Ensamhet iFokus

Ensamhet

Etikettensamhet
Läst 900 ggr
thenewbreed
4

Att känna ensamhet

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Jag är 18 år och har världens separationsångest så det går inte. Jag är så rädd att bli ensam. Mina psykiska besvär har gjort det svårt för mig att behålla relationer och därmed har jag förlorat många genom åren. Men också så lämnade min pappa mig när jag var liten utan att ens säga hejdå. Han flyttade tillbaks till England och vi har väl inte haft så jättemycket kontakt. Senaste kontakten vi hade var 2009. 

Nu har jag nyligen tappat alla mina närmaste vänner för att vår klass särades när vårt gymnasium gick i konkurs. Och min bästa vän skrev att hon hatade mig och inte ville vara min vän längre för att jag var jobbig pga min depression och borderline osv. Vi går i samma klass fortfarande men hon total-ignorerar mig. Jag har alltså bara min pojkvän kvar och jag är så rädd att han ska lämna mig. Jag har en jättestor svacka just nu och jag bara… usch. Vår relation är superbra, men vi har u små tjafs ibland som de flesta paren. 

Jag trivs att vara ensam mycket. Jag är väldigt introvert. Jag behöver några timmar per dag till att vara ensam. Men det betyder ju inte att jag inte gillar att umgås med människor när jag väl orkar.

Jag har ju djuren som sällskap i mitt rum och det är ju rätt så skönt att få vara ifred men inte helt ensam. Det är nog det värsta jag vet och det jag är mest rädd för. Att känna ensamhet. Jag skulle t.ex. inte klara av att bo själv. Jag vill ha folk nära men vara ifred. Förstår ni hur jag menar?

I alla fall. Ensamheten känns ju rätt så bra när jag inte direkt har någon att umgås med speciellt, eller prata med om roliga/jobbiga saker. Det är ju inte alltid pojkvännen är tillgänglig liksom. Nej usch för ensamhet. Inte kul när man inte valt det själv. 

Slänger in en Bild på ett av mina största sällskap. Lilla aston som gärna hänger med på axeln när jag ska upp och göra frukost eller sitta i morgonsolen på somrarna.

Medarbetare på bildredigering! :)

Julip
1
#1

Hej! Jag ville bara säga att jag känner igen mig i mycket av det du skriver.. vet hur det känns, den känslan du har. Svackorna är jobbigast, härdar man bara ut dom så får man sin belöning i form av lättare tider. Efter regn kommer solsken, som man säger ibland. 

Jag är också ganska introvert, tycker om att vara själv och behöver mina "me-times" några timmar per dag, men sen vill jag gärna ha någon nära dom timmarna man fått för mycket av det goda (ensamheten dvs). 

Har också djur, inte varit utan sen vi skaffa första hunden för snart 10 år sen.. dom gör mycket gott för en ❤️

Vad är det för djur du har? 🙂
Vet faktiskt inte vad det är för djur på bilden (och jag har ändå haft många olika slags djur) men h*n var supersöt och bilden väldigt fin.!

thenewbreed
1
#2

#1 Ja precis. Jag har gått DBT i ett år för mitt självskadebeteende och där fick vi lära oss relationsfärdigheter som jag använder mycket i vardagen för att folk ska förstå och för att helt enkelt kunna kommunicera bättre. Det funkar superbra och vet att det är ett steg framåt att kunna skaffa nya vänner osv. Jag har ju ett antal bekanta men inga jag umgås med. Mest hälsar på o korridoren och har som vänner på facebook lol. 

Jag har ju mina krisfärdigheter att använda i svackor, men jag känner att ibland krävs det där lilla extra stödet från en bästa vän. Ha tjejkväll, lite vänliga ord, en kram, en film och massor av choklad för att få en att orka kämpa vidare. Pojkvännen gör ju mer än vad han ska egentligen och är hur duktig som helst på att vara stöttande osv. Men jag saknar att ha den här riktiga vänskapen att t.ex. snacka killar/pojkvänner med och lite sådana saker. -min pojkvän förstår t.ex. inte alla mina tjej-bekymmer. Speciellt inte delen med mens, smink och sådana grejer. 

Ja djur är helt underbara. Att fixa till mina smådjur gör mig på mycket bättre humör än något annat (':

Medarbetare på bildredigering! :)

Leon1973
2
#3

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver angående din introverta personlighet, jag är likadan. Bara för att jag trivs med att vara ensam mycket betyder inte att jag inte tycker om sällskap osv, att vara ensam efter en heldag på jobb är ett stort behov för min del. När man är introvert så tar det enorm energi att vara social på jobbet, något som är naturligt för extroverta är något som vi måste "anstränga" oss för, anstränga är fel ord men jag kom inte på något bättre.

Men till saken, helt ensam kommer du aldrig att bli om du även räknar "internet vänner" som riktiga vänner, jag personligen har börjat uppskatta internet kontakter mer än de som påstår sig vara ens kompisar och sen vänder en ryggen.

Vad hände egentligen med din kompis? Hade ni värsta beafen eller? Att bara helvända så och efter vänskap bara totalignorera verkar ju skumt, men å andra sidan så har du ju facit i hand nu, du vet att hon kanske inte var en riktig kompis, riktiga vänner stannar.

Det är lite som Will Smith sa…
**If you're absent during my struggle
Don't expect to be present during my success

**Detta är ord och klingar i mitt huvud så fort min farsa kommer på tal, jag förlorade inte kontakten med min i tidigt ålder utan min farsa visade sitt riktiga jag när jag var i 17-18 års åldern och sen dess har vi inte yttrat många ord till varandra. Det har gjorts försök att etablera en ny kontakt men han verkar inte vilja så jag tänker inte tvinga honom, det är hans förlust.

