam. Jag orkar inte vara social. Jag kommer aldrig mer att lita på en annan människa. Går och väntar på att någon ska förråda mig igen, väntar på att mamma ska dö. Kommer aldrig mer att släppa in någon igen. Har varit helt ensam i fem år nu och kommer att vara ensam resten av livet… När pappa dog så dog jag också!
Jag har inget smart och bra att säga, förutom att det finns hopp. Jag hoppas verkligen att du förr eller senare hittar det hoppet inom dig själv och vågar leva igen.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
Jag vet inte heller vad jag ska säga. Ingenting kommer få dej att må bättre. Men jag känner igen många av känslorna du har. Känner igen mej i bli sviken gång på gång och känna hur man försvinner mer och mer för var dag som går. För min egen del har jag gett upp kärlek totalt jag håller mej för mej sej för det är det jag vet hur man gör. Jag vet inte hur man hittar kärlek o om det nu skulle hända så skulle jag nog vända o springa för jag vet inte hur man hanterar det.
Förhoppningsvis blir det bättre en dag men jag kan inte säga när denna dagen kommer.
Om du vill så får du gärna PMa mej om du vill prata. Jag är bra på att lyssna men kanske inte komma med så mycket råd dock. Men ibland är det skönt att bara häva ur sej allt till någon.
Kram
Förfärligt var det jag spontant tänkte. Känner som de andra som svarat - vad säger man - hur "trösta". Hoppas att du hittar ett andningshål här på ensamhet och att det/vi kan hjälpa genom att du bara vet att vi finns och känner med dig. Att få skriva av sig kan också hjälpa mycket genom att man kan "tömma det svarta hålet". Det som är satt på pränt glöms inte bort men är s.a.s. lättare att bära på något sätt.
Har inget bra att säga, annat än att konstatera än en gång att jag uppenbarligen inte är tjej, för jag kan Verkligen inte fatta hur dom där tjejerna du träffat tänkt och menat..
Kärlek är det viktigaste vi har här i världen, att degradera det till lek… fult. :(
Det jag slås av är att du är Stark. Så många gånger du har rest dig och kommit vidare i ditt liv trots dina motgångar.
Jag Tror på dig. :)
Hej alla. :)
Som Fialotta89 skrev: "Jag vet inte hur man hittar kärlek o om det nu skulle hända så skulle jag nog vända o springa för jag vet inte hur man hanterar det."
Grejen är det att jag har aldrig fått ett förlåt. Det kostar ingenting för *dig* men för mig betyder det allt!
#5 Du kommer förmodligen aldrig få ett förlåt. Ju tidigare du kan acceptera att det ligger på dem och inte dig ju tidigare kommer du kunna bearbeta det och gå vidare.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
#6 Jag tror du har rätt i det. Jag har börjat inse det. Men hur går man vidare utan att ha kunnat förlåta och hur förlåter man utan ett förlåt? Jag har fastnat i en ond cirkel och jag vet att det inte behöver vara så här. Är bara så frustrerad att ska vara så här år efter år efter år.
Jag har funderat på att flytta igen, byta jobb och bryta med alla bara för att kunna gå vidare. Men jag vill inte, inte den här gången! Jag är så less på att fly, less på att ge upp, less på att låta andra trampa ner mig och bestämma över mitt liv.
Vet inte hur jag ska göra just nu. Jag skulle kunna be henne dra, jag skulle kunna slänga ut henne om hon dyker upp, jag skulle kunna bryta med de vänner som bjuder med henne på allt (fast de vet hur jag mår när hon är med)… men då har jag ingen kvar, skulle förlora alla de få vänner jag har… vet inte vad jag ska göra för att gå vidare och våga gå ut genom dörren och leva igen!!!
#7 Försök komma ihåg att det ligger på dem och inte dig. Det är de som gjort fel, behandlat dig fel, och betett sig illa. Det är deras problem. Försök hålla huvudet högt och påminn dig själv om att du är värd bättre, mycket bättre, och att gå vidare betyder inte att man måste förlåta. Jag har inte förlåtit alla de som gjort mig illa, men jag har ändå gått vidare. Man kan bearbeta och lägga det bakom sig utan att för den delen förlåta vad människor gjort.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
ja grät innan jag ens läst hälften=( fyfan ja vet inte vad annat ja kan skriva faktiskt
spirit of godness spirits of light. protect us from all plight
Förlåta utan ett förlåt kan vara jättesvårt och ta väldigt lång tid innan man kan göra det. Men man kan inte hålla fast vid saker som sårat en resten av livet heller. Den enda som lider av det är du själv.
