Låter bra att du hittat rätt i livet just nu iallafall. Du har upplevt 2 samhet länge så jag kan förstå att det är skönt att vara ensam ett tag efter det. Själv har jag alldrig upplevt 2 samhet och kan inte släppa längtan efter det, det gör det bara ont att vara ensam varje dag tyvärr. Det är alltid upp och ner, vissa dagar trivs jag själv, andra dagar gör det rent fysiskt ont med längtan efter sällskap.

"Ensamheten har ett värde" Ja vist är det så. Men grejen är att många har inte möjligheten att välja. Fysiska och mentala hinder gör att många tvingas till ett liv i ensamhet. Och de tvånget gör ont. Nu missunnar jag inte TS att ha den möjligheten att välja. Utan skriv gärna här på Ensamhet, det uppskattar vi.

Som en introvert person känner jag igen mycket av vad du skriver.
Jag skulle kunna tänka mig fler vänner de dagar man har ork, men det tar så mycket energi att underhålla en vänskap (för att inte tala om att ta kontakt och bygga upp den!). Men jag har märkt att ju mer introvert den andra personen är desto bättre går det. Det är som att extroverter suger energi på ett sätt som inte introverter gör (däremot sugs jag som introvert ut ganska snabbt av extroverterna :P). Men det blir ju lite av ett dilemma. Hur träffar man andra introverter liksom?

#3

Känner igen mig i det du skriver, det är lättare att umgås med introverta eftersom man inte har ett behov av att hålla en konversation flytande på samma sätt som en extrovert. Men däremot om en extrovert skulle ha samma intresse som mig själv och börja tala om det så skulle det bli svårt att få mig tyst, då har jag något ut av samtalet, men om de börjar snacka om saker som inte intresserar mig glider jag hellre bort.

Sant….  Var träffar man introverter? Introverter som är "intressanta".

Tycker inte introverter är särskilt intressanta, att tvinga fram ett samtal när man är introvert själv, är väldigt svårt och tar energi. Satt på bussen idag med en kvinnlig arbetskamrat, hon ville att jag skulle sitta bredvid henne så att vi kunde samtala, men det var extremt svårt att hålla igång konversationen, när hon alldrig la till nånting själv till konversationen.

Är så svårt att komma fram till vad dom gillar att prata om, om dom alldrig ger en några ledtrådar alls, man kan försöka gräva så gott det går med ledande frågor, men det räcker bara så långt om man får en till två ords svar…

Något som är modernt och accepterat är att sägs; "jag är en lyssnande person framför en talande". Det går hem bland alla chefer.

#5 Där tycker vi olika. Jag tycker det är viktigare att en person är intressantare på insidan än att den hela tiden ska "underhålla" mig med prat. Sånt blir jag bara trött på. Jag tycker om att umgås, men det betyder inte att jag vill att personen jag umgås med ska prata öronen av mig. Ibland är det trevligast att bara vara tysta tillsammans, men inte alla är bekväma med det (typiskt extroverter). :)

Och jo jag tycker absolut extroverter kan vara trevliga och mycket intressanta, i lagom doser. Tyvärr blir de lite mindre intressanta ganska snabbt då de är så snabba att tala om hur de är och vad de tycker om allt :)

En tanke… vissa människor klickar man med direkt men andra vänskaper tar tid att växa fram. Jag har en väldigt introvert sida (också) och en del människor har mest fått den bilden av mig, beroende på i vilka sammanhang vi oftast brukat träffas.

Men några av mina närmaste vänner har jag mött just i sådana sammanhang! Vi kan t ex ha råkat hamna vid samma fikabord gång på gång på gång utan att säga så mycket. Så småningom har vi börjat byta ett och annat ord… och plötsligt har vi insett hur mycket vi har gemensamt. Då kan det ha gått flera år

Härligt…

Det är skönt när man verkligen klickar och allt bara passar så att man blir goda vänner.

Jag måste säga att jag känner igen mig i trådskaparen! 🙂
Speciellt detta stycket var precis hur jag känner förutom att jag är kvinna i stället:
"Nu när jag är ensam i min lägenhet ser jag den som min fristad, mitt skyddsområde eller vad man nu ska kalla det… Jag har en personlighet som pekar lite mer åt det introverta hållet vilket gör att jag inte trivs eller frodas i sociala tillställningar, jag har ett arbete där jag tvingas vara social osv och har inga problem med detta, men att vara en social individ tar energi. När jag kommer hem så är jag fri, jag behöver inte anstränga mig för att vara den där glada och trevliga killen som alltid hjälper till så fort det är något. Utan det är lugn och ro som gäller och jag kan göra allt det jag tycker är skönt utan att behöva tänka på någon annan"
Jag tror att om jag skulle råka snubbla på en ny man i mitt liv så överväger jag på allvar att bli "särbo" i stället för att flytta ihop - skulle antagligen passa mig som handen i handsken 😎

Skönt att veta att man inte är ensam  :)

Skönt att läsa ditt inlägg!

