Det är första gången jag skriver ut, vilket är skrämmande.

Men när jag började högstadiet så gick allt utför, min mamma började dricka, det var bråk hemma varje dag, skrik och allt, jag var hellre ute så att säga, Jag ville verkligen inte förlora en familj till, eller överhuvudtaget gå igenom en skilsmässa till, Med detta hemma och alla hormoner och att jag blev mobbad i skolan fick mig verkligen att vilja försvinna, jag grät VARJE dag i skolan, åkte alltid hem innan skoldagens slut, Jag hade inga vänner alls, jag var fet och ful. Det gick till en punkt då jag faktiskt stod framför ett kommande tåg, men hoppade undan när det började tuta, jag kunde knappt stå kvar på benen efteråt, och frågade mig själv vad jag höll på med.

skolan gjorde en anmälan på min mamma efteråt jag hade berättat hur hon var hemma, när hon skrek efter mig och jag verkligen fick hålla i dörren jämt för jag inte orkade bråka med henne igen, men hon kom undan och min pappa gjorde inte ett skit. Min syster fanns aldrig där heller. Jag fick själv ringa i mitten av 9an att jag ville komma härifrån NU. Det var allt jag orkade stå ut med, Hos pappa satt jag bara i rummet och vägrade gå ut, jag grät varje dag i den förbannade sängen, och spelade dataspel för och glömma bort allting under dagen och natten. Och sen har det hänt mycket mer.

Nu är jag 20 år, och bor i min egen lägenhet med katt och hund, Men inget känns bra, Mamma har bott här emellanåt och supit och bråkat, vi bråkar alltså så vi slåss på riktigt, just för att jag vill försvara mig själv. Men hon kastas ut när hon beter sig på det viset, men hon får mig alltid och må dåligt över det efteråt, att jag slänger ut min egna mamma. 

Men nu har hon flyttat ut helt, och jag kan börja tänka igen, jag känner mig fruktansvärt ensam, har inga vänner och det är väl de som tär mig, jag har alltid vilja ha någon och skratta ihop med och inte behövas skämmas inför, bara vara jag alltså. Allting känns så meningslöst och det är nu allting med att jag faktiskt vill dö har kommit, och jag är verkligen ingen sån, JAG VILL JU LEVA. Men hur lever man, hur tar man sig igenom allt, vart ska man börja?