Tiden läker alla sår säjs det men ofta blir det ärr kvar. Man får försöka lära sej leva med ärren, på ett eller annat sätt för sin egen överlevnad.
Ta avstånd från vänner är inget bra alternativ, då står man som du skriver ensam kvar. På något sätt får man lära sej att acceptera det som varit o försöka gå framåt. Kärlek är det mest ologiska man kan ha med o göra, man kan tyvärr inte styra detta. O på vägen till att hitta rätt får man ofta ta emot många smällar.
Förlåta utan förlåt brukar inte vara så svårt för mig. Jag anser att människor som inte ber om ursäkt för sina misstag är hemska saker - därav är jag bättre utan dom i mitt liv, och dom är inget värda som människor.
“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”
-Stephen Hawking
#8 #10 #11 Fast just nu är det inte själva förlåtelsen som är det jobbiga. Nu är det alla vänner som ser mig lida, som ser hur dåligt jag mår när hon är med, som vet varför jag mår dåligt och i alla fall så tar dom med henne på allt.
Ta t.ex. en vän/kollega på jobbet som bjuder med henne på alla fester. Han bjuder henne före mig, sen frågar han mig om jag vill följa med och avslutar meningen med "…men hon är med så du vill nog inte!". Måste han då bjuda henne överallt när han vet? Varför kan han inte säga nej till henne? Fattar han inte eller vad? Han har försökt få tag på mig sedan i söndags och kan låtsas som att allt är som vanligt på jobbet, han vet att han är på väg att förlora mig som vän…
De ser ju att jag dör lite för varje dag som går. Jag får kniven i bröstet varje helg. Allt jag vill är att få läka och komma över, träffa vänner och ha roligt utan att vara på helspänn och må dåligt för att hon kanske är där! Men de vill inte se!
#12 Det är tyvärr inte ovanligt att det är så. Jag är hellre ensam än att ha det så. Det finns bättre saker jag kan göra av min tid, liksom :)
“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”
-Stephen Hawking
#13 Ja du, så kan man ju tänka, men det är inte särskilt produktivt och är just det jag inte vill.
Man kan inte göra sig av med alla människor runtomkring varje gång man känner sig sviken. Det är ju ekvivalent med att låsa in känslorna och springa därifrån… det spelar ingen roll hur fort man än springer, till slut så kommer all smärta ikapp och då sitter man där helt ensam… och när smärtan man bär på blir för tung så orkar man inte längre…
#14 Inte varje gång, självklart. Men repeterande gånger så ledsnar man. Och varför ska man lägga ner sin energi och vilja på att hantera andra människors skit? Det är deras skit, och dom får ha den för sig själva.
Det är inte samma sak som att låsa in sina känslor. Du kan aldrig någonsin tvinga någon till ett förlåt, så därför slänger jag ut personerna ur mitt liv, och tar det som ursäkten.
Varför skulle man vara ensam för det? Jag har vänner - goda vänner - som har varit med mig hela livet(i alla fall vissa av dom).
Om du är så desperat efter vänner att du hellre kompromissar med principer och blir behandlad dåligt av personer som egentligen inte är vänner, är det helt och hållet ditt val.
“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”
-Stephen Hawking
Jag ska i alla fall försöka sätta mig ner och prata med honom. Förklara hur jag känner och fråga hur han egentligen tänker.
Sen ber jag de andra att inte släppa in henne på våra företagsfester längre, vill de träffas så finns det gott om barer utanför kontoret.
Kanske dags att jag börjar stå upp för mig själv och slutar ta vilket skit som helst!
#16 Tycker det låter som en bra idé! :)
“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”
-Stephen Hawking
Hej, mår bättre nu. Har varit hemma från jobbet hela veckan och bara kraschat och ägnat tid åt mig själv.
Jag har också pratat med honom nu. Han hade förstått att han hade agerat fel och borde ha reflekterat bättre över vad han gjorde. Att det går att kompromissa istället för att välja mellan oss två.
Kommer att ta upp det med de andra imorgon.
Ha det bra alla.
Så fantastiskt modigt av dig att berätta din historia så här! Jag hoppas verkligen det finns fler som vågar ta det här steget och öppna sig precis som du har gjort nu. All kärlek till dig! #deladinsorg
#18 Jag hoppas att du tar det här som det är menat; för det är inte säkert att du gillar vad jag skriver.