Hej!

Jag är galet introvert, du är inte ensam om att föredra ensamheten Leon. Det här forumet har ju fokus på ofrivillig ensamhet, och det känns ju nästan taskigt att säga att man föredrar att vara ensam. Jag lider inte av det. Jag har naturligtvis största förståelse för er som lider av ensamheten. Jag skulle lida lika mycket om jag blev tvingad att konstant befinna mig i stora folksamlingar eller tvingas umgås med massa människor, som ni tycks lida av att vara ensamma. Naturligtvis knappast någon tröst, men tänk vad olika alla är.

Helt underbart inlägg. Jag kan verkligen relatera till det.

För några år sedan skrev jag själv en text om ensamheten(en av många)

Ensamheten föder tvåsamheten

Jag har omfamnat ensamheten

Jag finner lycka och trygghet i dess mörker

Jag bejakar ensamheten för att få drömma om tvåsamheten

Plötsligt var jag medveten

Det är jag som är ensamheten

#12 #13 #14 - Tack…
Trodde faktiskt inte att jag skulle få så mycket positiv feedback i detta som jag har fått med tanke på att det är väldigt många som är ofrivilligt ensamma här på sidan.

Det är rätt så intressant hur olika vi är och hur olika vi hanterar saker och ting. Jag har haft en diskussion via PM med en person som inte riktigt förstod vad jag gjorde inne på "ensamhet", om det var för att jag själv mår dåligt, eller om jag vill hjälpa folk som mår dåligt eller rent av även om det var minst troligt vill få folk att må dåligt.

Jag kan säga att jag blev väldigt paff när jag läste sista raden i den meningen och började granska mig själv och försökte hitta signaler och tecken på att jag kanske "drog ner" folk men har inte hittat något sådant.

Men men…   Somliga mår bra av att få vara alena medan andra behöver och måste ha sällskap.

❤️Ensamheten har många former. Ibland under perioder, ibland i hela ens liv.

Den gyllene medelvägen föredrar jag: vill ha mycket  egentid, men god tvåsamhet behöver jag också, -total ensamhet tär på själen, men väljer den hellre än förhållanden som förstör livsglädjen. ❤️+🤗=😍

Vet dock att alla förhållanden finns  svårare perioder och att man måste gå i olika faser; det blir mindre kriser och att då kämpar man tillsammans så det blir bra igen.

Har väldigt få vänner och till dom  berättar jag mer om mitt liv än dom jag har som bara kompisar; - där gör jag en stor skillnad, - vänner kan man lita på och dom kan lita på mig, man kan prata mer djupgående saker med vänner.

#15

Först var jag också skeptisk fall jag skulle gå med här eller inte. För jag har ett fantastiskt liv. JAg har sambo, ett jobb att trivas med, tre hundar, några bra vänner. i allmänhet har jag inget att klaga på så att säga. Men trots det bär jag med mig saker från liv jag levt tidigare med dåliga vanor och liknande, minnen.

För mig är ensamheten viktig. Jag söker mig till ensamheten för att finna vägen till mina frågor.

Så trots allt jag kanske är fel ute ändå.

Jag tror att en forumdel för introverta och frivilligt ensamma är bättre än att använda denna del där merparten tycks må dåligt av sin ensamhet, de mår ju knappast bättre av att läsa om oss "tokstollar" som tycker ensamheten är det bästa som finns.

#19 Människan är en social varelse. Att isolera sig är inte att rekommendera. Sen behöver alla utan undantag tid att vara för sig själv. Den stora grejen är att hitta en balans mellan detta med att vara utåtriktad och vara ensam.

Jag är ju en av de som valt att isolera mig. Pgr av olika orsaker. Jag trivdes för mig själv. Men började undra vad de var för fel på mig som var så här. Man ska ju vilja umgås.  ja har ju fått pepptåk av medlemmar att alla e inte så sociala. o de har varit skönt.

Ja har försökt att peppa de som mår dåligt av sin ensamhet aldrig har ja menat något illa. Om jag sårat någon så har de aldrig varit min mening. Ber tusen gånger om ursäkt för de i så fall.

Nu börjar ja ta mig ur min isolering, detta att "umgås" på nätet har nog varit en början till de.

Tack vare er..

