Försöker!

Svårt, förmodligen inte omöjligt, men svårt!

Visst är det svårt, det är väldigt svårt.

När jag talar med personer som upprepande gånger säger att de har ingen, ingen älskar dem, de har inga vänner, de hade aldrig kompisar i skolan osv så är det alltid en sak som återkommer… och det är orden "Jag hatar mig själv"…

Jag tror att så länge man inte kan älska sig själv för den man är så har man samtidigt svårt för att ta emot "kärlek" från andra.

Jag tror att ett första steg är att man måste börja älska sig själv.

Ja, kanske också att älska livet?

Precis #4 rolnor! 

Att vi alla faktiskt måste försöka att älska livet här och NU. Trotts allt vi har i våran "ryggsäck", vilket för många är tungt att bära. Försöka att låta bli att tänka orden "Jag hatar mig själv osv" och istället försöka tänka positiva tankar om sig själv. 

Fortfarande svårt…MEN inte omöjligt!

Ärligt talat, är nog inte det där lite klyschor egentligen? Sånt man säger för att det låter bra, men som egentligen saknar substans. För riktigt så enkelt är det ju faktiskt inte. Det funkar ju liksom inte att bara konstatera att man älskar sig själv och sen får man både partners och vänner och ensamheten är förbi och så lever man lyckligt i alla sina dar.

Klart det är klyschor! Det är ju bara en själv som kan ändra på sin situation, jag har partner och vänner och borde vara lycklig i alla mina dar, men livet har gett mig väldigt hårda törnar så det är inte så enkelt ens att stiga upp på morgonen utan att tänka "Det vore bättre jag är död, eller F*n vad jag hatar mitt liv"! Det är därför man aktivt måste tänka och rabbla några klyschor, för annars går det åt skogen.

Sedan så tror jag att man ska inte ställa så stora krav på sig själv.

#7 Men blir livet verkligen bättre av att man rabblar substanslösa klyschor för sig själv? 🤔

Kalendula; Precis! Första steget är ju att acceptera sig själv och sen kanske åtminstone "Gilla läget".

Rolnor, Kalendula, du har helt rätt…  Folk sätter så höga krav på sig själv.

Oftast är det på grund av yttre orsaker och då menar jag inte personens eget yttre, utan föräldrar, syskon och andra runt om som sätter ribban högt. Min farsa satte ribban högt för mig och hade sina visioner om hur man skulle vara osv, när jag var tio år gammal så tryckte han ner mig riktigt hårt när jag hade läxa och han för första gången skulle "vara pappa" och hjälpa "sin son" med läxan. Det slutade med att han frågade mig om jag var dum i huvudet som inte fattade någonting. Det var sista gången han hjälpte mig med läxan.

När jag var 13 år gammal köpte jag min första dator och satt dagarna i ända med den och han klagade högt och tydligt om detta slöseri med tid osv och att det aldrig skulle leda någonvart och det hade varit mycket bättre om jag var som min styvbror (inte hans eget blod då alltså).

Jag har lämnat den mannen bakom mig för länge sen och jag mäter mig idag med min egen mätsticka och även om jag är FET så älskar jag mig själv, jag älskar det livet jag har idag.

Förresten, det där med att slösa bort tid med datorer och sånt jäkla skit som aldrig kommer leda någonvart….   Jag testade att gå hans väg, jag jobbade med samma skit som han gjort i hela sitt liv med att krypa för andra, det slutade med att jag var sjukskriven i 4 månader PGA en knäskada. Idag jobbar jag inom IT, jag jobbar med en av mina hobbys.

Så man måste acceptera sig själv, inte sätta ribban för högt vare för sig själv eller för andra. När det kommer till mina barn så gör jag något som min pappa aldrig gjorde, jag säger till dem dagligen att jag älskar dem, även när de inte är hemma hos mig så får de dessa orden från mig. Jag hjälper dem ALLTID när de ber om hjälp, det finns inget som heter "Jag har inte tid just nu". OAVSETT VAD DE GÖR så är jag stolt över dem och detta är något jag visar dem också.

Mina barn ska växa upp och älska sig själv, det är inget som de själv ska behöva inse efter många år.

Usch, nu blev det så där långt igen som det brukar bli när jag kommit igång.

@Kasjami - Det blir vad man själv gör det till.

Går man runt och bara ser halvtomma glas och är allmänt negativ så ser man det bara som en klyscha. Men om man faktiskt försöker att sudda bort det negativa tänkandet som man har fått inpräntat och istället försöker hitta guldkorn i sin vardag så kan det faktiskt hjälpa. Jag har varit deprimerad och ledsen väldigt länge förr. Jag har alltid förr tyckt att jag är SKITFUL med riktigt stora bokstäver då…  För det är vad jag alltid har trott att andra tycker, för jag har fått det inpräntat i mig.

Om man försöker åtminstone hitta lite glädje minst en gång om dagen och få rutin på det så har man hittat en anledning att le för den stunden, det blir lättare att hitta glädjestunder vid fler tillfällen sen.

Jag har varit en skitsur och bitter jävel väldigt länge och alltid varit irriterad, jag log sällan. En dag vände det…

Jag hittade ett av dem guldkornen som är så svåra att finna.

Klyscha eller inte, det är upp till dig att avgöra det för din egen del.

*kram på dig*

Skrev på FB idag: 

There is always something you can do, you just have to find the right way!

