Hur acceptera"ödet" & liv? hitta Kärlek överleva
En enkel fråga. Hur gör DU för att acceptera ditt öde och att ditt liv är och blivit så som det är. Vissa saker kan man ändra på givetvis, men när det gått till en sådan punkt att du inte kan göra mer, när det tar mer kraft att ändra på något, än att bara låta det vara. När du inser att du troligen resten av livet kommer att må mer eller mindre psykiskt dåligt, när du inser att du troligen behöver gå på medicin resten av livet. Hur gör du för att liksom acceptera att livet inte blev så som du hade tänkt dig? Kanske du drömde om barn, kärlek, vara älskad och så, men rätt som det är i allt kämpande för att överleva, så får du en diagnos, kronisk sådan, som förvisso förklarar en hel del, men som också innefattar en hel del…. Hur gör du när du insett att du troligen aldrig kommer att få barn? Hur bearbetar du när du bara har dig själv aldrig haft vänner kompisar familj pengar jobb eller annat, alltid ensamhet, oro och ångest, inte vill mer än att ta livet av dig (men av moraliska skäl kommer du inte göra det)…. Behöver akuta råd och tips, för jag har väldigt svårt att se någon ljus framtid med allt som jag gått genom och mitt öde pekar på det som jag alltid har trott, mer eller mindre givetvis, men har kommit till en punkt där mediciner är uttömda, likaså psykologer och terapi, jobb är inte aktuellt och ensamheten är ett faktum. Inser att jag inte står så högt i kurs, dels ut ett samhällsperspektiv, men även i ett kärleks/partner perspektiv. Är realistisk och undrar mest hur ni hade gjort för att inte gå sönder helt och hållet? (ta livet av sig är INTE en lösning). Men det är en smärta leva utan det som tordes vara allas rätt, nämligen kärlek, närhet, vänner, samhörighet, acceptans, pengar, jobb, kompisar, livslust etc… hade varit nöjd med ett av de…, men men Tjinge Ling Ps. Vart har ni funnit er partner ni som är ensamma och allmänt oaccepterade av samhället av olika anledningar? På dejtsidor blir jag alltid dissad, så där är ju ingen super hit, snarare blir ledsen och mer ensam… ds
Ödets gång,
Jag är singel och har levt ensam största delen av mitt liv (fyller 50 om en månad)
Jag har haft "kroniska" kroppsliga problem.
Jag har valt bort större delen av mina vänner.
Jag sa upp mig från mitt jobb för ett år sen.
Vet du. Jag mår toppen! Jag är lyckligare nu än när jag var i ett förhållande och hade ett fast jobb.
Det har inte gått av sig själv. Jag har medvetet skapat mitt eget mående. Det har tagit flera år. Men jag är så tacksam att jag gått igenom den här processen.
Det viktigaste du kan göra är att lära dg att försöka vara lycklig i dig själv. Oberoende av sjukdomar, människor runt om dig, pengar osv. Jag började min resa genom att öka min självkänsla och sen började jag läsa en massa böcker om personlig utveckling. sen halkade jag via andlighet I fokus in på LOA siten här.
Mycket ligger faktiskt i att acceptera läget som det är och därifrån se till dom positiva saker som faktiskt finns. Låta det ta din uppmärksamhet.
Vi kan skapa ett bättre liv för oss själva.
Jag lovar ❤️
Medarbetare, Law Of Attraction iFokus
Gå till kyrkan.
Jag äter inte mina vänner. Djur har rättigheter. Djur vill oxå leva.
Jag kan väl inte påstå att jag är världens lyckligaste människa. Inte på något vis. Däremot så har jag varit lycklig. Jag har två barn som vuxit upp till lyckliga människor och som båda har jobb och bra familjeliv. Det är en form av lycka det också.
Min lycka slogs i spillror när min man dog. Det var det mest oväntade som blev verklighet. Efter det så har min kropp tappat sina normala funktioner. Jag har drabbats av flera sjukdomar och alla är obotliga.
Den ensamhet som drabbar en vid dödsfall är förfärlig på många vis, för inte nog med att man blir "övergiven" av den man älskar, man blir övergiven av så kallade vänner som inte klarar av sorg. För mig fortsatte det när jag blev sjuk. Resten av "vännerna" försvann då. Men jag har bestämt mig, jag tänker inte leva livet med sorg i tankarna längre. Jag är tacksam för de år som jag fick med min man. Visst det hade varit bättre om vi fått fortsätta men det fick vi inte. Jag är inte tacksam över mina sjukdomar men försöker tänka att jag kunde ha varit sängbunden också. Det är jag inte och jag kan åka hemifrån även om det tar lite tid att planera och fixa.
De ytterst få vänner jag har kvar är jag väldigt rädd om. Du skriver om allas rätt till kärlek, till mina barn har jag det. Närhet, har jag inte. Vänner, ytterst få. Samhörighet, har jag inte. Acceptans, ser jag inte någonstans. Pengar, försök bli gammal och sjuk så får du se. Jobb, har jag inte. Kompisar har jag inte. Livslust. JA, det har jag, för att jag har bestämt mig för det.
Att solen lyser idag är livslust. Att jag får hjälp med städningen idag ger mig livslust. Att jag kan tvätta idag är en form av livslust. Jag har bestämt mig för att se glädje i det lilla. En blomma som växer, en bok som är bra. Vad som helst. Det räcker säkert inte för alla men för mig är det nog.
Raija
Det finns oftast föreningar eller grupper för människor med samma sjukdom. Likaså bildas det ofta liknande på Internet, där finns det säkert någon som känner likadant.
*Ni behöver inte älska mig, jag vill bara vara med på ett litet hörn…
Det är inte så svårt att acceptera livet som det är, tyvärr kan det dock vara på gott och ont. Jag tappade nästan alla ambitioner när jag gjorde det steget, och jag kan inte planera för framtiden längre. Men jag mår bättre än någonsin och småsaker i livet kan göra mig lycklig igen. Som jag skrivit tidigare, meditation, träning, bra kost kan göra det mycket lättare.
Jag har accepterat att jag kommer att vara ensam resten av livet, och gör det bästa av situationen, det är det svåraste steget att ta. Att vara utan kompisar kan jag acceptera, men drömmen om en flickvän en dag är svårare att bli av med, det är en dröm som följt med en sen man vara väldigt ung. Speciellt när man själv vet att man har så mycket att ge är det så svårt att acceptera att ingen annan kan se det.
Starta ny diskussion