Om man är ensam och mår dåligt av de. Då är man ensam där mycket. Ja det är ju självklart, eller hur. Om man är ensam och inte mår dåligt då? Ja då kan man själv tycka att det är bra, helt i sin ordning. Men man måste köpa resonemanget att man själv inte alltid är rätt person att göra en sådan bedömning. Det kanske krävs en andra person med erfarenhet att bedöma. Är ni med! Det handlar om nivåer, mycket o litet, mer eller mindre. Det vi vet är att människor mår bra av att vara social. Sen har vi just detta med nivåer och bedömningar.

JAg känner endast att jag mår bra av att vara ensam.
Men på samma gång förstår jag att det inte är så för alla. Jag har väl inte mycket jag kan säga till någon som mår dåligt av ensamhet då jag inte förstår det. Men mer än gärna lyssnar jag för att önska att en kunna förstå.

#23 av SLCH, - när man  har viljan att kunna förstå, har man redan gjort mycket att komma dom andras verklighet  närmare och samtidigt  gör man egna reflektioner om sig själv; vare sig man är introvert eller extrovert.

Var det inte romarna som sade:'Göm inte ljuset under vaggan' 🎂

Utan viljan att förstå kan man inte lära

Utan läran kan man inte förstå

T-Johan! Se inte allt ur din egen synvinkel. Du utgår nog från dig själv. Självfallet så har extremt sociala individer behov av att vara ensama då ooch då. Och likså finns det introverta som inte ligger så långt ut på den introverta skalan att de har så att säga sociala behov de inte kan åsidosätta. Men det finns introverta, inkl mig själv, som har väldig små sociala behov. Jag har inga problem med att vara ensam två veckor i streck utan att ens prata med en annan människa. Jag mår inte dåligt av att vara ensam. Du skriver att "man själv måste köpa resonemanget att man själv inte alltid är rätt person att göra en sådan bedöming". Ursäkta, men vem är du då att göra en sådan bedömning på för dig okända individer på ett internetforum? Du gör kanske inte den bedömningen, men köp då resonamnget att alla inte mår dåligt av att vara ensama. Vi lider inte nödvändigtvis av någon sorts psykisk diagnos - Vi är helt enkelt ensamvargar! Det jag ser som en fara för som lider så av att ni är ensama är nog att ni sitter och tycker synd om er själva. Det lyser igenom ganska tydligt i trådarna. Tråkigt att det är så, men faktum är att man är nog riktigt illa ute när man sitter och tycker synd om sig själv.

Om man är introvert och "ointressant" men samtidigt väldigt social , hur gör man dårå?   Vissa introverta trivs ju med ensamheten men jag trivs allra bäst med sällskap !

Efter inlägget om att introverta är ointressanta så känns det ju nästan meningslöst att ens försöka söka vänskap…  jag har väldigt få vänner och har svårt att lära känna nya pga blyghet.

Jag är introvert som person MEN med sällskap som jag är trygg med kan jag vara babbla på ( inte under för lång tid för då behöver jag en paus) .

Jag kan trivas med tystnader som är tillsammans med någon man känner bra. Det är när det är helt ok att det är tyst som jag faktiskt vågar prata eftersom att jag slappnar av och slutar känna mig tråkig och udda  :)

Blir man tvingad till att prata så blir man ju stressad inombords och det blir ännu svårare att komma på något att säga . Därför blir det alldeles för korta svar som gör att konversationen inte rullar på .  Man känner sig bara ännu mer ointressant och tråkig .

Som introvert känner jag också att jag har ingen vilja att hävda mig själv vilket kan få en att verka som en ointressant person. Jag har massa saker jag är intresserad av och mitt huvud är fullt av intressanta tankar  men jag har svårt för att babbla massa om mig själv när jag träffar folk.  Jag gör hellre konkreta saker ihop med andra människor iställlet för att sitta och babbla  . Jag vet inte varför det är så svårt att prata om sig själv. Upplever ni samma sak? 

Synd att de flesta jag träffat hellre vill sitta och babbla hål i huvet på varandra över ett glas vin eller på en resturang när man själv hellre hade gjort något istället för att bara sitta ner:) 

Jag gillar att göra och hitta på  saker men de flesta kvinnor jag träffat är inte ett dugg intresserade av något annat än att just bara sitta ner och prata och skvallra! ( tjejmiddagar tex )  Men alla är vi olika.

#27 mycket bra inlägg

Är du både blyg och introvert?
Vad är det för saker du tycker om att göra som andra inte vill göra?

#27 Amen till det!