Måste korrigera mig själv..   jag benämner min bror som styvbror, han är min halvbror. Det blidde lite fel där, men å andra sidan har han aldrig varit som en bror för mig. (mobbing i hemmet).

Leon1973, i dina inlägg #11 och #12 så lyckades du formulera om klyschan till något med mer substans i. Till något som är vettigt och tänkvärt. Jag ser alltså en stor skillnad i dessa inlägg från ditt trådstartsinlägg. Trådstartsinlägget ser jag som en klyscha utan riktig substans, medan i nr #11 och #12 så har det fått en MENING. Sådana budskap uppskattar jag. Som verkligen har något att säga. 

Stelnade fraser som kan tolkas lite hur som helst är det jag har svårt för. Jag har länge funderat på att skapa en tråd här inne om just klyschor och hur jag tänker kring dessa. Många klyschor är nämligen rent skadliga, utan att den som säger klyschan tänker på det, just för att man inte tänker på den stora tolkningsspännvidden.

*kram tillbaka till dig!*

Kajsami, bra idé ☀️

Ja, jag förstår vad du menar med att det är stelnade fraser osv. men jag anser att när man läser dessa fraser så ska man inte bara fastna i de skrivna orden, man ska sätta igång lite tankeverksamhet och hitta orden bakom frasen, de orden som inte är skrivna..

T.ex. - Lev för dagen
En riktigt stel fras eller hur? Lev för dagen…  Ja? Vad ska man annars göra? Man har ju inte mycket till val, eller hur? Den är lika stel som "Carpe Diem" (Fånga dagen), men betyder nästan samma sak ju.

Men en kollega till mig har en tatuering som får mig att tänka på dessa tre ord. Tatueringen min kollega har är just detta, orden bakom frasen, de som inte är skrivna…

Den lyder: (översatt)
Lev som om du skulle dö imorgon
Lär som om du skulle leva för evigt

Jag vet inte, jag kanske är en flummig analytiker som tar småsaker och analyserar dem alldeles för grundligt, men i kortfattade budskap kan det finnas större "meningar" och betydelse än vad man inser.

#17 Visst kan det finnas större meningar i kortfattade budskap, men det du skriver att hitta orden bakom frasen är inte så lätt om man inte mår bra, har dåligt självförtroende eller allmänt har en icke fungerande livssituation. Mår man dåligt så har man svårt att hitta positiva tolkningar, då är det lätt att tolka saker negativt istället. Just därför är klyschor ofta skadliga, enligt mig. 

Och eftersom de ofta riktar sig till personer som behöver tänka positivt så fyller de inte ens sitt syfte, eftersom dessa personer har som svårast att ta till sig dem. De blir alltså lätt kontraproduktiva, med andra ord. Det kan vara någonting att ha i åtanke kanske om man gärna svänger sig med sådana uttryck.

Jag tänker att klyschor kan vara sanningar som är svåra att leva efter och därför provocerande, det hindrar inte att dom har substans. Jag har kämpat många år med ångest och skit och det är nu på senare tid när jag bestämt mej för att sluta med alkohol och medicin och satsa på LIVET och RELATIONER som jag börjat må fördjävla bra, det är svårt men man kan lämna sin barndom bakom sej, kränkande men definitivt värt besväret!

Att älska sig själv känns lite magstarkt för mig ;) Men när jag älskar någon annan känner jag ju kärleken inuti i mig och det är helande.

Men kan inte riktigt känna den svindlande kärleken bara genom att se mig i spegeln ;)

Men visst är det jätteviktigt, att älska livet hänger ju ihop med att älska sin egen möjlighet till liv. Det finns kanske ingen värre känsla än att känna att man är värdelös, usch. Jag försöker att plocka upp mig så snart jag kan när jag hamnar där.

Men är det inte mer mening att älska sitt inre, den man är i sin inre kärna …?

Kalendula, det ena utesluter inte det andra tycker jag, jag känner nog en inre kärlek överhuvudtaget och den spiller över även på mej själv. svårt att känna gränsen mellan livet och mej själv kanske??

Kalendula, man älskar väl alltid någon för dens inre? Jag menar bara att det är svårt för mig att känna Kärlek till mig själv, däremot så respekterar jag mig själv och tar mig på allvar, jag tycker om mig själv och vill inte vara någon annan. Men när jag älskar någon Annan så är det en Mycket starkare känsla än det jag känner för mig själv. Jag tycker inte jag kan känna någon speciell känsla alls för mig själv.

Var o en gör ju som dom vill, tycker jag. Men jag älskar ju hela mig mer eller mindre. Ingenting utesluter varken det ena eller det andra… Men många gånger är det ju faktiskt lättare att älska sitt inre först, för det är ju där jaget börjar, tycker jag.

O det går ju faktiskt att bestämma över hur man vill känna, det är bara en tränings sak ☀️

Någon som hört talas om EBT (Emotionell beteende terapi)?

Vi menar nog samma sak tror jag.

. Ja till viss del. Det har lite med psykologins inriktning vilken terapi- form man väljer.

Jag har älskat vissa delar, tyckt illa om vissa, och accepterat andra delar av mig. Har nog snarare tyckt om mig, som den personen jag var…som helhet med fel och brister. Låter det knäppt?

Låter inte knäppt alls, man behöver inte älska alla delar av sig själv…