Har du någon kontakt på psykiatrin som du kan vända dig till och få hjälp?

Tyvärr inte.

alltså jag menar prata med någon här som också har deprisson

Du kan prata med mig om du vill. Men jag rekommenderar ändå en ordentlig kontakt med psykiatrin så du kan få vård.

Jag föreslår att du försöker att äta vitamintillskott. B3 har ångestdämpande och lugnande effekt, men många vitaminer och mineraler samarbetar och fattas en fungerar inte den andra. Det är svårt att äta när man inte mår bra. Det kan vara väldigt svårt att äta om man är ensam också.

Själv mår jag lite lite bättre sedan jag är noga med att peta i mig vitamintillskott. Jag får inte i mig RDI kanske, men jag får i mig tillräckligt.

Vitamin D är oxå extremt viktigt nu på vintern, samt fysisk aktivitet och bra kost kan bota en depression.

#6 Jupp.

En annan sak som är dum med ensamhet är att vi människor är flockdjur. Vi mår inte bra av att vara ensamma, att inte träffa folk. När vi blir isolerade så blir det bara dina tankar vs dina tankar… Inga intryck, ingen bekräftelse och risken att tänka "fel" är ett faktum nästan.

Har man lite bevarelsebedrift kan man i de fallen rycka tag i telefonen och ringa någon. Om bara jourhavande medmänniska.

Vet inte om heta linjen finns fortfarande, men annars är det ett tips.

Eller ta sig ut. Man kan gå in i första bästa matvarubutik och prata med folk.

Jag VET, det är sjuka tips… men såhär överlever jag idag när jag är ensam och inte träffar folk. Jag kan inte tvinga mig på så många, men jag mår dåligt av att vara ensam med mig själv för länge. Jag mobbar mig själv - jag fortsätter där AF började… och känner mig så värdelös osv osv… och jag vet att det inte är bra. Man ska inte behöva känna så.

Om du vill chatta lite så finns jag här…   bara att hojta…

Även om det kan hjälpa att prata med andra med depression så kan det även stjälpa trots att ingen gör något fel. Jag rekommenderar dig att söka riktig vård, då de är utbildade att hjälpa medan någon som också är deprimerad dels saknar rätt utbildning och dels kanske också mår alldeles för dåligt för att ge dig det du behöver.

Med vissa av mina vänner fungerar vi perfekt när vi båda är deprimerade och vi kan hjälpa varandra ordentligt. Med andra kan vi inte ha kontakt alls om båda är deprimerade för då drar vi bara ner varandra, absolut inte med flit, men det blir så ändå.

För egen del tycker jag att det är viktigt att laga mat när man är ensam o deppig … Ge sig själv den tiden att handla och laga maten … då kommer man ut, man kan planera vad man ska äta innan man går och handlar … och laga den goda maten o äta den o samtidigt veta om att man får i sig det man behöver. Ev. kan man köpa kosttillskot i form av vitaminer och mineraler, men äter man rätt o planerar rätt så får man i sig det man behöver i alla fall.🎂

Sedan har självhjälpsböcker lärt mig en hel del om hur psyket fungerar och hur man själv kan ta sig ur sin situation. För man är inte ensam om sin deprission och sin ångest, alla har haft det någon gång.☀️

Lika ant som man väljer att vara deprimerad kan man också välja att vilja ta sig ur sin deprission också. Men det är svårare att välja vilja vara glad än det är att välja att gå in i en deprission … ❤️

Jag har fått lära mig att depressioner delas in i en skala med tre nivåer. Nivå 1; det är depressioner som normalt går övre av sig själv. Det är en "lättare" form av depression. Nivå 3; är det allvarligaste depressionen. Det är då man ha självmords tankar och är självmords benägen. I detta läget läggs man in på låst avdelning. Sömntabletter skriva aldrig ut, själv- klart. Nivå 2; är något mitt i mellan givet vis. Man är inte självmords benägen. Och depressionen går inte över av sig själv. Men det måste behandlas av psykiatrin. Nivå 2 och 3 brukar ofta efter behandling inte gå tillbaka helt. Man ha ofta en "rest" som man får bära med dig resten av livet. Det kan vara koncentration- svårigheter, hjärnan går långsamt. Man får vårt att uppfatta snabba förlopp tex. Nu finns det mycket mer att skriva om när det gäller depression. Och något som är typisk för depression är att två personer inte har samma syntom. Så man kan/bör inte jämföra sig med andra, viktigt, viktigt. En annan grej är också att depression är inget konstant tillstånd utan går upp och ner. Man kan må skapligt en tid för att senare dyka ner i en grotesk vardag.

Jag har varit deprimerad under ett antal år (och även lite till och från sen tonåren) och även under ett antal år gått omkring med livsångest, dvs en rädsla för livet. Döden har jag däremot haft en stark längtan till. Anledningen till att jag aldrig tog mitt liv utan att jag istället tagit mig igenom depressionen beror på hänsyn till människor jag tycker om. Jag vill helt enkelt inte utsätta anhöriga för det trauma ett självmord kan innebära. Jag har sökt proffessionell hjälp. Men så här i efterhand så vet jag inte hur stor inverkan det har haft. Jag tror att det viktigaste var att jag började ta mitt mående på allvar.

Jag kan fortfarande känna mig låg mellan varven, men jag har lärt mig att hantera det numera.

Jag tror som sagt att det är viktigt att ta sitt mående och sig själv på allvar. (Vilket inte är samma sak som självömkan). Det är också viktigt att våga erkänna för sig själv hur man mår och acceptera att det är så "just nu", men inse att det inte behöver vara så jämt. 

Att bara berätta för någon kan vara ett sätt börja bearbeta. Själv behöll jag mitt mående för mig själv (dvs mina tankar om hur jag kände) för mig själv under väldigt lång tid. Men det är inget jag kan rekomendera. Ens mående är inget man behöver skämmas för. Det bara är som det är.

Sen vill jag som andra här rekomendera dig att söka proffesionell hjälp också.

Alltså det här är bara hur jag tror och tänker och depressioner kan ju se olika ut.

Och vill du bara ha någon att prata med här på forumet så visst. Det är bara skicka ett pm.

Jag är inte säker på att jag kan komma med så många goda råd, men jag kan lyssna.

/David

Bara att skicka ett pm eller maila mig :) jag har depression, är diagnoserad med medel svår depression, hoppas att du mår bättre nu!

#10 Jag tror långt i från alla har haft djupa depressioner. Det är en sak att känna sig deppig, eller må lite dåligt eller att ha ångest. Men att te.x. ha ångest som gör att du inte kan gå. Att ditt hjärta slår som om du ska dö, och du får svårt att andas. Och att det håller i sig i timmar. Att sedan vakna på morgonen och allting är svart. Ingenting spelar någon roll. Att dö eller att leva spelar ingen roll. Ingen människa spelar någon roll, allra minst en själv, och att ingenting kan vara positivt.

Om du för ett ögonblick tror att alla varit med om det är du fruktansvärt naiv. Och det skulle definitivt inte vara en så otroligt stor oförståelse för människor med sådana problem om det faktiskt vore så.

Jag är nog benägen att instämma med Geru. Djup depression och svår ångest är inte var mans erfarenhet. Det krävs proffs hjälp, och ofta med mediciner.