Jag har varit ensam sedan barndomen för att jag inte passar ihop med någon av de som fanns/finns i omgivningen. Hade det funnits någon/några hade jag varit ihop med den/de. Mina föräldrar tjatade på mig att jag skulle umgås med klasskamrater eller andra på fritiden, de klagade på mig för att jag alltid var ensam på fritiden. Det borde de inte gjort, för orsaken till att jag var ensam var ju för att det inte fanns någon jag passade ihop med! Mina föräldrar respekterade inte vem jag var, att jag inte var som dom. 

Har man ingen man passar ihop med är det en tragedi. Men tragedin är något mindre om man kan vara ensam men ändå känna mening och sysselsätta sig, som jag kunde. Den förmågan är guld värd. Men den blev skadad av att mina föräldrar rackade ner på min ensamhet och pressade mig att ändå börja träffa folk. Jag skulle fått fortsätta vara ensam, och vad de borde gjort var att skydda mig mot mobbare och sånt. De borde skyddat mig från att gå i vanlig kommunal skola, tillexempel. När jag blev äldre borde det låta mig inte jobba/studera. Nu var det väldiga konflikter kring att jag inte jobbade/studerade. Skrik, kränkningar, etc.  

Någon som känner igen sig?