Att förlåta andra är inte samma sak som att försonas med det som hänt. Ibland kan man inte förlåta. Men låt inte din smärta bli som en varböld i själen. Att frigöra sig från känslor som man går och bär (och du har sannerligen fått kånka på ett tungt bagage) tar tid.
Men jag är övertygad om att det är enda vägen att gå. Dina sår rivs upp hela tiden och du behöver läka dem inifrån.
Jag kan i viss mån hålla med #15. Så länge du kräver av människorna i din omgivning att de ska välja mellan henne och dig så ger du andra en alldeles för stor makt över hur du mår. Du riskerar att bli beroende av andras val hela tiden. Kan det vara så att du vill att de som bjuder den där tjejen till samma fester som de bjuder dig ska bevisa att du betyder mer för dem än vad hon gör?
Jag kan förstå att du har svårt att lita på andra. Du har råkat väldigt illa ut upprepade gånger. Men som #4 Biadora skrev; du ger intryck av att innerst inne vara väldigt stark och ha en längtan efter ett bättre liv. Du har ju inte gett upp. Trots att livet gett dig fler törnar än de allra flesta hinner uppleva under en livstid; har du ändå inte förlorat hoppet och du har behållit din förmåga att älska.
Ta dig en funderare på hur viktig du tänker låta den där tjejen vara i ditt känsloliv!
Ska hennes närvaro på en fest eller någon annanstans få styra stora delar av ditt umgängesliv?
Är hon verkligen värd att du lägger ner den energin?
Att försonas med något fruktansvärt svårt, som trasat sönder en, brukar börja med att man förlåter sig själv och accepterar att det som skett har skett.
Sår läker. Ärren smärtar kanske länge. Men ur detta kan det växa något nytt och friskt, som jag skulle önska att du ägnar dig åt att upptäcka framöver.
På så sätt tror jag du kan ta de första stegen mot att skapa dig ett bättre liv - en tillit till din egen förmåga att läka och bygga upp något nytt. Kanske behöver du hjälp att bearbeta dina sorger och din rädsla?
Om du försonas med det förgångna och bara använder dina erfarenheter till att snegla i backspegeln och vara trygg i att du orkat ta dig igenom svårigheter förr, kommer du att kunna gå framåt utan bitterhet. Det tar ibland väldigt lång tid. Men längst bort i tunneln finns ett ljus. Du behöver ta dig framåt, för annars blir du fast i mörkret.
Bygg upp dig själv och ta det lugnt med att ge dig in i en ny relation just nu, även om du skulle råka snubbla över "drömprinsessan". Då kommer du att vara redo den dag du möter en kvinna som du kan bygga upp en ömsesidig tillit tillsammans med.
Du är i mina tankar.🌺
Medarbetare på Marsvin i Fokus
”Be true to yourself and you will be false to nobody.” Shakespeare
Stort steg att bara prata me din vän!!! Det går oftast lättare när man fått ur sej var problemet ligger till någon som är inblandad i det. Många går istället som katten kring het gröt o lider i tysthet.
Så stor eloge till dej!!
Sorry jag har varit lite frånvarande. Har varit "week-of-hell" på jobbet. Jobbat 10:00-04:00 några dagar i rad. Välkommen till IT-världen. 😴
#20 Jag förstår vad du säger. Jag har också insett att det var inte rättvist av mig mot andra att förvänta mig att de ska bara ska förstå utan att jag säger något. Jag vet att jag måste försöka ta mig förbi och släppa det. Jag kommer i alla fall att sluta att acceptera vad som helst fr.o.m. nu.
#20, #21 En av de andra tog faktiskt upp det med mig och undrade om jag var arg på dom också. Så jag förklarade och det fanns en viss förståelse. Sen fick jag kramar och idag var det fredags-öl utan henne! Känns väldigt mysko att vara med på grejor igen. 🙂
Underbart att läsa=) grattis eller va man nu ska säga.. strongt av dig är det från början till slut🤗
spirit of godness spirits of light. protect us from all plight
modigt skrivet jag hoppas det går bra för dej
man kan knappt fatta hur många som far illa i samhället men det är ''osynligt'' för folk talar inte om det öppet
usch för sånna som utnyttjar andra för nöje utan att tänka på konsekvenserna…. men jag tror på karma att det kommer tillbaka till dem på nåt vänster
om du ev vill prata med nån feel free skicka meddelande till mej
Starta ny diskussion