Hej! Jag är en "tjej" på 52 år som är ny här. Jag har alltid haft svårt att hitta vänner, av olika orsaker, men numera är det också lite självvalt. Jag har alltid varit sån som gett mycket av mej själv, tycker jag iallafall, som att jag ringt, hälsat på, bjudit hem, kommit med förslag osv. Men fått så väldigt lite tillbaka. Dom har tyckt det varit roligt när jag hälsat på, men själv alltid tackat nej när jag bjudit hem dom (med dåliga ursäkter gång på gång) och dom har heller aldrig spontant hälsat på mej. Till slut tröttnade jag, det är liksom ingen envägsrelation jag är ute efter. Tyvärr har jag varit dålig på att sätta gränser också så många gånger har jag alldeles för länge stått ut med att bli behandlad på ett icke-acceptabelt sätt. Det har genom åren blivit många vänner som så att säga kommit och gått, men nu har jag inte en enda nära vän som jag kan prata med. Jag vill inte längre vara den som bara ger och ger och inte får nåt tillbaka. Det skulle betyda så otroligt mycket om nån bara ringde för att småprata, men jag har bara mina gamla föräldrar, syrran och mina två barn satt prata med, och jag kan inte prata om allt med nån av dom. 

Jag har en son som missbrukar så jag går i en självhjälpsgrupp för anhöriga till missbrukare, men inte heller där hittar jag nån jag kan umgås med hemmavid. 

För mej finns det väldigt mycket skam i detta att vara ensam. Det känns som det är mitt fel att ingen vill umgås med mej, därför tycker jag också att det är så otroligt jobbigt att prata om. 

En annan anledning till varför det är så jobbigt just nu är för att jag inte kan leva som jag vill. Jag har en massa krämpor (bl.a. väldigt ont i fötterna, problem med magen och väldiga eksem) som gör att jag inte kan eller vill vara så mycket bland folk som jag skulle vilja och behöva för att ha kul och träffa nya människor - leva som jag vill! Det har gjort mej överviktig och jag vantrivs otroligt med mej själv - och självklart avspeglar det sej i hur jag mår och att jag blir ännu mer ensam. Jag har sökt all möjlig hjälp för mina krämpor och min övervikt, utan resultat. Det är som en ond cirkel alltihopa.

Jag har en gammal katt som jag blivit allergisk mot så när han dör kan jag inte skaffa mej en ny. När han dör vet jag inte hur det ska gå med mej! Jag har varit singel sen 1995 och i stort sett inte dejtat nån efter det heller. Jag hade några jobbiga åt när barnen var tonåringar, då fanns det inte plats för nån man i mitt liv, men sen dom flyttade hemifrån för 7 år sen har jag bara varit själv.

Jag är egentligen en väldigt och utåtriktad person, antagligen skulle inte många tro att jag är så ensam som jag är. Jag har tex lätt för att prata med folk på bussen och har många s.k. bussvänner, som jag ev skulle kunna bli närmare vän med. Men det är ju där skon klämmer, jag vill inte bara vara den som initierar umgänge, ger och ger utan att få nåt tillbaka!

Vad kan jag göra? Idag känner jag mej helt förtvivlad över detta, jag är så ledsen och trött på det här!