Enda barnet
Hej!
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men känner att jag behöver skriva av mig lite. Så försöker lite smått.
Hoppas det är någon som vill läsa… Varnar innan att det blev rätt mycket.
Det har varit så länge nu, som jag har varit ensam på alla möjliga vis.
Men det har aldrig stört mig så mycket, förän nu..
Jag är det enda barnet, inga syskon och dåliga relationer till mina föräldrar. Idag hade jag så gärna haft ett syskon, bror eller syster det är saksamma. Av någon anledning hade jag velat vara storebror, att vara till hands och få henne/honom att känna att jag alltid finns där. Det verkar så fint, men jag kommer aldrig få den chansen..
Det hade inte skadat att ha någon som fanns för en också.. Det hade varit precis det jag hade behövt. Har varit mobbad under hela grundskoletiden, och blivit misshandlad hemma. Så nu lider jag av socialfobi, PTSD, agorafobi, depression (i snart 8 år) osv.
Så ensamhet har ju varit min största räddning, det enda jag vet av människor är bara dåliga erfarenheter. Vem hade trott att när man väl möter människor som är fina så blir barndomen så hemskt plågsam?
Nu står jag inte ut med ensamheten längre, men jag har ingen aning om hur jag ska fungera med andra.
Men ärligt talat… Jag undrar ändå hur folk kan leva sina liv som de gör. Supa och festa.
Just nu sitter jag och lyssnar på en låt jag gjorde häromdagen, ja jag är musiker. Musik är mitt liv idag, så har jag mina fåglar också. Har så mycket mer goda erfarenheter av djur.
Jag ska nog försöka avrunda där… Hoppas det var någon som orkade läsa, vill inte få era ögon att blöda!
Är någon annan här som känner igen sig, och fasar över julen som närmar sig?
Varma hälsningar
Jaha du det här känner jag igen.Jag har ända sedan min barndom
önskat att jag hade ett syskon,men det var nästan så att jag inte
skulle blivit till heller.Mina föräldrar var såpass gamla att jag kom som
en överraskning.De är sedan länge döda nu och jag är medelålders
på väg att bli gammal.Det har gått att leva ändå.Men själv har jag
bara ett barn,så historien upprepar sig.Han har dessutom ingen
pappa för han dog när sonen var 8år bara.Man kan väl inte vara
färre än så här egentligen?
Jag har fyllt mitt liv med djur också och engagerat mig i föreningar
som jag haft intresse av,och därigenom fått vänner.Men fortf.
känner jag sorg stundtals över att inte ha ngn närstående.
Här är en till utan syskon och vidrig uppväxt, livsångest, depressioner och andra skador. Men jag har fyra barn och jag är så glad att de har varandra. Jag är också medelålders och på väg att bli gammal. Du skriver inte hur gammal du är Deadly eyes men vill du prata så finns jag här. Kram från mig.
Hej!
Ursäkta för att jag inte har svarat på väldigt länge. Har flyttat och i övrigt är det mycket som händer. Jag försökte ta en överdos i December, det var inte planerat det bara hände.
Uppskattar verkligen att det faktiskt är någon som läser och svarar!
Ni båda två verkar vara bra mycket äldre än mig ändå, jag är 22 år. Så jag kanske inte riktigt har samma rätt att klaga.
Men jag har svårt att se framåt..
Rimfrost:
Jag beklagar verkligen för allt det jobbiga du har varit med om..
Vill du berätta hur du har klarat av att hantera allt? Inget krav naturligtvis.
Precis som du så engagerar jag mig inom välgörenhet likaså.
Donerar pengar till Amnesty & Forska Utan Djurförsök, dessutom så har jag fadderbarn hos PlanSverige och ActionAid. Ger mig väl en anledning att fortsätta leva, kan jag göra någon nytta så mår jag bra utav det.
Med närstående, menar du syskon då?
Daisy:
Det är hemskt att höra att fler har haft det likadant, trots det är det en tröst ändå. Jag är hemskt ledsen för din uppväxt, som jag förstod har varit väldigt jobbig.
Hur mår du idag?
Du skriver väldigt fint, att du kan vara så glad över att dina barn har varandra. Det är jag också!
Jag kanske skriver ett litet meddelande till dig, tack för att du ger den möjligheten!
Massa kramar!
…och för er båda två önskar jag en god fortsättning på det nya året!
Starta ny diskussion