En fråga, vet din pojkvän att du är introvert och vilka behov du har på grund av detta?

be inte om hjälp om du inte vill ha den

Kalendula
1
#4

Följer tråden

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

thenewbreed
1
#5

#3 ja precis. Det tar mycket energi av att vara social. Dessutom har jag ADD så skolan är egentligen ingen bra plats för mig då folk springer, skriker och far runt överallt och folk ska prata med en hela tiden om uppgifter, skolmat osv. Jag är oftast helt utmattad när jag kommer hem från skolan och ibland måste jag t.o.m sova någon timme för att orka vara uppe tills jag ska sova. 

mitt från ingenstans skickade hon ett långt mail till mig om hur dålig kompis jag var som aldrig berättade varför jag blev uppröd och fick henne att känna sig dålig. Att hon inte orkade med mig och mina problem. Att jag tydligen tror att jag kan så himla mycket om djur. Att jag är för tyst. att jag pratar för mycket. Ja hon bara fick nog helt plötsligt på hela mig. Och avslutade vår kontakt/vänskap efter tre års väldigt nära vänskap. 

Min pojkvän vet exakt allting som händer i mitt huvud. Jag har en dagbok på nätet som ja mina närmaste vänner hade tillgång till samt min pojkvän. Den är öppen för alla egentligen men de fick adressen till den. Där skriver jag exakt allting om hur saker och ting funkar för mig. Jag reflekterar mycket över saker och kopierar fakta texter om mina psykiska besvär osv. Vi förstår varandra så bra så det blir aldrig något tjafs om jag säger att jag vill vara ifred i 30 min för då vet han att när jag är 'klar' med mitt, så kan vi mysa hur länge som helst framför en film eller så.

Medarbetare på bildredigering! :)

Leon1973
1
#6

#5 - Att din kompis inte klarade av dig tror jag beror på att hon inte förstår den introverta biten, det är inte helt enkelt för en extrovert person att greppa det, sen blir det ju helt klart inte lättare att man slänger in lite ADD där också. Hon förstod förmodligen helt enkelt inte varför du "inte är som henne".

Jag hoppas du förstår vad jag menar..

Din kille verkar grymt bra! Att han fattar det hela måste vara underbart för dig, mitt ex hade INGEN förståelse alls för detta med egentid, då hade jag själv inte koll på vad introvert/extrovert var, men jag minns en händelse då jag kom hem från jobb, mådde piss, helt slutkörd, man hade redan flaggat för att jag eventuellt var på väg att gå in i väggen, hatade hela situationen på jobb för min nya chef hade noll koll och det var nästan så att han inte fattade vad vi jobbade med, så att sitta i möten med honom på jobb var som att "paddla upp för en flod full med skit utan en paddel" typ…  ;)

Jag kom hem från jobb och bad henne låta mig vara lite för jag mådde inte bra och behövde lite lugn och ro. Det tog inte ens 10 minuter förrän hon började gnata och tjata om det ena och andra, kan du gå och handla, kan du ta disken, kan du göra ditt och datt… Och hon var arbetslös och hade kunnat göra dessa sakerna under dagen..

Hur som helst, du verkar ha hittat en partner som förstår dig väldigt bra och det med att skriva dagbok på nätet är ju faktiskt smart, du ger din omgivning en bild av hur "du funkar"…

be inte om hjälp om du inte vill ha den

thenewbreed
1
#7

#6 Hon är inte så utåtriktad själv. Men hon kanske har egna problem som gör att hon inte klarar av att umgås med sådan som mig. 

Ja det var ju tanken med den från början. Att om de undrade varför jag betedde mig konstigt så kunde de gå in och läsa och "jaha det var inte jag som gjorde något, det var det där andra som hände". För jag kan tycka att sådant är svårt att prata om och ta upp speciellt när man är upprörd. Det är lite pinsamt och jag känner mig lätt utsatt då och väldigt uppmärksamhetskrävande om jag hela tiden ska sitta och snacka om mina problem typ. 

Ja jag har riktig tur att jag har honom. Jag har aldrig träffat en kille som är så förstående, öppen och intresserad av att förstå. Att han dessutom är så mogen att inte brusa upp när vi bråkar och om det skulle hända så kan vi efteråt när båda lugnat ner sig ha en lugn konversation om det hela och reda ut allting. Superkille har jag hittat. Det gäller ju dock att vi båda är supertydliga med varandra heltiden. Även de självklara sakerna.

Medarbetare på bildredigering! :)

Morningrain
1
#8

Hej! Jag känner igen mig och jag känner med dig, hjärtskärande att din pappa lämnade dig som liten utan att säga hejdå.

❤️

Jag har ingen diagnos, har faktiskt flera ggr bett om att få bli utredd men varken läkare eller psykologer har tyckt att det funnits anledning till det. Däremot är jag högkänslig (HSP, highly sensitive person) och många saker du skriver om ingår när man är högkänslig, det är väl därför jag trott att jag kanske haft ADD (för det har jag varit inne på efter att ha läst om det)

Jag förstår verkligen behovet av återhämtning och att inte ha ändlös energi att ösa ur en hel dag, att behöva ladda batterierna, sån är jag med. Jag gillar och tål inte heller för mycket intryck som höga ljud, starkt ljus, massa saker som händer samtidigt, folk som pratar med mig på samma gång osv.

Sen känner jag Verkligen igen rädslan för att bli övergiven. Jag har stått ut med mycket för att jag bryter ihop av att bli lämnad eller lämna en relation (kärleksrelation)

Fint att du hittat en så bra pojkvän ☀️och vilken jättesöt liten.. hamster? hehe.