#26 Jag har absolut inte gjort någon bedömning av någon forumist. Vad skulle jag utgå ifrån om inte det jag fått lära mig? Det jag skrev finns att läsa i våra skolböcker, inget märvärdigt eller konstigt alls. Vad det ofta uppstår diskutioner om är vad vi ska kalla 'avikande', 'mormalt' och 'omormalt'. Men den diskutionen tar jag inte. #27 Bra beskrivning!

Måste bara tillägga det innan jag går och lägger mig. Introvert personlighet är ofta en person som iakttar och begrundar. Det är ofta mycket intressanta människor.

TS och T-Johan: 🤗 Ni verkar vara så härliga människor!

TS Känner igen det!
Jag är en sådan person! Jag kan vara jätte social om jag vill och har bra vänner. Jag fick mitt jobb mycket på grund av att jag kan föra mig socialt.  Men jag trivs bäst i mitt eget sällskap & trivs som bäst med andra enstöringar, eftersom de oftast är väldigt lugna och respekterar ens integritet. Jag själv väljer exempel nu att flytta från staden ut i skogen. Jag mår ändå bättre nu än någonsin.. varför?
Jag har slutat med den sociala stressen som vi lever med idag. Det är ett enormt tryck på att vi hela tiden ska finnas tillgängliga på telefonen & internet & svara på alla meddelanden med en gång annars blir folk "irriterade" osv osv.
Mina vänner känner mig som tur va bra och tar inte min frånvaro som något negativt. De vet att jag älskar dom och att jag hör av mig efter ett tag. Om inte annat är jag noggrann med att berätta för dem att inte ta min frånvaro fel & att jag tycker om dem.

På 80-talet gick det bara att nå folk när de var hemma. Folk var mer tålmodiga fick spara till allt. Idag ska allt ske HÄR och NU!

Därför väljer jag att gå emot samhället på det viset. Dessutom får naturen mig att må bra. Att måla & teckna istället för att sitta vid datorn. Läsa istället för att titta på TV. Lämna mobiltelefonen hemma. osv.
Fatta vad enormt lättad man känner sig från all stress. (Observera att jag ar blivit utbränd)
Sen, att man tar det lugnt, så orkar man med att njuta av att vara social, inte bara för att man har ett fullbokat schema med alla man "måste" träffa och hinna med. Utan för att man faktiskt vill & känner för det.
Sen självklart har jag perioder jag kan vara super social. Jag var mer översocial när jag var yngre!

Det är så det är för mig i alla fall, hur jag upplever världen!
Jag trivs i mitt eget sällskap

Ensamheten har ett värde, ja men idag känner jag mig ensam och skulle hellre vilja ha sällskap.

Trots att jag trivs med att vara ensam kan jag säga att idag och de senaste dagarna har jag känt att det vore underbart att ha någon här hemma, någon att lägga armarna om, någon att avnjuta ett glas vin eller två med, någon som man hade kunnat tala med och dela erfarenheter med osv.

Ibland hade det varit skönt komma hem och bara känna doften av en kvinnas närvaro i hemmet.

Ja så är det, Leon. Kan inte säga det bättre.

#34 Jag känner precis som du idag.

#27 förresten Panama. intressant! Jag är tvärt om extrovert, så folk tar mig som social fast man inte är det. Jag har utmanat min morsa på att ut & tälta i skogen utan att säga ett knyst till varandra. Hon och jag fungerar lika dant. Vi blir lätt trötta på oss själva att vi inte bara kan hålla tyst. :) men det finns folk som har inflytandet, att man inte känner att man behöver prata. Det kommer naturligt att vara tyst. Eller att man "slipper prata" Befriande för ens sinne! Har på senare år insett att jag inte måste "underhålla" det är vederbörandes ansvar att prata lika mycket som min och är vederbörande inte besvärad av tystnaden, så behöver jag inte heller prata. :) Så enkelt, men man komplicerar det alltid i sitt sinne!

Fee: Vad skönt det låter och vilka bra vänner du har!

Det är såna som jag kallar riktiga vänner . De som man kan träffa efter ett långt uppehåll och ändå vara precis lika bra vänner sen man träffades sist! 

Har erfarenhet av umgänge där man "måste" träffas kontinuerligt för annars är man inte vänner . Man måste hela tiden bevisa för varandra sin vänskap.  Då handlar det ju inte längre om att man vill utan om massa osynliga regler som måste följas.  ( Spec med tjejer/kvinnor , med killkompisar har det inte alls varit så) 

Jag vill ju träffa en person för att jag gillar personen och trivs i dens sällskap och att jag vill hitta på något roligt tillsammans !  Inte för att jag måste och bara för att ….. Känns så falskt och inte alls som riktig vänskap.

Men sån vänskap håller inte så länge ändå .